En kärleksförklaring, 48 timmar i Kosovo och Albanien och ett samtal med Cana
-First time in Kosovo? (Ljudet av stämpeln hörs och Kosovos logga slås in i mitt pass) -Yes, first time in Kosovo. (Svarar jag och ler försiktigt med en förväntansfull blick)
Jag passerar vidare i flygplatsen. Jag hör ett språk jag känner väl men inte kan. Språket jag hör är albanska. Jag förstår ett ord här och där. Men framförallt förstår jag att ett äventyr börjar här och nu samtidigt som jag tittar upp på bilden på Adem Jashari. Men att jag ungefär om 24 timmar skall sitta och äta och samtala med en viss Lorik Cana och de övriga i landslaget tror jag varken jag eller min vän kunde tro. Jag börjar även inse vart jag är någonstans, men kan inte riktigt placera eller få in att jag precis landat själv i Kosovo. Landet jag hört så mycket om på Tv och läst om och hört om från personer jag känner. Landet som var i krig för 13 år sen. Landet som är självständigt sen 5 år tillbaka. Landet som är eget men som egentligen är Albanien. Vad skall jag förvänta mig?
Jag går sakta och ställer mig vid det enda bandet som finns på den lilla flygplatsen. Jag väntar lite nervöst på min väska, där ser jag den och en lättnad faller in. Jag tar upp min Manchester United tröja så att Abaz skall veta vem jag är. Där på andra sidan utgången väntar Abaz. En person jag känner men ändå inte känner. Vi har endast samtalat över mail och telefon. En främling men ändå en vän.
Min Kärleksförklaring till Albanien och bakgrund till resan
Allting började för drygt ett år sedan. Jag har alltid haft en förkärlek till Balkan. Allt är lite mer passionerat där, allt är lite galnare där. Allt är lite vackrare där. Balkan är ett landskap och plats vars karaktär personifierar mig själv, en kultur jag uppskattar och trivs med. En plats där jag kan vara mig själv men ändå passa in. Historien gör sig påmind i varje hörn om vilka riken och imperier som varit här på gott och på ont. Fotbollen tas på allvar här, fotbollen är mer än fotboll den genomsyrar samhället och speglar samhället och en stor del av historian. Balkan är som en kokande politisk soppa. För en som är intresserad av historia, kultur och fotboll finns nog ingen bättre plats i världen.
Jag har alltid läst och följt fotbollen i denna del av i Europa, men det var ett land jag alltid fann
lite mer mystiskt och spännande. Ett land som var totalt isolerat under en lång tid. Ett land som ligger i Europa men som har en romans med Orienten. Jag har läst lite om detta land utan att fördjupa mig. Men så plötsligt hände något på det privata planet som fick mig mer nyfiken och jag beundrades över min väns kärlek till sitt moderland hon blivit fråntagen. Jag fascinerades också på något sätt, hur galet det kan låta så adopterade även jag denna kärlek till detta land på något sätt. Jag läste om Albaniens historia och fascinerades än mer. Jag sög i mig allt som min vän berättade om landet, allt från Illyrien till dagens Albanien och allt där emellan. Jag fick lära mig om Lekë Dukagjini och hans kanun. Jag fick ta del av och fördjupa mig av ett land jag länge varit intresserad av men aldrig fått grepp om. Men det var ett citat som fick mig kär: ”Vërtët ne kemi Bajram e Pashkë, Por Shqiptarinë e kemi Bashkë” av Gjergji Fista. Dvs. vi firar påsk och Bajram men vi firar det tillsammans. Religion spelar ingen roll, det är Albanskheten som står i centrum. I en värld där religion är roten till mycket ont blev jag nästan rörd och tagen av citatet och ville veta mer om landet där kristna och muslimer bor sida vid sida, ett land som dessutom tog emot mest judar under andra världskriget och var det land som ökade sin judiska population mest av alla nationer. Men som samtidigt varit en kommunistisk diktatur i årtioende men som nu öppnat portarna för chartern. Ett ord jag fick bekanta mig och lära känna var Besa. Besa är inget man kan förklara det är något man känner.
Jag kände nu stark lust att åka ner. Jag hade fått en positiv bild av folket Albaner och av landet Albanien. Jag ville på något sätt sprida detta och få folk att inse vilket vackert folk och land Albanien är. Men framförallt ville jag koppla ihop flera av mina kärlekar. Fotboll, kultur och historia. Och steget mellan Albanien och fotboll är inte långt, det är bara att kolla på de flesta landslag ute i Europa och även stora klubblag. De flesta har någon som bär ett albanskt namn. Allt från Lorik Cana i Lazio, Shaqiri i B.Munchen till Adnan Januzaj i Manchester United.
