Afellay i öppenhjärtig intervju
22-årige Afellay vill helst inte prata om sig själv och försöker undvika intervjuer. Här är ett undantag där han pratar om karriären, livet, saknaden av en pappa och kärleken till familjen och Marocko.
Under årets EM gjorde en holländsk supertalang med marockanskt påbrå sig redo för att hoppa in. Van Bronckhorst hade punkterat matchen med sitt 3-0-mål ett fåtal minuter tidigare och Van Basten bytte, i den 81:a minuten, ut Kuyt till förmån Afellay. Direkt när 22-åringen kom in fick han bollen och sköt i ribban. Som att han ville säga till världen: ”Här är jag.”
EM 2008 är hans absoluta höjdpunkt hittills i karriären. Innan han äntrade planen mot Italien sa Marco åt honom att 3-0-ledningen skulle bibehållas. ”Min första bollkontakt var ett fint nummer och slutade med att skottet gick i ribban. Jag kommer aldrig glömma det. EM är en av de största turneringarna och det var en dröm att få vara en del av den. Utan tvekan en av de största upplevelserna i mitt liv, inget når upp till det.”
Vägen till toppen är lång men någon som trotsar det konstaterandet är Ibrahim Afellay. Han har inte ens fyllt 23 men har redan vunnit fyra ligatitlar med PSV, deltagit i ett EM-slutspel och spelat en Champions League-semifinal. För detta tackar han sin hängivenhet till fotbollen.
Afellay kan inte tänka sig att syssla med något annat än fotboll.
”Jag tänkte nyligen på det. Vad jag skulle bli om jag inte blivit en fotbollsspelare. Kanske arbeta med ungdomar men helt ärligt vet jag faktiskt inte. Jag har alltid varit upptagen med en boll och någon gång när man är ung inser man att man kan lyckas. Sånt känner man. När jag gjorde det började jag satsa på fotbollen till 100%. Vissa spelare brukar studera utifall något skulle hända med deras karriär men jag har aldrig tänkt på det.”
Ibi föddes i Utrecht men har spelat för PSV sedan tidig ungdom. Nu spelar han även regelbundet för Holland men de han spelar mest för är familjen; hans systrar, bröder och mamma. Bandet mellan dem är starkt och har blivit starkare efter att Afellays pappa gick bort när Ibi var liten. ”Jag pratar helst inte om det men saknar honom så mycket. Det gör fortfarande ont och jag kan inte uttrycka smärtan i ord.”
”Du kan inte ersätta din pappa. Det är han som ger dig mod, han som säger vad som är rätt och fel och han är den som lägger en arm runt din axel när du behöver en. Det är hårt att sakna en pappa och jag beundrar således min mamma och hennes styrka. Hon har gjort så mycket för oss.”
Prata med Afellay om livet och han pratar genast om sin mamma. “När PSV förlorar blir jag ledsen men när jag kommer hem och ser min familjs glädje och leenden, då blir jag glad. Att se dem glada och friska gör mig glad. Ett leende på min mammas läppar är det bästa som finns.”
Afellay pratar tyst. Han är väldigt artig och den temperamentsfulla personligheten ser man inte ett spår av. Mittfältaren har magiska fötter men har fortfarande problem med att tygla humöret, som många andra bra fotbollsspelare. Ibi säger att det är på grund av hans vinnarinstinkt.
“Jag är en väldigt tyst och observerande kille. När jag sedan kollar på inspelade matcher tänker jag: ’wow, vad gör du, grabben?’ Jag är annorlunda på planen. Jag kan se det men inte förklara det. Jag är känslosam och sådant händer då.”
”Folk dömer dig och tror att de känner dig när du är en officiell person. Pratar jag med någon främling måste jag ta mig tid att rätta det som personen i fråga tror om mig. Samtidigt känner jag knappt dem och det är därför lite orättvist. Vad folk tycker om mig? Vissa tycker säkert att jag är irriterande och jag kan inte klandra dem, hahahahaha.”
”Fotbollen är annars ganska konstig. Idag kan du vara bäst och imorgon är du sämst. Man måste lära sig hantera det. Någon annans åsikt är bara någon annans åsikt. Jag tycker att folk som står mig nära, som mina lagkamrater, mina tränare och min familj har rätten att döma mig. Jag är en normal snubbe som försöker leva ett normalt liv. Jag hänger med samma grabbar som jag hängde med för fem år sedan.”
”Det är svårt för mig att diskutera mig själv. Det får mig att bli obekväm. Jag är lite blyg och kan fortfarande tycka att det är konstigt när jag ser mitt namn i tidningarna.”
”Att ha marockanskt ursprung spelar nog också roll. Jag skulle ut och ta en drink häromdagen med Amrabat men cafét nekade oss inträde. Varför? Jag vet inte, kanske för att vi båda har marockanska rötter. De här sakerna visar hur livet är. Det är frustrerande. Jag vet dock inte tillräckligt mycket om ämnet för att säga något om det. Att integrera sig är svårt i varje fall.”
Afellay känner sig holländsk. Det är landet där han föddes och landet där han uppfostrades, både som spelare och människa. Men varje år åker han ner till Marocko och spenderar sin semester där med familjen.
”En stor del av min släkt bor där och jag älskar Marocko. Livet, landskapen, kulturen, maten, det är så skönt. Folk känner alltid igen mig i Marocko men de lämnar mig ensam. Norra Marocko är ett idealiskt turistställe. Fina stränder och havsmat. De utvecklar det nu med nya hotell och allt. Vissa säger att det är synd men Marocko behöver det om vi ser det ur ett ekonomiskt perspektiv.”
De sköna somrarna i Marocko eller den kalla krisatmosfären i Eindhoven? ”När jag får frågan om situationen i PSV försöker jag dela med mig av min åsikt men jag är inte ledaren i laget. Jag säger inte: ’lyssna, så här måste vi göra.’ Det är inte jag. Jag är en spelare som vill spela fotboll. Det är min roll.”
Förra säsongen gjorde han två mål. Nu har han redan gjort sju. ”Vad är bra form? Jag vet inte. Ibland kan man göra två riktigt fina mål. Är det bra form? Och när du missar nästa chans, är man helt plötsligt ur form? Jag försöker inte att tänka på planen. Misslyckas du tre och fyra gånger måste du ändå försöka den femte gången. Jag har modet att göra det. Även om supportrarna buar åt mig. Du vet att om det sjätte försöker fungerar kommer de att hylla dig igen. Det är en del av spelet.”
Citat från: AD.nl