Spelarkrönika: Sebastian Johansson
Sveriges representant i turkiska andradivisionen berättar om utsikterna för uppflyttning, vad som gör honom lycklig samt en styrelsemedlem som blandar ihop fotboll med boxning
Istanbul slutet av april…
Den kalla ölen svalkar skönt i sommarvärmen på en av Istanbuls många uteserveringar. Vi, jag och min tjeckiske kompis Senkerik, har parkerat vid ett bord tillsammans med societetsbefolkningen i Turkiets största stad. Det är i alla fall vad vi tror då vi hela tiden blir avbrutna av mullrande motorer på Ferrari och Porsche bilar som stannar till och vill precis som oss fukta strupen en aning. Jag minns inte senaste gången jag fick två dagar ledigt och fick möjligheten att känna mig som en vanlig människa. Vi mår som kungar där vi sitter och ser vackra turkiskor glida förbi med sina feta pojkvänner med lika feta plånböcker. För att försöka förmedla känslan så kan den liknas vid när Tim Robbins lyckas skaffa fram en back öl till sina medfångar i filmen ”Nyckeln till frihet”. De sitter tillsammans i solen på det nytjärade taket och får för en stund känna sig som fria män. Kanske är det till att överdriva en aning, men efter tre månader i Malatya känner man sig lycklig och fri när man får en glimt av civilisationen igen.
Tjeckisk öl till frukost
Servitören får göra skäl för sin lön då han springer i skytteltrafik mellan vårt bord och baren för att stilla vår öltörst. Framförallt min vän från Tjeckien är törstig. Jag har aldrig i mitt snart 27 åriga liv träffat på ett mer öldrickande folk än tjecker. Trodde britter eller tyskar var de som tömde flest tunnor. Det var tills jag efter förra säsongen gjorde ett stopp i Prag på väg hem. Fick följa med en av mina lagkompisar, som nu tyvärr lämnat klubben. Han visade mig sin hemby ett par mil utanför Prag. En pittoresk liten håla med 1500 invånare och tre pubar. Han ville visa mig en, som han uttryckte det, ”Normal free day in Prag”. Lät som en bra idé tyckte jag. Kl. 10 steg vi upp för att ta raka spåret ner till puben och äta frukost. Soppa och pilsner stod på menyn. Sen in till stan för lite shopping innan det var dags för ett nytt besök på samma bar. Denna gång lunch. Tjeckiska specialiteter och öl. Tydligen finns det en oskriven regel på den här puben. Vet inte om samma regel gäller i hela landet, men den löd att man aldrig får tacka nej till en öl. När man hade en klunk kvar av glaset stod det genast en ny på bordet. Det är pubägaren som bestämmer när man fått nog. Till dess är det bara att dricka och vara glad. Det gjorde vi också. Några timmar senare tyckte tydligen barägaren att vi fått nog och vi styrde våra något påverkade hjärnor hemåt. Där väntade lite välkommen vila. Ett par timmar senare var det dags igen. Väcktes av musik ifrån trädgården där det dukats upp till fest. Givetvis hade min kompis en egen bar i trädgården med öltapp. Vi gjorde ganska illa vid pilsnerkaggen innan vi till slut slocknade. Tydligen ser en normal ledig dag ut på det här viset i Tjeckien. Tjecker är ett härligt folk med skön attityd. Planerar redan för ett nytt besök efter den här säsongen.
