20 spelare som avslutat karriären 2020
Har du koll på vilka spelare som avslutat karriären under 2020? Vi har samlat några av de största namnen som har en beundransvärd karriär bakom sig.
Varje år väljer flertalet etablerade och välkända fotbollsspelare att avsluta karriären. Samtidigt kommer det fram minst lika många nya och spännande talanger som lätt får en att lägga det gamla bakom sig och i stället blicka framåt.
I den här artikeln ska vi dock stanna upp ett tag och minnas tillbaka på några av de största profilerna som under 2020 lagt skorna på hyllan och tackat för sig. Vissa är större än andra, men en sak har de alla gemensamt och det är att samtliga har en beundransvärd karriär bakom sig som är värd att lyftas fram och hyllas.
Iker Casillas (Real Madrid, Porto)
Världsmästare, Europamästare och tre Champions League-titlar – för att nämna några av alla framgångar Casillas uppnådde under sin imponerande karriär.
De fem sista åren spenderade han i Porto där han nu tilldelats ett administrativt jobb, men det går inte att förneka att han fortfarande har Real Madrid stämplat i pannan efter sina nästan två decennier i den spanska huvudstadsklubben. Därtill är han den spelaren som gjort näst flest landskamper för det spanska landslaget.
David Villa (Valencia, New York City, Barcelona)
Genombrottet kom i tidig ålder och efter att ha representerat tre av Spaniens största klubbar valde Villa att testa på spel i USA, Australien och Japan. VM-guld, EM-guld och Champions League-vinnare talar sitt tydliga språk och många kommer nog minnas honom bäst från hans många fina prestationer för landslaget under Spaniens fantastiska storhetstid.
Daniele De Rossi (Roma, Boca Juniors)
Det var egentligen först när Francesco Totti avslutade karriären som De Rossi fick den uppskattning och uppmärksamhet han förtjänade av omvärlden efter att ha levt i Tottis skugga under hela sin karriär. Mittfältaren var en lojal slitvarg som alltid spelade med hjärtat och att han inte fick chansen att avsluta karriären i sitt älskade Roma gör ont.
Vincent Kompany (Manchester City, Anderlecht, Hamburg)
Den belgiske försvarsgiganten var en av de första pusselbitarna i Manchester Citys satsning mot toppen och blev klubben trogen under elva års tid. Som ett bevis på sina kvaliteter både på och utanför fotbollsplanen tilldelades han lagkaptensbindeln och skötte sitt uppdrag med bravur. Trots mängder med skador kom han alltid tillbaka och var en starkt bidragande orsak till att City kunde börja vinna titlar på löpande band.
Gareth Barry (Aston Villa, Manchester City, Everton)
Spelaren med flest framträdanden någonsin i Premier League har till slut valt att lägga skorna på hyllan och tacka för sig som professionell fotbollsspelare, nästan 40 år gammal. Trots över 650 matcher på sin meritlista vann han inte mer än två titlar under sin karriär, men var alltid en pålitlig krigare som aldrig fruktade att gå in stenhårt i närkamperna.
Leighton Baines (Everton, Wigan)
Everton må aldrig vinna några titlar, men något måste de göra rätt då de under de senaste åren lyckats behålla flertalet lojala spelare trots intresse från mer framgångsrika klubbar. Baines var en av dem, som emellanåt ansågs vara en av Englands främsta på sin position och hade möjligheten att byta upp sig – men valde att stanna kvar hos ”The Toffees”. Förutom en bit över 400 matcher i Premier League blev det även 30 landskamper.
Aritz Aduriz (Athletic Bilbao, Valencia, Mallorca)
Endast fyra spelare har dragit på sig Athletic Bilbao-tröjan fler gånger än vad Aduriz har gjort. Anfallaren kom och gick till klubben vid tre tillfällen, men efter att han värvades hem från Valencia för åtta år sedan beslöt han sig för att det fick vara nog med att flytta runt. Målen duggade tätt och med ett facit på nästan ett mål per varannan match är han klubbens näst bästa målskytt i historien. En legendar som alltid kommer ha en stor plats i supportrarnas hjärtan.
Claudio Pizarro (Bayern München, Werder Bremen, Chelsea)
Om en månad blir han 42 år gammal – men det var först i somras han en gång för alla slog fast att det var slutspelat. Pizarro har en speciell karriär bakom sig där han pendlade mellan att spela för Bayern München och Werder Bremen om vartannat. Det spelade dock inte så stor roll vilken klubb han representerade, för det gick alltid att lita på att han skulle skriva in sig i målprotokollet. Peruanen är den äldste målskytten någonsin i Bundesliga och den femte bästa målskytten sedan ligan instiftades.
Emre Belözoglu (Fenerbahce, Galatasray, Basaksehir)
Redan som 16-åring kom Emre fram i Galatasaray och visade omgående framfötterna, vilket ledde till att Inter värvade honom. Därefter blev det spel i både England och Spanien, men det var i hemstaden Istanbul han lyckades som bäst – och det främst hos Fenerbahce. Även i det turkiska landslaget utmärkte han sig och kom upp i över hundra landskamper.