Även i vår egen allsvenska har albaner gjort stora avtryck och till och med nått vårt eget svenska landslag. Jag började titta på albanska landslaget, spelare som Lorik Cana, Jahmyr Hyka hade jag följt i flera år. Jag började följa albanerna i Europa och det Albanska landslaget. Jag hade hört om deras fanatiska fans Tifozat Kuq e Zi i flera år och läst om dem. Jag fascinerades av dem när Sverige spelade på Qemal stafa stadion. En fans grupp värda att se sitt landslag i ett stort mästerskap. Vilken stad eller land örnarna spelar i så finns dem där och stöttar i vårt och torrt på ett sätt som nästan gör en tårögd, för det handlar om så mycket mer än bara fotboll. Det handlar om att ena ett folk i en diaspora, ett land man bestulits på, land man kämpar för att få tillbaka. Att ena två länder som egentligen är ett.
På flygplatsen i Kosovo
Jag tar steget ut ur flygplatsen. Jag möts av en lukt man bara känner i länder kring södra medelhavet och på Balkan. Jag ser familjer och vänner som är där för att möta upp sina respektive. Jag tittar mig omkring. Plötsligt hör jag den där skånskan jag tidigare bara hört på telefonen, rösten jag hör är Abaz. Jag skall vara ärlig och säga att jag inte minns exakt vad han sa men jag vill minnas att han sa något i stil med ” Välkommen till Kosovo Marcus, nu är du långt ifrån hemma” med en värme i rösten och glädje. Vi kramade om varandra på Balkan manér.
Det var en ganska unik situation för oss båda skulle jag tro. Två främlingar som möts i Prishtina, Kosovo för att dagen efter bila ner till Albanien för att se Albanien – Schweiz i ett VM-kval.
Abaz morfar var också med för att få sig en liten utflykt. Väl i bilen börja vi prata om allt mellan himmel och jord men mest om Kosovo och fotbollen. Och hur galet och vackert det är att vi träffas på detta sätt. Jag tittar ut genom fönstret och drar paralleller till grannländer jag varit i utan att jämföra allt för mycket. Det känns bekant men ändå så nytt. Allt finns där, klimatet, galna trafiken och gästfriheten fast i en Albansk version. När jag tittar ut har jag svårt att förstå det var ett pågående krig här för inte allt för avlägsen dåtid, jag minns bilderna från nyheterna och minns även nya vänner jag fick från landet på den tiden hemma i Sverige. När vi rullar in i Prishtina så möts jag av en modern stad och jag blir positivt överraskad, inte att jag hade några dåliga förväntningar. Men som svensk och att åka till Kosovo så vet man inte riktigt vad skall man
förvänta sig. En ganska mysig stad och ljusen från den lilla staden lyser upp i sensommar mörkret.
Jag checkar in på Grand hotell, Abaz lämnar av för att återgå till sitt schema för att hinna se alla släktingar. Så vi bestämmer att vi möts på morgondagen för att bila ner till Tirana, känns tryggt att ha honom 30 min från mig. Innan han åker så tolkar han för mig på ett fik så jag kan få en bit mat, när jag väl sitter där i min ensamhet med många ögon på mig som undrar vem svensken är.
Så ser jag på Tv:n att det är svensk undertext på ett Animal Planet program. På något sätt kände jag mig väldigt hemma. Jag bestämmer mig för att gå runt för mig själv och se staden. Jag möts av en fin och modern aveny. Jag ser statyer på Moder Teresa, Skenderbeu och olika politiker som varit viktiga för Albanskheten och Kosovo. Jag möts av varma och hjälpsamma människor överallt. Jag känner mig inte som en främling i ett annat land utan mer som en förlorad son som är hemma.
Jag vaknar och inser att jag i Kosovo och idag skall vi se matchen, jag går ner till receptionen och frågar om frukosten. Var på jag får ett ganska härligt och roligt svar:
-Morning food room you find over there Sir. Engelskan var bra i Kosovo men jag fann det lustigt med morning food.
När jag väl hittat till frukosten och ätit en ordentlig måltid, en klassisk hotellfrukost fast på Albanskt vis. När jag väl sitter där och äter ser jag bilder på Ibrahim Rugova, Kofi Annan med flera så börjar jag tänka gå på vad som varit och vart Kosovo är på väg. Jag inser även att det är Dagen D.
