"Hur vi blev mästare…" DEL 4
"Faktum var att det var långt ifrån bra. Hade jag försökt berätta allt som hände på väg till flygplatsen i Diyarbakir, så hade det blivit en roman till slut."
Jag vet inte hur han gör, men Saglam är enorm taktiker och ledare. Det var som om han visste hur Fenerbahce skulle spela i andra halvlek. Vi spelade upp oss och ju längre matchen gick desto mer backade motståndarna hem. Efter den 80:e minuten var vår kvittering skrivet i stjärnorna.
Den kvällen skulle Ozan Ipek presentera sig på allvar. I den 85:e minuten på frispark, 2-2 och senare målet som begravde Kadiköy i tystnad i matchens absoluta slutskede. Vem hade trott hade Bursaspor skulle hämta in ett 0-2 underläge till 3-2 i den matchen? Även om ingen hade trott den så visste vi. Att ”Vi kunde slå dem på deras hemmaplan! Om Fenerbahce spelarna utnämndes till hjältar den där dagen i Bursa, så kunde även vi göra detsamma efter matchen på Sükrü Saracoglu …” (läs Ertugrul Saglams ord från del 2)
Sen kom den där Diyarbakirspor matchen…
Vi åkte till Diyarbakir för att spela fotboll... Resan i sig var inte obehaglig, men vi anade inte vad som väntade oss inne på arenan. Jag har aldrig upplevt något liknande förut! Redan under uppvärmningen var stämningen hatiskt på läktarna. Det var rena lynchstämningar som rådde mot Bursasporspelarna. Först blev en fotograf träffad av en sten, mitt över ansiktet. Sedan blev vår målvakt Ivankov träffad av något okänt föremål. Matchen pågick i 16 minuter och fick avbrytas när den assisterande domaren blev golvad av ytterligare en stor sten. Vi sprang för våra liv in i omklädningsrummen. Först fick vi reda på att matchen bara hade pausats. I samma stund blev vi slussade ut via bakvägen till våra bussar. Detta för att skydda våra liv sades det…
På väg till flygplatsen ringde dem flesta hem till sina familjer. Allting sändes ju via TV, så våra nära och kära fick veta att vi var välbehållna. Min mamma frågade oroligt om jag mådde bra, hon grät… ”Jag mår bra mamma, ingen fara. Vi är på väg hem nu.” sa jag för att göra henne lugnare. Men faktum var att det var långt ifrån bra. Hade jag försökt berätta allt som hände på väg till flygplatsen i Diyarbakir, så hade det blivit en roman till slut. Tro mig, vi blev tilldelade vinsten, men inte ens det fick oss att glömma vad vi fick uppleva den dagen. Tack vare vissa grupper på läktarna så fick klubben Diyarbakirspor lida för detta och kanske var det detta som blev början till att klubben till slut åkte ur Süperlig.
Tack vare vinsterna vi radat upp, samt dem tre poängen från Diyarbakirspor matchen, gick vi upp i serieledning efter den 25:e omgången. Vårt matchprogram såg bättre ut än motståndarnas. I bortamatchen mot Istanbul BB fyllde våra fans deras arena. 25 000 Bursasporsupportrar fyllde Olimpiyat stadion. Media, fansen och folket började spekulera i en kommande titel i Süperlig! Till och med ett oavgjort resultat hade varit till vår fördel mot Istanbul BB.
Efter förlusten mot Kayserispor, var denna match vår sämsta för säsongen. Vi förlorade med 2-1, samtidigt slog Fenerbahce Galatasaray på bortaplan, Fenerbahce som hade svåraste matchprogrammet framför sig. Galatasaray tappade allt efter den matchen och kunde inte hänga med i toppen. Nu stod det mellan Bursaspor och Fenerbahce.
Vi hade åkt ut mot Fenerbahce i cupen, i två sjuka matcher (0-3, 3-1). Själv gick jag och funderade på hur skönt det kunde bli om vi kunde sno titeln från dem i slutet på säsongen…
Fortsättning följer…
