EM-historia: Danmark 1992
Inför EM-finalen blickar vi bakåt till en annan final och en av de största skrällarna i EM-historien. När Danmark triumferade i Sverige 1992.
EM:s, åtminstone så långt, största skräll någonsin ställde Danmark till med 1992 i Sverige.
Per Malmqvist Stolt har tidigare skrivit om Danmarks fotbollshistoria, från den sena professionaliseringen till Dansk Dynamit på 80-talet.
1992 var det glada 80-talet förbi. Danmark hade inte kvalat in till VM 1990. Eller till EM 1992. Men 10 dagar före EM-premiären diskvalificerades Jugoslavien från turneringen då landet föll samman i inbördeskrig. Danmark, tvåa i Jugoslaviens kvalgrupp, ringdes in som ersättare, med 9 dagar på sig att förbereda sig för EM.
Dessutom utan sin superstjärna, Michael Laudrup. Playmakern i Johan Cruijffs Dream Team i Barcelona var osams med förbundskaptenen Richard Møller Nielsen och bojkottade EM.
Inga idealiska förutsättningar direkt. Det blev heller ingen flygande start för danskarna. De inledde så nära hemmaplan de kunde få, Malmö Stadion. Det slutade mållöst mot en rätt beige upplaga av England. I den andra matchen, på Råsunda, gjorde Tomas Brolin enda målet när Sverige vann derbyt.
Vändpunkten för Danmark blev den sista gruppspelsmatchen, tillbaka på Malmö Stadion, mot ett stjärnspäckat Frankrike. Henrik Larsen gav Danmark ledningen tidigt i matchen. Peter Schmeichel, som storspelat i målet i båda matcherna så långt, fortsatte göra så men efter en timmes spel fick han till slut se sig besegrad av Jean-Pierre Papin. Danmark slog dock tillbaka, Flemming Povlsens inlägg hittade Lars Elstrup som satte 2-1 vilket innebar att Danmark och Sverige var vidare från gruppen, England och Frankrike utslagna.
Bara åtta lag i EM på den här tiden, så direkt efter gruppspelet blev det semifinaler. Där väntade för dansk del de regerande mästarna Holland. Med i stort sett samma lag som vunnit guldet fyra år tidigare. Den enda väsentliga skillnaden var att Marco van Basten, Ruud Gullit, Frank Rijkaard, Ronald Koeman och de andra fått sällskap av två nya yngre förmågor. Dennis Bergkamp och Frank de Boer hette de.
Tidigt i matchen stod unge Frank de Boer för ett kostsamt bolltapp vilket ledde till Henrik Larsens ledningsmål. Den andre ungtuppen, Bergkamp utjämnade dock. Men snart återtog Danmark ledningen när Larsen gjorde sitt andra. En ledning de höll i länge.
Fem minuter från slutet brast det dock. Frank Rijkaard nickade in Rob Witschges inlägg och tog matchen till förlängning. Där hade Holland övertaget och låg på, men Peter Schmeichel och hans lag stod pall.
Det blev straffläggning. Den första någonsin för båda lagen. Ronald Koeman inledde med att på sedvanligt manér hårdskjuta in bollen. Tvåmålsskytten Henrik Larsen gjorde också mål. Sen klev Marco van Basten fram. Som senare detta år skulle vinna Ballon d’or för tredje gången. Som avgjort EM-finalen fyra år tidigare med turneringens mest berömda mål. Milans skyttekung som gjorde mål på allt.
Förutom denna straff. Peter Schmeichel räddade, och gav Danmark övertaget. Flemming Povlsen gjorde mål. Så även Dennis Bergkamp och Lars Elstrup. Och Frank Rijkaard och Kim Vilfort. Och Rob Witschge, men så även Kim Christofte. Danmark var i EM-final.
I finalen på Ullevi väntade Tyskland. Nyligen återförenat, vilket innebar att laget i stort sett bestod av det västtyska lag som var regerande världsmästare, plus Matthias Sammer, den bästa östtysken.
Tyskarna började bäst och hade tidigt flera chanser, men Schmeichel fortsatte göra sitt livs turnering. Närmare tjugo minuter in skapade sig danskarna en chans. Kim Vilfort vann boll mot Andreas Brehme och spelade till Flemming Povlsen. Povlsen spelade snett inåt bakåt till John “Faxe” Jensen som vid straffområdeskanten sköt in 1-0 för Danmark. Ett av få landslagsmål i kultlirarens målsnåla karriär, som efter EM skulle fortsätta i Arsenal.
Schmeichel fortsatte stå pall för allt vad Jürgen Klinsmann, Stefan Effenberg, Thomas Häßler, Karl-Heinz Riedle och de andra stjärnorna skickade emot honom. Danmark stod pall, också delvis tack vare hur de bemästrat att utnyttja hemåtpassningen. Det här var sista mästerskapet målvakten fick ta upp hemåtpassningar med händerna, direkt efter EM infördes regeln mot det. Inte bara på grund av Danmark, det var många lag som satt i system att döda tid med konstanta passningar tillbaka till målvakt, och det tråkiga VM 1990 bland annat ledde till regeländringen. Men danskarna utnyttjade sakernas ännu rådande tillstånd till fullo.
Alla Schmeichels räddningar och alla utespelarnas hemåtpassningar höll liv i Danmarks ledning. Tills de nådde punkten då de kunde helt avgöra matchen. Stökig situation, Thomas Helmer rensar, John Sivebæk nickar. Bollen hamnar hos Kim Vilfort och han skjuter stolpe in, 2-0 till Danmark.
Danmark blir europeiska mästare i fotboll. Och den som säkrat segern är Kim Vilfort, vars EM liknar ingen annans. Han reste fram och tillbaka från landslagssamlingen, missade Frankrike-matchen, för att vara på sjukhuset med sin leukemisjuke dotter Line.
Glädjen i Danmark visste förstås inga gränser. Man ur huse, myller av firande människor över allt. Hvi er røde, hvi er hvide på högvarv. Det skulle dröja tolv år till Grekland 2004 innan vi såg maken till en större skräll.
Det var inte bara vild glädje och firande, även sorg. Kort efter turneringen dog Line Vilfort.
Triumfen 1992 fortsätter stå ut som en säregen, osannolik triumf i dansk fotbollshistoria. Den kom vid en märklig tidpunkt. Flera år efter Danmarks charmig kultlag på 80-talet med Preben Elkjær, Jan Mølby, Michael Laudrup och de andra. Och Danmark följde upp EM-guldet med en märklig rad insatser: Man missade VM 1994, trots att Michael Laudrup försonats med Richard Møller Nielsen. Sen gick man och vann Confederations Cup 1995, slog Argentina i finalen. Sen åkte man ur EM 1996 redan i gruppspelet — men under Bosse Johansson tog man sig sen till kvartsfinal i VM 1998.
Även spelarnas öden spretade åt olika håll. Peter Schmeichel blev målvaktslegendar i Manchester United. Brian Laudrup också en internationell stjärna. Flemming Povlsen duktig i Borussia DortmundJohn “Faxe” Jensen gjorde ett mål på hundra matcher för Arsenal. Henrik Larsen lika många under fem år i Pisa. Kim Vilfort stannade i sitt Brøndby. Lars Elstrup indoktrinerades i en sekt och slutade med fotbollen året efter.
