Att leva sitt mästerskap
Det första stora mästerskapet du följer är ofta det som etsar sig fast allra bäst i ditt minne. Bilder och känslor slutar aldrig att ploppa upp och du kan fascineras av att du glömt vad som hände i det senaste mästerskapet, men har full koll på alla detaljer från ditt första.
Tror många känner igen sig, och precis så var det även för mig.
Sommaren 1982 var jag 12 år. Det var dags för fotbolls-VM i Spanien. Svensk tv skulle göra en storsatsning och sända fler matcher än någonsin. Det var då det hände. Jag satt som klistrad vid tv:n och läste allt jag kom över i tidningarna (detta var ju före internet…).
Innan dess finns bara några diffusa minnesbilder, kanske främst Thomas Sjöbergs mål mot Brasilien från VM 1978 och något märkligt minne att jag satt på en stubbe för att hälsa på förbispringande kaniner tidiga morgnar under VM 1974, då hela min familj var på semester på Gotland. Vet inte hur jag kopplat det till fotboll, men det svävar lite Ralf Edström över minnet, sannolikt för att de övriga nog snackade om hans framfart i VM:et. Men VM 1982 slukades med hull och hår. Min första stora turnering. På riktigt.
Minnesbilderna är många, till exempel ett magiskt brasilianskt landslag, ett Italien som bara blev bättre och bättre och till slut vann, ett Västtyskland som var ovanligt bleka, trots att de gick till final och så en ung Maradona vars frustration var påtaglig. Dessutom fastnade jag för det vackert spelande Frankrike med det fantastiska mittfältet, bestående av Alain Giresse, Jean Tigana, Bernard Genghini och Michel Platini.
Ett Frankrike jag följde benhårt i mitt nästa stora mästerskap - EM 1984. På den tiden var EM en affär mellan de allra bästa nationerna, då det var ytterligt svårt att ta en plats bland de åtta i slutspelet. Men där fanns Frankrike, och de gjorde inte någon besviken. Den nesliga förlusten mot Västtyskland i VM-semifinalen 1982 var bortglömd och man vann hela turneringen 1984. Men det lag som charmade oss alla var ett Danmark späckat med stora stjärnor som spelade likt nordens brassar. De tog sig inte ens till final, men jisses vad de charmade.
Två mästerskap som fastnat hos mig. Två mästerskap som aldrig kommer att lämna mig. Michael Laudrup och Preben Elkjaers såväl som Giresse och Platinis framfart är lika tydliga minnesbilder som min egen studentexamen.
Utöver det finns skarpa minnen från VM 1986 och VM 1998. Alla de har gemensamt att Sverige inte var med och att jag följde mästerskapen nitiskt. EM 1992 och VM 1994 präglades av Sveriges framfart, och för mig har mästerskapen ofta större betydelse när Sverige inte är med, eftersom jag då har en tendens att gräva ned mig i alla matcher och samtliga lag. Annars hamnar fokus ofta på Sverige, och när de har åkt ut, blir det lite pyspunka och man tappar fokus.
Man lever sitt mästerskap mer intensivt när Sverige inte är med, och det är precis vad jag ska göra nu. Som jag gjorde 1982 och 1984. Ni kommer få ta del av diverse olika historiska anekdoter och andra tillbakablickar från min sida under hela EM. Vi har en fantastisk EM-bevakning på Svenska Fans denna gång, och även om jag är en del av den så skiljer jag ut mig på en punkt från alla andra - de skriver och reflekterar över nuet och framåt. Jag kommer bara titta bakåt.
Dansk dynamit från 1984
