Ett kärleksbrev från gärsgårn
Björn Hellberg gästkrönikerar om EM, gärsgårn och fotbollens hjärta.
EM har precis startat när jag skriver det här. Jag har sett Tyskland förnedra Skottland i öppningsmatchen, sett Italien gå full catenaccio mot Albanien av alla lag och noterat hur resultaten i de andra matcherna tickat in medan jag försökt städa och hindra mina två barn från att bära fram alla leksaker som - för tillfället - fått en annan placering i hemmet.
Jag har inte kunnat tänka på EM-matcherna fullt ut. Precis innan öppningsmatchen, ungefär kvart i nio på kvällen den 14 juni, blåser en domare nämligen av en match i en av vårt lands lägre divisioner, nummer 4 närmare bestämt. Resultattavlan, vars långa skugga kvällssolen kastar över hemmamålet, visar 0-2. Hemmalaget - mitt lag - parkerar på plats 7 av 12 i sin serie, där vi inte längre delar in på regioner; vi är nere på landskap här. Vi har fem segrar på tio matcher, fyra av dem mot de fem lagen under oss i serien. Resten förluster, vi kryssar tydligen inte i år. Det ser svårt ut att komma någonstans den här säsongen också.
Att vara supporter här innebär ett visst mått av ökenvandring. Jag följer med igenkänning och medlidande Offsides chefredaktör Johan Orrenius depecher om Motala AIF:s (miss)öden och äventyr några divisioner upp. Det är lätt att förstå den avmattade entusiasmen, känslan av ”hur illa kan det gå, egentligen?” Det finns många divisioner under Division 2 Norra Götaland.
Matcherna jag går på drar i bästa fall 100-150 pers i publiken, beroende på vädret, som inte får vara för bra eller för dåligt. Matchen precis innan Tysklands fullblodsproffs visar hur fotboll ska spelas sågs av, skulle jag tippa, 60-80 åskådare. Det sjungs inga ramsor här. I bästa fall applåderar man vid en bra insats, som kan vara allt från mål och skott på mål till en långpassning som nästan går fram. Oftast muttrar man, eller pratar om något helt annat. Hemmabänken är även den helt oengagerad i det som händer på planen. Den enda rörelsen under första halvlek är när en ledare försöker slå ihjäl en mygga. Annars sitter de som vi på läktaren, tysta och tittar på.
Motståndarlaget, för tillfället tvåa i serien, har en aktiv bänk som jobbar, dirigerar och uppmuntrar. Vid skada springer en in med en liten väska med oklart innehåll. När mitt lags lagkapten drar ljumsken och blir liggande tittar bänken på varandra, osäkra på vem som ska springa in och varför. De får ut honom till slut, bytet görs utan värmning.
Jag hör också spridda applåder när bortalaget gör något bra. Bortafans är vi inte bortskämda med, men nu är de här och det är de som får jubla. Hemmapubliken består mest av äldre. Några yngre finns, men de snackar med varandra, kollar telefonerna och verkar se matchen som ett sätt att slå ihjäl 2x45 minuter plus tillägg. Jag skriker i några gånger, lite på domaren, lite på det egna laget. I grund och botten är jag rätt tyst i sådana här sammanhang. Men någon måste göra någonting. Visa någon sorts engagemang. Det här betyder någonting för mig i alla fall. Jag mår bra när mitt lag vinner, även om vi ligger i en av de många Division 4-serierna. Jag finner mig gång på gång avundsjukt stirra på bortabänken.
Det här är ju den fotboll jag älskar. Den bortom all regi, geopolitik och intriger. Den må vara klappkass och ofta sluta i förlust, men den är åtminstone helt äkta.
Simon Bank och Noa Bachner har, med lite mellanrum, släppt sina uppgörelser med den moderna fotbollen. Bachners Den sista utposten har jag läst, Banks Vem dödade min fotboll? ligger med ett bokmärke i på soffbordet bredvid mig. Jag känner igen så mycket. Känner samma mått av tvivel och undran över den moderna fotbollen. Funderingarna över vart vi är på väg. Och om det kan bli bättre igen. Mer äkta. Jag tycker att jag fortfarande har förmågan att hänföras, men också att se trollkarlarna bakom draperierna, som inte är så gömda som de verkar tro.
Vi är den andra sidan.
Är det det här jag vill ha? Jag vill ju ha bra fotboll, men ren. Gärna lokal. Ska det vara så svårt?
Efter 0-2-förlusten går jag hem, det är en promenad på kanske sju minuter. Kontrasten blir så skarp till den välregisserade, väl inramade och alltigenom professionella fotboll som möter mig i tevesoffan. Det är som att det jag ser inte är äkta. Passningarna är för bra, löpningarna för vältajmade. Och så VAR på det, det slutliga beviset på att inte ens de som styr litar på domarna på planen. I matchen innan, vår match, den äkta: en halvt misslyckad passning friställer ändå en av de våra som tar ett långsamt avslut rakt på utrusande målvakt. Ett litet sus genom publiken, sedan tystnad igen.
Någonstans här ligger fotbollens hjärta, här bultar det medan skuggorna från skogen bredvid sträcker sig allt längre in på planen när solen sakta går ner. Vi måste orka bry oss om hjärtat också. Och vårda det.
