Krönika: Det luktar desperation, Queiroz
"Carlos Queiroz sänder ut fel signaler. Fel signaler från en tränaren som snart i ärlighetens namn inte vet vad han sysslar med. Fel signaler från en tränare som dessutom använt sig av nästan fler spelare än vad Scolari gjorde under sina drygt fyra år som förbundskapten."
Portugiser är ett stolt folkslag. Portugiser är stolta över att tillhöra ett vackert land. Från regionen “trás-os-montes”(bortom bergen) i nordöst där bergskedjorna öppnar sig och olivträden grönskar. Ner till Lissabons historiska arkitektur och trafikkaos. Förbi inlandet och regionen Alentejos torra steppmarker och utsökta rödviner för att slutligen nå soliga och turisttäta Algarve i syd.
Jag som halvportugis är stolt.
Men portugiser är även väl medvetna om allt det dåliga med sitt land. Portugiser är väl medvetna om att de tillhör ett land vars arbetslöshet är stor och ekonomi långt ifrån densamma som när Vasco da Gama hittade sjövägen till Indien 1498.
Jag som halvportugis är väl medveten om detta.
Portugiser gillar att fly. Fly från hårda verkligenheten till den falska där ingenting stämmer alls, för att citera Joakim Thåström i Ebba Grön. Fly med fotbollen - nationalsporten och landslagets hjälp. Det portugisiska landslaget som skördat framgångar i fem raka slutspel på tio år. Ett landslag som har förenat folket på det mest magiska av sätt.
Jag som halvportugis gillar att fly med landslagets hjälp.
Nu är dock inte dagens verklighet densamma. Portugal har sladdat ordentligt i VM-kvalet. Två segrar, en förlust och hela tre oavgjorda matcher är för dåligt för ett lag i Portugals kaliber. Det kan inte undgå någon att den nygamle tränaren Carlos Queiroz bär stor skuld i detta.
Queiroz ersatte Scolari efter misslyckandet i förra årets EM-slutspel och det var tänkt att ingen skulle sakna “sergeanten” med den tysklandsinspirerade mustaschen. Men verkligheten gör sig än en gång påmind; Scolari saknas. I alla fall när det gäller att sammansvetsa och motivera ett lag.
Matchen mot Danmark avgör Portugals öde när det gäller Sydafrika nästa år. Portugals vara eller icke vara i Sydafrika avgör även Queiroz öde, och det vet han om. Därför har han - med desperationens medel - vidtagit åtgärder som att ge Liedson en landslagsplats och byta spelsystem. Att ge brasilianaren Liedson en landslagsplats skulle jag kunna skriva spaltmeter om varför det är fel men hör inte hemma i denna krönika. Att byta spelsystem från 4-4-3 till 4-4-2 med motiveringen att “de flesta spelarna spelar så i sina respektive klubblag,” och att “det fungerade bra i 3-0-vinsten mot Liechtenstein” är uppenbara tecken på desperation. Queiroz är desperat. All heder att man lyckades göra tre strutar i den matchen, men Liechtenstein är och förblir en blåbärsnation. Jag har absolut inget emot att byta spelsystem när det går dåligt, men såhär sent i detta skede efter bara en match, och när gruppettan står på tur är fel. Det sänder ut fel signaler. Fel signaler från en tränaren som snart i ärlighetens namn inte vet vad han sysslar med. Fel signaler från en tränare som dessutom använt sig av nästan fler spelare än vad Scolari gjorde under sina drygt fyra år som förbundskapten.
Jag som halvportugis är inte desperat. Jag är orolig.
