Krönika: Summering av den gångna säsongen
Säsongen 2009/2010 är över för PSV’s del. En säsong som började så fantastiskt bra men som sakta men säkert började gå sämre efter vinteruppehållet. Trots en säsong som slutade i fiasko så finns det en del ljuspunkter från den gångna säsongen. Trots dessa ljuspunkter så kan dem inte väga upp ett missat ligaguld, ett missat cupguld och ett grymt uttåg ur Europa League. Säsongen 09/10 kan summeras med ett ord. Fiasko.
Under sommaren 2009 hände mycket kring PSV. Vi fick möjligheten att se Philip Cocu avsluta en fantastisk karriär i Eindhoven samtidigt som vi nåddes av nyheten att den landslagsmeriterade Orlando Engelaar valde att skriva på för PSV. Inte mycket senare nåddes vi av nyheten att en okänd bulgar hade skrivit på för PSV. Stanislav Manolev var namnet på den unge herre som senare skulle bevisa att han var ett riktigt klipp då han höll både Jan Kromkamp och Dirk Marcellis utanför startelvan.
Eredivisie började lite trevande för PSV’s del, då man började med två raka oavgjorda matcher. I premiären mot VVV-Venlo trodde de flesta att det skulle bli en enkel seger för PSV, men Venlo stretade emot. Men när Ola Toivonen rullade in 3-2 i den 82:a minuten trodde de flesta att segern var klar. Men Venlo ville annat och kvitteringen kom tre minuter senare. Vi supportrar fick se oss riktigt besvikna över det sena kvitteringsmålet. Premiären följdes upp med 1-1 mot FC Twente på bortaplan vilket med facit i hand får ses som ett godkänt resultat.
Men det skulle inte dröja länge innan den första segern skulle komma. Redan i den tredje omgången väntade rivalen AFC Ajax på hemmaplan. Förväntingarna var höga inför denna match, men det dröjde inte länge innan Ajax’s Luis Suárez tystade PSV publiken. En för dagen fantastisk Balázs Dzsudzsák kvitterade 35 minuter senare men strax därpå tog Ajax ledningen igen, återigen genom Luis Suárez. Ajax gick till till halvtidsvila med en 2-1 ledning och saker och ting såg inte ljust ut för PSV. Laget från Eindhoven klev ut som ett helt nytt lag inför den andra halvleken. Man kvitterade redan efter fem minuter efter ett mål av Otman Bakkal och bara minuter därefter nätade Balázs Dzsudzsák och gav PSV ledningen med 3-2. Men återigen dröjde det inte länge innan Ajax kvitterade, denna gång genom Urby Emanuelson. Men så kom det förlösande vinnarmålet som PSV hade jagat under den andra halvleken. Otman Bakkal skickade in bollen i mål och såg till att segern gick till PSV. Denna match var troligtvis en av de bästa matcher jag någonsin har sett. Såpass mycket spänning och känslor i samma match samt känslan att bli kastad mellan hopp och förtvivlan händer inte ofta. En fantastisk Balázs Dzsudzsák och en lika fantastisk Otman Bakkal såg till att en hel stad kunde festa långt in på småtimmarna.
Stärkta av segern mot Ajax fortsatte PSV att rada upp vinster. Man tog tre raka övertygande vinster innan det var dags för ett nytt rivalmöte, mot Feyenoord på De Kuip. Matcherna mot Feyenoord är de matcher jag ser främst fram emot då de är extra laddade på ett personligt plan för mig. Stämningen på De Kuip var fantastisk och är det nåt Feyenoord är bra på så är det att skapa stämning. Det var med viss oro man lyssnade på Feyenoord-hymnen men dessa farhågor skulle cirka 105 minuter senare vara helt borta. PSV spelade så fantastiskt bra i 90 minuter att det är svårt att beskriva matchen. Danko Lazović serverade Danny Koevermans till 1-0 redan efter elva minuter och bara nio minuter senare rullade samme Koevermans in 2-0 i öppet mål efter en ypperlig passning av Dzsudzsák. Bara minuter senare skulle Feyenoord’s Andwélé Slory ge hemmasupportrarna hopp med sitt reduceringsmål, men sedan var det dags för Otman Bakkal att presentera sig. Efter Slory’s reduceringsmål vaknade Feyenoord supportrarna och skapade ett mäktigt tryck inne på De Kuip. Men så hände det. På ett ögonblick tystade en ensam man en hel arena. Till den grad att man kunde höra en knappnål falla. Otman Bakkal hade med ett galet distansskott utökat ledniningen för PSV. Som PSV supporter började man hoppa upp och ner av lycka och maken på eufori får man leta efter. Att tysta rivaler på detta sätt är inte ofta man får uppleva. Målet var så psykologiskt viktigt att Feyenoord inte orkade resa sig. Inte ens hemmasupportarna orkade resa sig. Otman Bakkal hade förstört den perfekta söndagen för Feyenoord fansen.