En idé som föddes för X-antal månader sen och blev mer aktuellt efter Albaniens vinst mot Norge i Oslo. Ett meddelande på en fotbollssida som jag nu skriver denna reserapport för. När jag kontaktade Abaz om att jag ville se matchen måste han trott att jag var galen eller skämtade. Jag tog väl hans prat lite halv seriöst i sanningens namn. Jag menar vem tar med sig en främmande människa ner till sitt hemland och tar med honom på fotboll och ordnar biljetten för honom? Det är väl där Besa kommer in eller den Albanska stoltheten att visa upp sitt land och visa den vackra gästfriheten som faktiskt finns där och hos dess folk. Ungefär en vecka innan match när jag tror att det inte kommer bli av, så plötsligt får jag ett meddelande på min profil där står att jag skall kontakta han så fort som möjligt, jag ringer upp han och vi börjar prata. Detta är första gången vi pratar över telefon och vi pratar inte som främlingar utan som nya vänner. Jag har biljetter till dig och mig hörs det från andra sidan luren på en härlig skånska. Efter samtalet tänker jag en massa. Hur skall jag lösa detta? Lösa ledigt? Lösa flyg? Skall jag möta han i Kosovo och bila ner till Tirana och sedan ta en buss till Grekland? För jag har många vänner i Grekland och det var egentligen dit min resa skulle gå då jag inte trodde på riktigt att matchen skulle bli av. Anledningen till att jag skulle möta Abaz i Kosovo var att han skulle dit och hälsa på sin familj och det var enklast för oss att träffas där. Folk jag fråga om råd sa att jag var galen.
Vid det här laget så skulle jag vara mördad, mina organ sålda, rånad och i Albanien finns det bara maffia och kriminella. Man åker inte själv till ett fattigt land som Kosovo sades det.
På något sätt blev jag en frontperson för Albanien och Albanskheten men även mänskligheten, tror folk verkligen såhär om varandra? Jag var tvungen att försvara mig och min kärlek för Albanien och tron på mänskligheten. Jag som inte ens är alban fick utstå ett ganska kraftigt hat och fördomar. Detta gjorde mig mer motiverad att motbevisa alla och att åka ner.
Det var en man, som är min far som sa; Marcus det bästa du kan göra är att åka och du kommer komma hem med en unik historia. Här sitter jag nu och skriver om denna historia och öde. Jag bestämmer mig för att inte lyssna på någon nästan och litar på min magkänsla att Abaz är en hygglig kille som kommer ta väl hand om mig. Och jag litar på den albanska gästfriheten men framförallt så litar jag på mitt eget öde. Så jag bokar Göteborg - Prishtina via Istanbul på torsdagen före matchen. Planen är att jag skall åka ner till Prishtina och träffa Abaz där och sen skall vi bila tillsammans ner till Tirana för att se matchen, och innan matchen skall jag ta in på hotell och vi skall äta mat sedan efter matchen skall Abaz bila upp till Kosovo igen. Och jag dagen efter skall ta en buss till Aten. Detta var grundplanen men det enda som var bokat i praktiken var flyget till Prishtina och flyget hem från Aten och tur var väl det såhär i efterhand annars hade denna historia saknat mycket.
Min telefon ringer och det är Abaz som ringer och meddelar att vi kommer åka lite senare än vad vi planerat pga av att schemat med släkten drar ut på tiden. Ingen fara för mig. Jag gick en timma åt varje håll i staden och njöt av värmen som fanns där i Prishtina. Jag handlade presenter av folket som sålde böcker på gatan, jag besökte universitetet, jag besökte fotbollsarenan för Fc Prishtina, jag försökte suga in allt man kan på den korta tid jag hade.
Jag tycker jag lyckades ganska bra men allt får tyvärr inte plats i denna reserapport. Men jag mötte nyfikna varma människor överallt. Jag gick i affärer, jag såg Newborn konstverket, jag gick överallt nästan.
Jag insåg även att vi skulle bli lite sena till Tirana och jag ville gardera så jag köpte en Plis med albanska loggan på för att ha på matchen, då vi inte skulle hinna köpa något där nere.
Den blev riktigt populär på matchen. Tillslut ringer Abaz mig och ber mig möta han utanför Grand hotell.
Vi packar ner alla mina saker och nu börjar äventyret på riktigt. Jag har en skön känsla i kroppen. Jag fick ut väldigt mycket av min blixt visit i Kosovo och Prishtina. Har bara bra saker att berätta och jag rekommenderar de som läser som aldrig varit där att åka ner en sommar för att uppleva det jag såg och jag upplevde saker kan man nästan inte förmedla med ord och skrift.
