Englands fiasko
Det har inte alltid varit en dans på rosor för England i EM-slutspelen. Det tog faktiskt rätt många turneringar innan det lossnade. Och 1968 åkte man till slutspelet som favoriter, men det gick sisådär, vilket även kan sägas om det mesta för Three Lions decennierna efter VM-segern 1966.
År 1968 bytte turneringen namn till Europeiska mästerskapen. Dessutom avgjordes kvalet genom gruppspel och inte utslagning. England och Italien deltog för första gången och seglade givetvis upp som favoriter. England var regerande världsmästare och Italien stod som värd för slutspelet. Men inte var det någon febrig hetta av intresse som rådde på den tiden. VM var det centrala, inget annat.
Makalöst stjärnspäckad trupp
Den engelska truppen innehöll dock en makalös samling storspelare. Nästan lite för bra för att vara sann. Och självförtroendet var givetvis på topp. Men det blev en rätt så försmädlig tredjeplats av fyra deltagande nationer i slutspelet och en första indikation på att ett dystert 1970-tal väntade bakom hörnet.
Englands trupp: 1. Gordon Banks (Stoke), 2. Keith Newton (Blackburn), 3. Ray Wilson (Everton), 4. Alan Mullery (Tottenham), 5. Brian Labone (Everton), 6. Bobby Moore (West Ham), 7. Alan Ball (Everton), 8. Roger Hunt (Liverpool), 9. Bobby Charlton (Manchester U), 10. Geoff Hurst (West Ham), 11. Martin Peters (West Ham), 12. Alex Stepney (Manchester U), 13. Gordon West (Everton), 14. Cyril Knowles (Tottenham), 15. Jackie Charlton (Leeds), 16. Tommy Wright (Everton), 17. Nobby Stiles (Manchester U), 18. Mike Summerbee (Manchester City), 19. Norman Hunter (Leeds), 20. Colin Bell (Manchester C), 21. Jimmy Greaves (Tottenham), 22. Peter Thompson (Liverpool).
Publikrekord i kvalet
Gruppspelet till EM 1968 tog man sig igenom utan några större problem. Det var endast lag från de brittiska öarna i gruppen och storebror England gjorde processen kort med de flesta, utom ärkerivalen Skottland mot vilka man förlorade borta och spelade oavgjort hemma. På den tiden hade även Skottland ett lysande landslag med Manchester Uniteds Denis Law, Leeds Billy Bremner med flera i spetsen. Matchen på Hampden Park i Skottland sågs för övrigt av drygt 130 000 åskådare, vilket än idag är publikrekordet för EM. England vann dock gruppen rätt enkelt.
Förlust mot Jugoslavien
Väl framme i slutspelet stod Jugoslavien som motståndare. Och nu började engelsmännen darra något. I tidningar fanns rubriker som: ”England in Danger of Defeat”. Jugoslaviens landslag var ett av de bästa upplagorna någonsin, vilket inte sa lite. Sir Alf Ramseys rädsla märktes också mycket tydligt i laguttagningen, där endast Liverpools Roger Hunt fick jaga på topp. På mittfältet fanns bollvinnare som Norman Hunter och Alan Mullery framför Bobby Moore och Brian Labone. En oerhört defensiv uppställning. Något som tyvärr skulle bli allt vanligare för Ramsey, särskilt under 70-talet. En försiktighet som blev hans fall. Bobby Charlton, Alan Ball och även Martin Peters var alldeles för allena för att kunna skap någon magi framåt. Dessutom saknade Engeland en ytter i klass med Jugoslaviens Dragan Dzajic. Ett klassiskt engelskt antiklimax nåddes i den 87:e matchminuten då just Dzajic avgjorde med matchens enda mål. Alan Mullery fick dessutom den stora äran att bli histoisk då han i den 89:e minuten blev den förste att bli utvisad i ett engelskt landslag efter 424 matcher.
Inget jubel, trots brons
Tredjeprismatchen vann England mot sovjet med 2-0 efter mål av Bobby Charlton och Geoff Hurst, men något direkt jubel syntes inte efter matchen. England hade ju kommit för att vinna. Inget annat. Det blev en rätt så försmädlig tredjeplats av fyra deltagande nationer i slutspelet och en första indikation på att ett dystert 1970-tal väntade bakom hörnet.