Efter den fantastiska segern mot Feyenoord väntade Willem II hemma på Philips Stadion och detta var en lätt match på papperet för PSV som programenligt vann denna match med 3-1. PSV hade nu en svit på fem raka segrar men sviten stoppades efter oavgjort mot FC Utrecht på bortaplan. Trots det hade jag nu en bra känsla över PSV. Det kändes som att detta var vår säsong. Och det kändes ännu mer rätt när PSV återigen radade upp segrar och hade en svit på åtta raka vinster innan det korta vinteruppehållet väntade. Man lyckades även ta sig vidare från gruppen i Europa League och i nästa omgång väntade Hamburger SV.
Med den fantastiska höstsäsongen i färskt minne såg jag och alla andra PSV supportrar fram emot våren. Vi hade en betryggande ledning i ligan, vi hade fortfarande chansen att vinna KNVB beker (holländska cupen) och vi hade ett hyfsat överkomligt motstånd i Europa League som väntade på oss. Och januari började precis som vi ville. 1-0 mot Roda följdes upp med 3-0 mot NEC för att sedan möta Feyenoord i KNVB beker. I denna match gick precis allting fel. PSV stod för säsongens sämsta insats, sämsta insatsen på flera säsonger faktiskt och vi fick se Feyenoord enkelt vinna med 3-0.
Efter det fraperande dåliga uttåget mot Feyenoord i cupen var det dags för spel i ligan igen. Vitesse stod för motståndet och PSV mäktade inte med att göra mål och fick med sig en poäng hem. Efter Vitesse-matchen radade PSV upp tre raka segrar och ordningen var återställd. Återigen kom ett onödigt oavgort resultat efter att Sparta Rotterdam kvitterat i den 90:e minuten. Inom en månad hade våra närmaste konkurrenter i tabellen FC Twente och Ajax knappat in med fyra poäng inom en månad. Ledningen i ligan var inte alls lika betryggande längre. Trots en 5-1 seger mot RKC Waalwijk på bortaplan så kändes någonting inte rätt längre. Något var fel, men vad det var är fortfarande oklart. Skador säger en del, anfallsbrist säger andra. Men någon konkret faktor för varför det började gå fel existerar inte.
Innan matchen mot Sparta Rotterdam var det dags att möta Hamburger SV på bortaplan i Europa League. Med tre raka segrar i ryggen kände vi att vi har en god chans att slå ut tyskarna. PSV genomförde en bra match men trots det så vann Hamburg matchen med 1-0 vilket ändå fick ses som ett gott resultat. En vecka senare väntade ett grymt uttåg ur Europa League. PSV var tvungna att vinna matchen på hemmaplan. Trots att tryggheten i spelet saknades något så kände jag att det här kan PSV vinna. Och redan efter två minuter ledde PSV med 1-0 efter Ola Toivonens mål. Helt plötsligt kändes allt perfekt igen. PSV fortsatte att spela bra och Dzsudzsák’s 2-0 mål strax innan paus kom som ett brev på posten, och helt plötsligt kändes allting ännu mer perfekt. Men så hände det som inte fick hända, Hamburg reducerade direkt i andra halvlekens början och var tack vare det målet vidare. Helt plötsligt kändes allt så fel igen, och allt skulle kännas så mycket fel. I den 58:e minuten fick Balázs Dzsudzsák sitt andra gula kort och PSV var tvungna att spela med decimerat manskap samtidigt som man jagade ledningen. Det gick som det brukar gå, med ett mål i baken. Trochowski krossade alla våra drömmar om avancemang i Europa League när han kvitterade i den 79:e spelminuten, samtidigt som även Carlos Salcido blev utvisad. Trots Danny Koevermans tröstmål i den 89:e minuten så var man totalt gråtfärdig när slutsignalen gick. Allt började så bra, men slutade ändå så fel. Precis som hela säsongen 2009/2010. Exakt i detta ögonblick vände säsongen för PSV.
Som tidigare nämnt så lyckades PSV att klå RKC Waalwijk efter mötet med Hamburg men redan i nästa match förstod man att säsongen höll på att glida ur händerna på PSV. Lazović hade lämnat klubben för nya äventyr samtidigt som vi fick skador på Engelaar, Dzsudzsák, Manolev och Pieters och hela vårat kantspel hade försvunnit. PSV försökte mot NAC Breda, och trots att Engelaar och Dzsudzsák kunde spela så ville det sig inte. PSV’s fina spel hade gått i baklås och NAC Breda kunde fira en 2-1 seger, och konkurrenterna tog in tre poäng.