Jag pratade med poliser, professorer, elever, folk på gatan med flera. Och det var vackert utan att försköna sanningen. Det enda jag inte valde att se var biblioteket men det var med en avsikt, jag sparar det till en nära vän till mig som skall visa mig det på min nästa resa med denna person.
När vi väl åker så pratar vi lite om mitt besök i Kosovo och pratar lite om allt möjligt.
Jag tar fram min plis och visar att jag är redo för match och Abaz sitter med sin match tröja och halsduk.
Tanken är att vi skall hinna ner till Tirana och boka hotell och äta innan matchen.
Den planen total sprack. Det fanns en högre tanke med det inser jag nu i efterhand.
Vi åker på den nya moderna motorvägen och rullar fram, en av de bättre vägarna jag åkt på, vi åker förbi byar och städer och Abaz berättar glatt vart vi är och vad åker förbi, vi diskuterar fotboll, politik, damer dvs. livet och allt där till och allt detta med de albanska bergen i kulisserna.
Det börjar pirra lite i kroppen inför mitt första besök i Albanien. Jag ber Abaz att sätta på någon laddnings musik och jag förstår hans oro för att jag inte skall gilla den nationalistiska folkmusiken och fotbollsångerna då han inte känner mig och min kärlek till denna kultur, då inte många svenskar kanske uppskattar det men jag är ju där så jag vill göra allt på riktigt. Skivan sätts på och en låt som är klassiker för landslaget spelas som jag tyvärr inte minns namnet på sången men alla fotbollsvänner från Albanien kan den garanterat. Jag sätter på mig min Plis och jag känner mig albansk utan att förlora min svenskhet.
Där åker vi genom de albanska bergen nära gränsen till Albanien och laddar till de albanska tonerna som spelas ur högtalarna, vi ser bilar som är på väg mot samma mål.
En gemenskap byggs upp på vägen. Jag tittar ut och försöker ta in skådespelet jag får vara med om och tanken slår mig ofta vad jag faktiskt är på väg och vad jag gör. När vi väl når gränsen och jag ser ” Välkommen till Albanien” förstår att jag matchen snart är nära, men jag kunde inte låta bli att skratta över Europas mest onödiga gräns jag lämnade Kosovo för Albanien men i praktiken så åkte jag från Albanien till Albanien. Eller mellan olika städer i samma land. Men gränsen finns där som ett öppet sår av en konflikt. Och av politiska skäl.
När vi närmare oss märker jag en stress och irritation hos Abaz. Vi kommer att bli sena. Inte sena för matchen men sena för att boka Hotell och äta. Vi båda konstaterar att vi kan lösa detta efter matchen.
Abaz har kontakt med mannen i Tifozat Kuq e Zi som vi skall möta vid Pyramiden i Tirana för att hämta våra biljetter. Men vi börjar nu inse att vi även kommer bli sena för att möta honom. Vi hade inte räknat med trafikkaoset och så vidare. Vi var ganska arga över detta just då men nu är vi evigt tacksamma att vi var sena. På vägen dit tar vi upp en liftare, som lovar att visa oss vägen till Pyramiden och Arenan och in till Tirana. Det var som att Gud sände en Ängel till oss när vi behövde det som mest, för utan honom hade vi blivit ännu senare. Han behövde skjuts och vi behövde en levande karta.
När vi väl lämnat vår vän som åkt med oss till Tirana hör jag hur Abaz svär åt alla rödljus som finns i världen och åt den albanska trafiklogiken. Jag skrattar men förstår allvaret.
Vi letar efter en parkering överallt utan hitta någon men på huvudgatan i Tirana hittar vi en fickparkering och Abaz gör en panikartad fickparkering i världsklass.
När vi går ur bilen händer det som inte får HÄNDA! Vi tappar kontakten med vår kontakt som har våra biljetter! Det är inte sant, vi vet att han är inne på arenan. Vi får lite panik. Vi springer till arenan ungefär från mitten av paradgatan i Tirana, ganska vagt minne om hur långt vi sprang men vi sprang en bra bit.
Vi står utanför arenan och inser att vi inte får kontakt med våra biljetter. Vi ber albanska vakterna om att få gå in på Arenan för att hämta våra biljetter, vi erbjuder pass och allt. Vi förklarar att vi är från Sverige och vi berättar vår situation för nästan varenda vakt men det har ett jobb att göra och varför skulle de bry sig om oss. Vi börjar inse att vi faktiskt kan missa matchen.
