Årskrönika 2008
Mina kära kollegor på redaktionen har givit mig den stora äran att skriva den första krönikan. Vad passar då bättre än att reflektera över det gågna året som var enormt händelserikt ur en albans synpunkt. Jag har lyft fram det som jag anser är oförglömligt som albansk fotbollsälskare.
2008 inleddes med en ny tränare längs sidlinjen. Den forne kroatiske stortränaren Otto Baric tackade för sig efter en misstänkt läggmatch mot Rumänien (förlust 6-1).
Förbundets ordförande Armend Duka velade fram och tillbaka ifall det återigen skulle bli en utländsk tränare eller skulle spelarna äntligen få höra en albansk röst i omklädningsrummet.
Valet blev det förstnämnda och den utvalde var ingen mindre än Arie Haan, som efter flera misslyckanden med Kamerun, Kina och Stuttgart skulle få chansen att leda Abanien mot ett historiskt VM-kval. Haan stod för en positiv fotbollsfilosofi med det klassiska holländska 4-3-3 systemet och summerar man hans första år så kan man inget annat än att glädjas åt resultaten som har inneburit 1 stabil seger mot sämre motstånd, 1 förlust mot likvärdigt motstånd samt två mållösa matcher mot stornationer som Portugal och Sverige.
Under årets gång återföddes en personlig favorit till mig. Efter nästan två års skadefrånvaro gjorde Elvin Beqiri entre på Qemal-Stafa stadion en septemberkväll mot Sverige. Numera är han återigen inskriven i startelvan och tillsamans med Debatik Curri bildar han ett stabilt mittbackslås som Albanien har saknat en lång tid.
Drygt sex veckor senare skulle Kristi Vangjeli, tillvardags i grekiska mittengänget Aris ställas mot han som spottade in 42 mål och kammade hem alla individuella priser som gick att vinna. Jag talar givetvis om Portugals Cristiano Ronaldo vars veckolön motsvarar en årslön för Vangjeli. Det kunde bara sluta på ett sätt men Kristi ville annat och man såg inte röken av Ronaldo. Istället fick vi se den Korca-födde albanen forcera längs vänsterkanten på gammal Roberto Carlos-maner.
2008 var året då en av de största talangerna någonsin i albansk historia blommde ut. Inte många hade hört talas om Jahmir Hyka, pojken som tidigt lämnade Tirana för spel i Rosenborg. Han inledde året med spel i Albaniens U-21 lag och avslutade längs A-landslagets vänsterkant och fick det nya smeknamnet "Balkans Maradona" av Europas journalistkår. Han bjöd oss fotbollsälskare på enorm underhållning som bl.a. Olof Mellberg fick känna på men framför allt så bevisade han motsatsen till de som säger att det inte går att bli fotbollsproffs när man växer upp i Albanien.
270 minuter är mycket, det är 4,5 timme. Under den tiden bör en världsforward göra 2 mål, speciellt om man får utmärkelsen Serie A:s bästa spelare. I 4,5 timme ställdes Zlatan Ibrahimovic mot Arjan Beqaj. Reultatet blev 0 mål och den ena drömräddningen efter den andra av han som numera är mardrömsmålvakt för vilken forward som helst. 2008 blev Arjan Beqajs stora år och hur ska man någonsin kunna glömma reflexräddningen på Majstorovics nick eller benparaden på Nanis friläge i 87:e minuten.
En grå vårkväll i mars spelade Stefano Mauri fram bollen till en 23-årig "mitrovicali" med schweiziskt pass som gjorde det flera barn runt om i världen en dag drömmer om att få göra. Han avgjorde ett av världens mest laddade möten, nämligen Rom-derbyt i 92:an minuten!!! Jag kan lova att min kollega Arton aldrig nånsin har vrålat så högt som efter Valon Behramis fullträff.
Veckan innan var jag på studieresa i Rom och såg bl.a. Lazio-Livorno på Olimpico. Jag minns hur timmen innan matchstart när säljaren på Lazios matchshop kom fram till mig och sa dessa ord: " Det är endast 4 Laziotröjor som blir sålda över hela Rom, det är Di Canio, Rocchi, Pandev och framför allt Behrami". Det är stort, otroligt stort.
Lazio tog en trygg 2-0 seger och spelarna linkade in mot omkläningsrummet förutom två som gick mot Curva Nord för att tacka oss supportrar. Det var Rocchi och Behrami. Aldrig har jag varit så exalterad och började genast springa ned mot Gabrielle Sandri-banderollen och stod endast 3 meter ifrån en av mina stora hjältar som många bland oss kallar förrädare.
Det går inte att skriva en årskrönika utan att nämna den största hjälten av dem alla, en levande legend, frälsare, vår tids Skenderbeu...
2008 skulle bli året då vi sedan Riza Lushta (välskriven artikel av Salih Shala) skulle få se en alban representera en av de riktigt stora klubbarna i fotbollsvärlden, det talades om Real Madrid, Bayern Munchen, Arsenal, Roma mm. Istället valde Lorik Cana att stanna kvar i O.Marseille för att han trodde på laget, på staden, på folket. Presidenten Papa Diouf värderar sin kapten till 200 miljoner kronor och det mina läsare, är ett historiskt belopp i vår fotbollshistoria.
2008 var året som då Sverige misslyckades kapitalt i princip allting.
Det var också året då våra landslagshjältar fick oss att hoppas om ett VM-slutspel på riktigt. Jag har börjat tro att Cana och grabbarna sommaren 2010 kommer att befinna sig Sydafrika. Det är inte Arie Haan som har fått mig att tro, det är Arjan Beqaj...
