J-M Aulas - Mannen bakom mästerverket
Långsiktigt, smart och billigt. Precis som franska revolutionen hade sina tre slagord, brödraskap, frihet och gemenskap, så hade Jean-Michel Aulas valt ut sina tre slagord då det blev en mini-revolution av Olympique Lyonnais. Detta är min hyllning till Aulas, mannen som har haft makten över OL, i två decennier.
Sommaren var 1987.
Det var presidentval i ett helt vanligt franskt fotbollslag som låg och harvade i Ligue 2. En helt vanligt 38-årig man, med erfarenheter från eget företagande skulle få någorlunda ordning klubbens ekonomi. Men så här 20 år senare kan vi konstatera att den 38-årige mannen, vars namn är Jean-Michel Aulas och numer är 58 år gammal, gjorde mycket mer än så. Han skapade en storklubb i Europa.
1980- & 1990-tal
Ekonomin var det första steget att ta. En skuld som växt sig till över 9 miljoner svenska kronor. Aulas satsade både långsiktigt och gjorde, till skillnad mot sovjeterna, upp en tio årsplan för hur ekonomi och budget skulle gå ihop. Han anställde, förre detta skyttekungen (med totalt fem interna skytteligavinster under 1970-talet), Bernard Lacombe som sin högra hand och visionerna var stora. Det gällde att visa upp klubben i stan och visa att man fanns, dessutom så drömde han om en egen tv-kanal, något som gjorde att han ansågs galen av vissa människor.
Samtidigt som resultaten gick bra - så började klättringen sakta, men säkert och Aulas mål med att komma ut i Europa innan 1995 förstod många var överdrivet – så började även lagets ekonomi att stadgas och 1989 så gick man upp i division 1, som högstadivisionen hette på den tiden.
Man gjorde även ett par viktiga spelarköp – 1996 så ”snodde” man Les Verts målvakt, som numera är förstamålvakt i franska landslaget och som nyligen signade för – Grégory Coupet – samma år så fick man måltjuven, Alain Caveglia att vända hem. Caveglia som skulle komma att vinna de tre nästkommande åren. Man fyllde på med unga och hungriga talanger som Fredi Kanoute och Sidney Govou och en bit in på 2000-talet hade man en perfekt blandning av egna talanger, rutinerade herrar och utländska succéimporter. Mer om dessa nu.
Millenniumskiftet
Den största förändringen skedde under säsongen då millenniumskiftet ägde rum – 1999/2000. Brassen Sonny Anderson värvades till klubben från katalanska storklubben FC Barcelona. Det blev totalt 23 mål från hans vänsterdoja/pannben den säsongen och det var verkligen då lagledningen fick upp ögonen för brasilianska spelare. Säsongen därpå värvades Edmilson och Cacapa och ytterliggare en säsong senare så anlände frisparkskungen från Recife, Juninho. Dessa fyra brasilianska spelare skulle tillhöra stommen då man skulle ta sin första ligatitel.
Gissa om man lyckades.
En, två, tre, fyra, fem och till och med sex gånger om – i rad – lyckades man vinna franska ligan som mitt under allt bytt namn, till dess nuvarande, Ligue 1. I takt med berömmelsen så började storklubbarna helt plötsligt bli intresserade av deras toppspelare.
Samla ihop femtio slumpvis utvalda, fotbollsintresserade person. Inga direkta fotbollsnördar, utan mer sådana som gillar att se på fotboll och vet lite grann om varje lag. Fråga dem ifall de vet vilka Diarra, Edmilson, Essien, Giuly och Kanoute är och ifall de vet vilket lag dessa spelar i. Ungefär 80% kommer att klara av att svara på den frågan, med samtliga rätt. Fråga samma personer ifall de vet vilken modersklubb eller klubb de blev kända igenom är, så kommer nog ungefär tolv-tretton stycken svara Lyon. Storklubb, men ändå inte.
Det är ju det som är Aulas storhet. Han vet vad han vill och får oftast på det sättet. För att nämna en sak så måste det vara hans hårdhet och bestämdhet när det gäller affärer. Engelska topplaget Chelsea hade fattat tycke för ghananen, Michael Essien. En lätt match tänkte de och började redan planera tröjnummer för den nye spelaren. Men de hade inte räknat med Jean-Michel Aulas och hans envishet. Till slut fick de betala £26 miljoner (motsvarande 365 miljoner SEK) för mittfältsmotorn. Precis samma sak har hänt med Mahamadou Diarra (förra sommaren då han gick till Real Madrid för £18 miljoner) och håller på att hända med Florent Malouda (vars prislapp ligger på £17 miljoner och jagas av Liverpool, Chelsea för att nämna några).
Sammanfattning
20 år efter Aulas ankomst så pryder nu taxibilar, körskolor, kaféer och frisörsalonger, stora delar av Lyon. En deal som gynnar båda parter då Lyon inte har folk anställda på dessa ställen utan använder bara sitt varumärke och tjänar pengar på det. Samtidigt som den andra ägaren får mycket mer fokus och uppmärksamhet.
Denna pengagalna fransos kunde förvandla de mest simpla affärerna och göra dem till de mest komplicerade. Ta som exempel att Malouda och Abidal spelat för en annan klubb och därmed haft en annan president. Då skulle de ha varit sålda för länge sedan - dock för €20 miljoner – tillsammans. Exakt så skrev jag i gårdagens ’Le Journal des transferts’ – både på gott och ont. För utan hans envishet och målmedvetenhet så skulle vi absolut inte ha varit där vi är nu.
Själv så tror jag inte att många utomstående (icke Lyon-troende) förstår hur intelligent och taktiskt Aulas är. Han är inte den där stressade, nonchalanta och dåligt engelsktalande fransosen som han framstås i media.
Gud vet vad, var vi hade legat om inte 38-årige Jean-Michel Aulas hade tagit över makten 1987.
Nous vous aimons, Aulas – merci pour 20 années merveilleuses