Aleksandr Hleb (Stuttgart, Arsenal, BATE Borisov)
Fast än att Hleb bevisade sig som en skicklig fotbollsspelare hos både Stuttgart och Arsenal kommer han troligtvis bli bäst ihågkommen som en av Barcelonas största floppar. Vitryssen fick det aldrig att fungera hos den katalanska storklubben, men blev ändå kvar där i nästan fyra år och fick utstå många hån och gliringar från skadeglada fotbollsentusiaster. Karriären avslutade han i samband med coronavirusets intågande i Europa, 39 år gammal.
Mario Gomez (Stuttgart, Bayern München, Wolfsburg)
Om det var någon egenskap Gomez besatt så var det att han hade näsa för mål. Förutom att han var lika skicklig med båda fötterna var han även stark på huvudet och det måste ha varit en mardröm som motståndare att markera honom när han var som bäst. Förutom tre klubbar i Tyskland representerade han även Fiorentina och Besiktas där han gjorde sig populär som målmaskin. Även i landslaget levererade han och utsågs vid ett tillfälle som Tysklands bästa fotbollsspelare.
André Schürrle (Bayer Leverkusen, Mainz 05, Chelsea)
Det kom för många som en enorm överraskning när Schürrle deklarerade att karriären var till ända blott 29 år gammal. Efter att ha varit med och vunnit VM-guld för sex år sedan började det gå knackigt och det gick nog mer och mer upp för honom att gnistan för att spela fotboll börjat slockna – vilket visade sig på planen där han sällan kom upp i sin fulla kapacitet. Men det hann bli några respektabla titlar och han bör vara nöjd med vad han uppnådde.
Benedikt Höwedes (Schalke 04, Lokomotiv Moskva, Juventus)
Passionen och kärleken till Schalke var alltid stor och innan han tvingades bort från klubben i hans hjärta stod det ristat i sten att han skulle förbli den trogen hela karriären. Efter en misslyckad sejour i Juventus spelade han två år i Ryssland innan den mångsidige försvararen ansåg att det fick vara nog. Bortsett från hans starka koppling till Schalke är delaktigheten i VM-guldet i Brasilien det han kommer bli bäst ihågkommen för.
Mohamed Sissoko (Juventus, Liverpool, Valencia)
Inte mindre än 14 olika klubbadresser hann det bli för Sissoko, som testade på spel i bland annat Indonesien, Hongkong och Indien. Dessförinnan tillhörde han dock några av världens främsta klubbar och har spelat i fyra av de fem största ligorna – vilket är respektingivande. Dessutom inkasserade han åtta titlar varav hälften av dem under sin tid i Liverpool.
Loic Perrin (Saint-Étienne)
När det kommer till lojala spelare är det på tok för ofta som Perrins namn inte nämns. Försvararen tillhörde nämligen Saint-Étienne under hela sin karriär och noterades för inte mindre än 469 framträdanden – vilket gör honom till den spelaren med överlägset flest matcher för klubben. Med andra ord en livs levande klubblegendar.
Milan Baros (Galatasaray, Liverpool, Banik Ostrau)
Minns du den gamle gode Baros? Tro det eller ej, men han har hållit igång fram till nyligen då han nästan 39 år gammal tackade för sig. Anfallaren kom fram strax efter millenniumskiftet men fick sitt stora erkännande först under EM 2004 där han gjorde braksuccé för sitt Tjeckien och blev turneringens främsta målskytt. Det skulle också visa sig bli höjdpunkten i karriären tillsammans med Champions League-titeln med Liverpool ett år senare.
Hugo Almeida (Werder Bremen, Besiktas, Porto)
Född i Portugal, men det var i Tyskland och Turkiet han upplevde sin bästa tid även om han innan sina utlandsäventyr kammade hem bland annat Champions League tillsammans med Porto. Almeida var även under några år given i det portugisiska landslaget där han var en positiv injektion framåt i banan.
Stephan Lichtsteiner (Juventus, Lazio, Lille)
Efter att ha lämnat hemlandet Schweiz för att testa vingarna i Lille mellanlandade högerbacken några år i Lazio innan han köptes loss av Juventus. Där var han med och vann titlar på löpande band och hade för vana att reta gallfeber på sina motståndare. När det kommer till landslaget är han på plats tre gällande flest landskamper för Schweiz.
Sandro Wagner (Hertha Berlin, Hoffenheim, Bayern München)
Här har vi en spelare som bevisade att det lönar sig att fortsätta kämpa trots att det går motigt. Wagner fick nämligen sitt stora genombrott ganska sent i karriären, men när det väl kom så var det med besked i form av att bli köpt av Bayern München samt bli uttagen till det tyska landslaget. Förmodligen kände han att han redan förverkligat alla sina drömmar, vilket gjorde att han redan som 32-åring lade skorna på hyllan.
Alexander Meier (Eintracht Frankfurt, St. Pauli, Western Sydney)
Han var aldrig en man av de stora orden, men oj vilken älskvärd spelare. ”Fussballgott” var smeknamnet som han bar med sig under hela sin karriär – vilket betyder ”fotbollsguden” – och kommer alltid betraktas som en av Frankfurts största profiler genom tiderna.
* * *
Vilken spelare minns du bäst och varför? Dela gärna med dig av dina minnen i kommentarsfältet nedanför.
