Krönika: Lyon - ett dysfunktionellt lag
I sju år har Lyon dominerat Frankrike. Men samtidigt som man har varit bäst så har man också varit vackrast. Härlig offensiv fotboll gjorde att laget klassades som ett av Europas mest underhållande. Men säsongen 2008/2009 finns det nästan ingen offensiv alls, och den lilla som finns är svårt dysfunktionell
Det här är inte laget jag förälskade mig i för x-antal år sedan. Tänk första året med Houllier. Tänk fotboll a lá Lyonnais. Tänk den legendariska 3-0-vinsten mot Real Madrid i Champions League. Det fanns en tid – bara ett par år sedan - då man betraktades som ett av lagen som spelade absolut roligast fotboll i Europa. Idag är man långt från den stämpeln, faktum är att det finns flertalet lag i Frankrike som spelar bättre fotboll. Visst, nu ska man inte glömma bort det faktum att man faktiskt bjudit upp till lite ballett ett par gånger i CL, men i ligan då? 27 mål på 22 matcher säger det mesta.
Det är INTE okej, och det behöver du inte vara nobelpristagare i fysik för att räkna ut. Med spelare som Juninho, Benzema, Keita, Govou, Ederson, Delgado, Pjanic, Källström och Piquionne (skämta ba) så ska man prestera bättre fotboll och göra fler mål. Det finns förstås förmildrande omständigheter såsom skadebekymren, men lag som Valenciennes och Lorient ska ändå besegras på Gerland. Senast OL var så här dåliga på att göra mål var 1997/1998 och det är ju knappast en fjäder i hatten för nya coachen Claude Puel.
Kudos till Puel - som är en förstklassig coach och verkar vara en hyvens man - för att han har fått fason på Lyons defensiv, detta trots att Boumsong ingår i den (trolleri?). Men sanningen är den att han får axla ansvaret för att offensiven varit lika vass som en resårmadrass denna säsong. Jag kan inte hjälpa att jag ibland tycker att Puel är onödigt feg, speciellt på Gerland. Exempelvis har vi det här med två defensiva mittfältare. Det är klart berättigat när man möter lag som Bayern och Barcelona men när ett puttefnatt lag som Valenciennes står för motståndet? Tja, då kan vi lika gärna kasta våra titeldrömmar i Rhône-floden om vi ska envisas med Toulakoun.
Att Puel vill bygga sitt lag på ett starkt kollektivt försvarsspel kan en blind man se. Men sättet offensiven blir lidande på är beklämmande. Den offensiva fotbollen är något som har blivit klubbens arv på senare tid, det vill säga inget vi kan gömma under sängen.
Kreativitet, förmågan att bryta ner ”sämre” motståndares kompakta försvar och hitta spellösningar är egenskaper laget totalt tappat. Därför blir också Lyons anfallsspel oerhört förutsägbart. Av regel handlar allting om att Benzema ska hämta bollen djupt längs vänsterkanten, borra ner huvudet och sätta fullfart – om han inte stoppas av en vägg och gör en karuchi istället. Plan B är Juninho, enough said.
Det behövs fler anfallsvägar än så. Hur länge sedan var det inte vi fick se ett fint passningsspel utmynna i ett inspel snett-inåt-bakåt till någon som bara har att stöta in den? Spelare och ledare pratar om att de franska lagen mer eller mindre tappat respekten för laget och att det är därför man har det tuffare än på länge. Tror väl fan det.
Som det ser ut idag är laget totalt och helt Benzema-beroende. Den dagen den pojkspolingen inte levererar är en dag då Lyons offensiv inte levererar. Det är klart att Lyons anfallsspel också blir väldigt enformigt och förutsägbart om allting går via Benzema, oavsett hur förbannat bra han är (vilket han är), men i längden också ohållbart. Därför är det viktigt att fler spelare än Delgado kliver ut ur skuggan och in i strålkastarljuset. Jag vill se en mer kollektiv offensiv, punkt slut. Att det är Benzema som gör nästan alla mål gör mig ingenting, men just sättet de blir till irriterar mig. Det är sällan ett väggspel och ett rörligt passningsspel som ger Benzema möjligheten att sticka igenom. Istället sker målen genom extremt individuella insatser. Jag vill se en mer kollektiv offensiv, där alla, från ytterbackar, via det centrala mittfältet, till forwards bidrar.
Att den här slags offensiva mentaliteten inte riktigt passar Lyon ser vi som tydligast om vi slänger ett getöga på hemmastatistiken. Här möter OL lag som backar hem och ligger djupt, vilket resulterar i att den kontringsfotboll som Puel vill att laget ska spela, även i ligan, inte fungerar. Tidigare år brukade man beskriva Stade de Gerland som ett ointagligt fort, såväl i Europa som inhemskt, men i år har fortet mer liknat en koja som fyrorna snickrat ihop på lunchrasten. Lag som Valenciennes och Lorient kommer hit och hämtar hem poäng. Faktum är att senast Lyon vann på hemmaplan är den 16 november.
Summan av kardemumman blir att Puel måste få fason på den dysfunktionella offensiven snarast. Vi hör Bordeauxs flåsande och känner Gourcuffs andedräkt i nacken. Att bära ett lags offensiv på sina 21-åriga axlar är förstås en orimligt tung börda för Benzema. Men det krävs förstås att spelarna är villiga och tillåts att dela på det offensiva ansvaret av tränare Puel. Oavgjorda matcher kommer inte ta oss till det åttonde guldet. Och tyvärr kommer inte Benzema kunna göra det själv heller. Orsaken till att en Lyon-tröja hänger uppnålad på min vägg är dels för att den började lukta till slut men främst för att Lyon är ett lag som spelar, och gör det fortfarande i sina bästa stunder, förbaskat bra offensiv fotboll. Men de stunderna är få och det är långt emellan dem. Därför är jag rädd. Rädd för att Frankrike kan ha nya mästare om ett par månader.