Kampen om uppflyttning
I Istanbul börjar det att skymma över Bosporen. Vi sitter fortfarande kvar och diskuterar lite av varje. Mest rör samtalet gårdagens match. Vi spelade lite av en ödesmatch dagen innan. Oftasspor stod för motståndet hemma i Malatya. Inför matchen låg vi fem poäng bakom just Oftas som leder serien. En förlust och drömmen om Superlig skulle vara avlägsen. Vi samlade dock våra styrkor och dominerade matchen. Segersiffrorna skrevs till 2-1. Drömmen lever! I skrivande stund är vi en och två poäng bakom de två lagen som har en direktplats upp. Hade vi inte varit så jäkla dåliga på bortaplan hade det redan varit klart. Nu är det som det är och det avgörs säkert inte förrän i sista omgången. Vi skrattar gott åt en incident efter gårdagens match då en av våra styrelsemedlemmar i segerkalabaliken på innerplan fick hjärnsläpp och gav sig på motståndarnas tränare. En rak höger och en däckad Oftascoach föll ihop på gräsmattan. Polis fick gå emellan innan det blev för vilt. Ibland undrar man hur de tänker. Föreställ er följande scenario. Blåvitt-AIK på Ullevi. Efter slutsignalen rusar en lycklig Janne ”Plånbok” in på planen. Där väntar en irriterad Rickard Norling. Janne kavlar upp skjortärmarna och en stund senare lämnar en blödande Norling planen. Då inser man hur konstigt det är. Nu väntar säkert spel inför tomma läktare och dryga böter. Men, men. Inget förvånar mig här längre.
Livet i Malatya är sig annars likt. Bortsett från de uppmärksammade morden på tre kristna missionärer är det ganska lugnt. Dagarna kantas av träning och vila. Fritiden spenderar jag oftast tillsammans med Senkerik på nåt av stadens kaféer eller med en film eller internet. Internet har räddat mitt liv. Där följer jag Allsvenskan i allmänhet och blåvitt i synnerhet. Tror väl som de flesta andra inte på nåt kamratguld i år, men hoppas att de kan vara bland de 5 främsta. Det är helt otroligt på vilket sätt man kan följa IFK Göteborg nu. TV-program hit och dit med intervjuer och reportage. Tacksamt för en med mycket fritid. Dock är min favorit i sammanhanget Baraben.com. Den sidan följer jag dagligen med stort intresse. Bra underhållning och duktiga skribenter. Eller vad sägs om undersökningen på forumet som en kompis hittat och tipsade mig om. Frågan löd: Seb Johansson i blåvitt 2007? Alternativen var: Nej, absolut inte och Seb who? Det är kul att det finns folk som kommer ihåg mig. Och jag fick mig ett gott skratt.
Framtiden ser ljus ut
Tiden rusar förbi nu. Minns när jag satt på träningsanläggningen på nyårsafton med en pizza och en öl. Då tycktes säsongen oändligt lång. Nu är det bara fyra veckor kvar innan jag får andas svensk luft. Har då spelat två säsonger här i Turkiet. Ett år återstår på mitt kontrakt och jag vet väldigt lite om vad som väntar mig. Mycket hänger på vilken division vi spelar i nästa säsong. Det skall dock nämnas att jag funnit mig väl tillrätta nu med kultur och språk. Det funkar bra. Men man vet aldrig vad som kan hända. Är det nåt jag har lärt mig så är det att aldrig planera för något. Det blir ändå aldrig som man tänkt sig. På tal om kontrakt kan jag inte låta bli att vara irriterad på hur vissa svenska klubbar väljer att agera när det gäller utgående kontrakt. Ruttet och omoraliskt beteende, men framför allt tycker jag det är en hederssak. Har man ett avtal så är det till för att följas. Från båda håll. Kommentarer som att man skulle välja att spela en spelare med ett längre kontrakt före en med ett utgående retar mig. Det mesta är säkert sagt i den här debatten. Jag vill ändå berätta vad en styrelsemedlem i Malatyaspor sade till mig. ”Sebastian, de spelare jag hyser störst respekt för är de som kommer hit, tar sin lön och gör sitt jobb under kontraktstiden. Om de sedan väljer att lämna klubben, tackar jag för tiden som varit och önskar lycka till” Ett sådant rakryggat beteende kommer från en hedersman. Det är sådant jag vill se inom svensk fotboll.
Istanbulkvällen börjar lida mot sitt slut och vi tar de sista ölklunkarna innan vi betalar och går vidare. Tänker för en stund på vilka små saker som gör livet värt att leva. Bra sällskap och några kalla öl slår det mesta. Då försvinner ens problem för en stund. Vi hoppar in i taxin och styr ut i en mörk och oviss natt. Lika oviss, men förhoppningsvis ljus är framtiden.
Sebastian Johansson