I nästa match väntade rivalen Ajax på bortaplan och en vinst mot gossarna från Amsterdam skulle återställa ordningen. Men med halvskadade nyckelspelare så kändes det tungt inför matchen. Dzsudzsák gick inte alls att känna igen och det var sorgligt att se hur fraperande dåliga PSV var på att ta vara på sina målchanser. Ett PSV i obalans var en enkel mumsbit för Ajax som revancsherade sig för matchen i höstas och avgick med en 4-1 seger. Att PSV var i obalans syntes tydligt, med Afellay’s röda kort som det mest solklara exemplet. Och inte såg det bättre ut inför framtiden när Afellay tilldömdes ytterligare tre matchers avstängning, speciellt inte när Twente väntade i nästa möte.
PSV hade det svårt utan sin kapten i mötet mot Twente och 1-1 får ses som ett gott resultatet då Twente var det bättre laget under hela matchen. I detta skede hade både Ajax och Twente gått om PSV i tabellen och skaffat sig ett avstånd ner mot PSV och läget började kännas hopplöst. Men hoppet är bekant det sista som överger människan.
Två raka segrar mot VVV-Venlo och Willem II gav oss supportrar återigen hopp om att kunna vinna Eredivisie, trots att avståndet var fem poäng upp till ledande Twente. Feyenoord väntade hemma på Philips Stadion i den 30:e omgången. Ibrahim Afellay var tillbaka efter sin avstängning och med två raka vinster hade jag och andra PSV supportrar förhoppningar om en seger och ge liv åt våra titeldrömmar. Men så blev det inte och vi ska vara glada över att vi fick med oss en poäng från denna match då Feyenoord hade skott i ribban, skott i stolpen och en boll som dansade på mållinjen. Och PSV hade absolut ingenting framåt. Avståndet blev nu sju poäng upp till Twente och säsongen var nu körd, psykologiskt. Trots att det fanns en matematisk chans så var det osannolikt att både Twente och Ajax skulle förlora tre raka matcher samtidigt som PSV skulle vinna tre raka.
Säsongen gick mot sitt slut och Twente fick för första gången i klubbens historia lyfta pokalen och Steve McLaren helgonförklarades i Enschede. PSV lyckades inte avsluta säsongen snyggt utan fick bara med sig en poäng från mötet med AZ Alkmaar.
Säsongen 2009/2010 var nu slut. En stor tomhet infann sig omedelbart inom mig. Hur kunde vi gå från en sådan fantastisk höst till en såpass dålig vår? Trots att PSV har en bred spelartrupp. Eller ja, PSV hade. Tills man sålde Danko Lazovic gick så gott som allting bra för PSV och man hade två goda alternativ på den centrala anfallsplatsen, samtidigt som Lazović hade konkurrerat ut Amrabat på högerkanten. Men sen försvann Lazović på nya äventyr, och serben tog titeldrömmen med sig.
Att man sålde Lazović mitt under säsongen får ses som ett stort misstag från PSV’s sida. Låt gå att man tjänade fem miljoner euro vid försäljningen, men man hade tjänat mycket mer om man hade vunnit Eredivisie och fått en direktplats till Champions League.
Även fast Lazović försvann från PSV så får inte grundspelet försvinna på det sättet som det gjorde under vårsäsongen. Skillnaden mellan PSV 'Hösten 2009' gentemot PSV 'Våren 2010' är att PSV 'Hösten 2009' kände sig trygga med sitt grundspel och av någon anledning försvann tryggheten. Personligen ser jag dessa faktorer som starkt bidragande till varför guldet inte hamnade där det hör hemma, nämligen i Eindhoven.
Trots att säsongen slutade i fiasko så finns det en hel del ljuspunkter. Otman Bakkal’s förmåga att dyka upp som gubben-i-lådan vid ett flertal tillfällen med sina hyperviktiga mål (Målen i matcherna mot Ajax hemma och Feyenoord borta är några exempel) gladde många PSV supportrar. Dzsudzsák dominerade stundtals på sin vänsterkant och unge Zakaria Labyad (Född 1993) tog för sig ordentligt på slutet av säsongen.
Övriga två ljuspunkter är de två fantastiska matcher vi fick bevittna mot Ajax och Feyenoord. Det måste ha varit förkrossande att ha varit supportrar till nåt av dessa lag efter de nämnda matcherna, men det är i detta sammanhang oviktigt. Vi PSV supportrar som fick chansen att bevittna dessa två matcher har fått två minnen för livet och det enda man kan hoppas på efter denna säsong är att vi får uppleva fler matcher av denna karaktär.
Trots dessa få, men ack så viktiga ljuspunkter så måste säsongen summeras. Och det räcker med ett ord. Fiasko.
