Belgiens första gyllene generation
Belgiens gyllene generation sägs vara på väg över krönet, eller till och med passerat krönet, men det är ju inte den första gyllene generationen från landet som skänkt oss serier som Tintin. I och med EM 1980 pratades det om en annan gyllene generation. Den allra första.
Visserligen kom Belgien trea i EM 1972, men det var inte den generationen som skulle bli dess första stora. Faktum var att Belgien hade svårt att ta sig till de stora mästerskapen, som länge bara var VM. Efter deltagande i de första världsmästerskapen under 1930-talet, blev det mer sporadiska besök 1954 och 1970 som toppades med EM 1972.
Men i och med att man gav sig in i EM-slutspelet i Italien 1980, skulle en ny gyllene generation skapas. En generation som blev mycket framgångsrik, trots att den inte alls innehöll lika många kända världsstjärnor som dagens gyllene generation.
Segern mot England
I den allra första gruppspelsmatchen den 12 juni stod England som motståndare i Turin. Omvärlden såg ett anonymt belgiskt lag mot ett stjärnspäckat och i kvalet obesegrat England. Det kunde väl bara gå på ett sätt?
EM-slutspelet 1980 har dock gått till historien som en turnering som präglades av huliganism. Våldet eskalerade före och under matchen. Den engelske mittfältaren Trevor Brooking skriver i sin biografi om hur Englands målvakt Ray Clemence stod så långt ifrån mål han kunde. Vid kanten av straffområdet. Men tårarna rann och ögonen sved eftersom italiensk polis hanterade huliganerna bakom mål med tårgas. Flera spelare drabbades och matchen fick stoppas under fem minuter.
Tillbaka på plan gjorde Ray Wilkins ett drömmål, där han lyfte bollen över belgarnas backlinje och sedan över den numera legendariske målvakten Jean-Marie Pfaff redan i den 26:e minuten, vilket ändå tydde på att detta kunde bli Englands EM. Då klev en viss Jan Ceulemans fram och kvitterade redan i den 29:e minuten, vilket blev matchens slutresultat, men som även ledde till nytt bråk på läktarna. Marginalerna mellan framgång och fiasko är oerhört små. Så också för England denna tårgasfyllda och våldsamma kväll i Turin. Tony Woodcock gjorde visserligen avgörande 2-1 som enligt honom själv såväl som Trevor Brooking blev felaktigt bortdömt. Belgien kände sig som segrare och Pfaff berättade senare för BBC Sport:
"They had Kevin Keegan, lots of top players, and everyone said before the game that England would win by four or five goals - but it ended 1-1".
Förgrundsgestalten Jan Ceulemans
Matchen är på många sätt symbolisk för Belgens gyllene generation. Inte minst för att dess kanske främste spelare Jan Ceulemans visade vägen. En offensiv mittfältare som skulle göra 96 landskamper och delta i tre stora mästerskap. Han finns fortfarande med bland de tio mesta landslagsmännen i Belgien, vilket är en stor prestation då det är mycket lättare att få ihop landskamper numera än på Ceulemans tid. Dessutom lär han fortfarande ha rekordet i antal matcher i belgiska högstaligan (517 stycken).
Han slog igenom i Lierse, med vilka han spelade från 1964 - 78, men framförallt blev han Club Brugge trogen i tretton år fram till 1992. Därefter övergick han till att bli tränare. Men Ceulemans var en ständigt närvarande storspelare och ledare under kommande år för Belgien. Den främste bland jämlikar. För hur bra nu än Belgien presterade, så var det få av spelarna som någonsin höjdes till någon europeisk stjärnnivå.
Förlust i finalen men början på en gyllene tid
En annan ledare och ständigt närvarande kugge för Belgien - högerbacken Eric Gerets - gjorde viktiga 1-0 mot Spanien. Belgien vann till slut med 2-1 och avrundade med att spela 0-0 mot hemmanationen Italien, vilket gav en förstaplats i gruppen och därmed EM-final mot då urstarka Västtyskland.
Med tanke på att Belgien övervunnit storheter som England, Spanien och Italien fanns det hopp. Men Västtyskland på den tiden var en nästan omöjlig motståndare och två mål av tyskarnas store center Horst Hrubesch resulterade i 2-1 till tyskarna. Men vem hade väl trott att Belgien skulle ta silver?
Framgångarna fortsatte med succé i VM 1982, där man gick till den andra slutspelsomgången, fjärdeplatsen i VM 1986 och sedan skulle det bli VM 1990, 94, 98 och 2002. Dock bara ett EM till, nämligen Frankrike 1984. Men man ska komma ihåg att det var betydligt svårare att ta sig till EM-slutspel än VM på den tiden Den första gyllene generation var som bäst mellan 1980 till runt 1990. Ja, eller därom kan det finnas många åsikter. Den nya gyllene generationen tog över i och med VM 2014.
Namnen från dessa år klingar dock fortfarande i historien: Jean-Marie Pfaff, Eric Gerets, Julien Cools, Erwin Vandenbergh, Francois van der Elst, Rene Vandereycken, Michel Preudhomme, Enzo Scifo, Franky Vercauteren och Nico Claessen. Jag har garanterat missat flera som bättre kännare än jag vet om. Men det är i vart fall några namn.
Belgiens första gyllene generation, där Ceulemans kanske var den främste bland jämlikar i ett lag utan superstjärnor, men ack så framgångsrika.
