”Nielsens matcher bestod av tre halvlekar”
Idag anses nog Danmark ligga flera steg före Sverige när det gäller landslagets kompetens och möjligheter att ta sig till de stora mästerskapen. Men det har inte alltid varit så och dansk landslagsfotbolls utveckling tog egentligen fart så sent som på 1970-talet, ja eller till och med så sent som 1979, för under Kurt “Nikkelaj” Nielsen var det nog mer kul än framgångar.
I både Danmark och Sverige byggde fotbollen på ett amatörideal. En riktig fotbollsspelare tog inte betalt, utan hade ett vanligt jobb som gav pengar, medan fotbollen handlade om en fritidsaktivitet på kvällar och helger. Fotbollsspelarna beundrades av tusentals människor på söndagarna, men gick sedan som vanligt till jobbet på måndag morgon. För många var fotbollsspelandet en bra merit för att få ett bra jobb, då de ansågs som pålitliga idrottsmän och gav lite guldkant och uppmärksamhet till arbetsplatsen.
De första proffsen
År 1949 flyttade Gunnar Nordahl som förste svensk till Italien och blev proffs. Det innebar att han försvann från svensk fotboll, då man inte kunde tänka sig att använda ett proffs i landslaget. Under några få år strömmade det ut fantastiska fotbollsspelare från Sverige, men att de skulle få spela i landslaget var inte aktuellt.
Inför hemma-VM 1958 hade Sverige svårt med resultaten och fotbollsförbundet var så oroliga för ett fiasko, så man tillät proffsen att vara med. Och det gick ju rätt bra, med tanke på att Sverige tog sig till final. På den vägen har det sedan varit, åtminstone i Sverige.
Danmark höll än längre på amatörismen
I Danmark däremot, höll man fortfarande hårt på proffsreglerna, vilket också avspeglades på landslaget som mer liknande en social klubb än något som skulle utmana och ta sig till de stora mästerskapen. Man höll dessutom fast vid att en uttagningskommitté tog ut landslaget och sedan fick de lira bäst de ville.
I Danmarks första nio kval från 1950- till 70-talet slutade man på sista plats sju gånger i sin kvalgrupp. Vid två andra tillfällen tog man sig knappt förbi Irland och Cypern, men det var knappast något att skriva hem till föräldrarna om.
Först 1971 tilläts proffsen delta, men därifrån till att bli ett vettigt och professionellt landslag visade sig vara långt borta. Först ut blev en EM-kvalmatch mot stjärnspäckade Portugal där en av de danska spelare undrade vem den där Eusebio var. En annan hade tagit med sig två högerskor och fick låna en vänstersko av en reserv, som i sin tur fick nöja sig med gympaskor.
Dags för "Nikkelaj"
År 1976 tog en idealistisk och jovialisk herre vid namn Kurt “Nikkelaj” Nielsen över landslaget. Det var en karaktär som ansåg att framgång kommer genom att ha kul tillsammans. Något direkt engagemang för det taktiska fanns dock inte. Oftast menade han att de skulle gå ut, ha kul och spela som de alltid gjort. Det finns nog bara ett exempel i litteraturen på när han egentligen genomförde ett taktiksnack. Det gick sådär, eftersom spelarna undrade varför han bara ville ha 10 man på plan och varför inte lagkaptenen Henning Munk Jensen inte verkade ta en plats i "förstatian".
De flesta landslagsmän såg dock fram emot att bli kallade till landslagssamlingar, då Nielsens matcher alltid bestod av vad de kallade för tre halvlekar. Den tredje var när hela gänget efter matchen gick till vad som med tiden skulle kallas för klubbhuset, det vill säga nattklubben Tordenskjöld i Köpenhamn.
Samtidigt började talangerna spira. Blivande legendarer som Sören Lerby, Frank Arnesen, Preben Elkjaer och Allan Simonsen började göra sig namn ute i Europa. Men bäst var nog Werder Bremens Per Röntved vars enda överman på liberopositionen sades vara Franz Beckenbauer.
Nielsen kunde ju inte undgå dessa talanger. Bland annat kallade in några av dem, såsom Lerby, Arnesen och Röntved till en extraträning, där det framförallt bjöds på smörrebröd, snaps och öl.
Kul framåt men öppet hus bakåt
I slutet av 1970-talet var Danmark ett lag som kunde slå vem som helst när de hade sin dag, men det var framförallt framåt man var bra. Arbetet bakåt var inte lika prioriterat, så det krävdes ofta många mål för att ta poäng. Det hela kulminerade i en EM-kvalmatch mot England 1978. Danmark förlorade med 3-4 i en match som den engelske coachen Don Howe beskrev som en av de bästa landskamper han någonsin sett. De fyra målen som danskarna släppte in var totalt onödiga och resultatet av uselt försvarsspel. Ja, eller ett av dem sägs ha varit en hands av Englands store centertank Bob Latchford, så den kanske man inte ska belasta försvaret för. Men det blev aldrig någon ordning och 1979 avtackades Nielsen i samband med hans sista match som förbundskapten med en blombukett och orkestern spelade - mycket passande - “For he’s a jolly good fellow”.
Nya tider med Piontek
Danska landslaget hade fått sponsring av Carlsberg och nu skulle det satsas seriöst. Då fanns det ingen plats “Nikkelaj”. Men hans många brister till trots blev Nielsen känd under namnet “fiskaren” för sin förmåga att finna nya unga löften. Det var också Nielsen som upptäckte Morten Olsen.
Men nu riktades blickarna mot Västtyskland och en viss Sepp Piontek. Något som skulle förändra dansk fotboll för alltid och ta dem in i finrummet som nordens brassar med dansk dynamit i fötter och som spelidé. Professionaliseringen av det danska landslaget började med Piontek och därmed så pass sent som 1979.
Källor (i urval):
Smyth, Rob, Eriksen, Lars & Gibbons, Mike. Danish Dynamite - berättelsen om fotbollshistoriens största kultlag (Pintxo förlag, 2014)
;