En irritation börjar byggas upp med rädsla för ett fiasko. Vi börjar inse att det kan bli ett stort fiasko av alltihop. Vi springer runt hela arenan i hopp om att någon skall släppa igenom oss.
Så blir det inte, vi börjar nu funderar på våra alternativ det är någon timma innan match. Jag försöker vara optimist för jag vet att mirakel och galna saker kan ske, bara vi tror på det.
Efter mycket om och men får vi en idé och bestämmer oss för att köpa svarta biljetter på gatan. Finns det biljetter kvar? Är de falska? Kommer vi få betala överpris? På något sätt var rädslan större att missa matchen och på sätt övervanns våra rädslor.
Vi ser en pojke som springer för biljettförsäljarna. Vi springer efter och vi springer runt hit och dit och runt hela arenan innan vi når en man som säljer biljetter. Där ser vi flera som säljer biljetter. Vi jämför deras biljetter och försöker diskutera pris och försäkra om att vi inte blir lurade. Och allt detta i mitt första besök i Tirana. Men jag är van med denna typ av affärer på gatan efter tidigare resor så jag är inte orolig, bara orolig att missa matchen.
Tillslut får köpt två biljetter för ett rimligt pris men rädslan att dem är falska finns fortfarande kvar där som en svart demon men vi hade ingen tid att kontrollera detta.
Vi ställer oss i kö till våra sektioner. Jag håller mig nära Abaz och kön går relativt snabbt för att vara så pass lång.
Jag ser en arena som på något sätt representerar alla fördomar man skulle ha mot en arena från en svunnen kommunistisk tid. En fallfärdig byggnad, men den har sin charm och den är som en kokande kittel och den enar ett land och ett folk. Men även albanerna skriker efter en ny arena, allt har sin tid.
Arenan andas 70-80 tals kommunism. De är så här jag tänker mig att det skall vara att besöka en sydeuropeisk arena på Balkan. Alla fördomar infriades men för mig var det vackra fördomar. Vi passerar vakt efter vakt och helt plötsligt passerar vi sista vakten och vi inser att vi är inne på arenan efter så mycket om och men.
Vi spontan kramas och skriker ut vår lycka! Och inser att platsen vi fått håller mycket bra klass för att vara köpta på gatan.
Jag är mest glad för Abaz skull, Han har sett denna arena på tv och drömt om att vara här sedan barnsben. Vi delar samma upplevelse men på helt olika sätt. Jag njuter av att äntligen vara i en kokande kittel och att vara i en het match på Balkan.
Jag njuter av fansen sång, jag njuter av bengalröken, jag njuter av det organiserade kaoset som är runt på arenan och utanför. Jag njuter av att snart få se ett skådespeleri och scenen för detta är är Qemal Stafa stadion, en mytomspunnen arena där poäng har plockats av Portugal, Grekland och även Sverige. På något sätt förbereder jag mig även mentalt för att det finns en chans att det blir förlust då Albanien har två plattmatcher i bagaget. Men jag hoppas på en fin match där de albanska spelarna visar hjärta och krigar för moderlandet. Det är en märklig känsla men vacker känsla att sjunga med de övriga fansen med min plis på huvudet och att skrika ”Shqiperia Etnike” i takt med övriga på läktaren. Dessa ord står bakom något större än fotboll.
Abaz puttar till mig och säger filma detta nu. Jag ser en örn flyga från skyn. Jag ser hur en magisk stämning byggs upp inne bland oss. Jag känner hur håren reser sig på hela kroppen.
Jag skall vara ärlig och säga att jag inte minns efter känsloexplosionen om örnen eller spelarna kom in först men det var häftigt att se spelarna springa in till musiken och fansens röda bengaleldar. Jag såg Cana, jag såg Berisha. Jag såg även den mest omtalade inför matchen mannen i de andra laget som namnet Shaqiri. Han som var en av oss men spelar för dem.
Det var en häftig känsla som spred sig i kroppen.
Men att se örnen landa och höra jublet kommer nog aldrig att försvinna från näthinnan.
Jag kommer aldrig kunna lyckas förklara det vi såg och hörde hur mycket jag än försöker.
Matchen i sig var en okej match. Albanien har sina chanser men slarvar mycket.
Det är tyvärr en man på planen som är lite bättre och lite snabbare än alla andra, han är alban men spelar tyvärr i fel dress. Hans namn är Xherdan Shaqiri och släkten är värst och det är ödet att han gör 0-1. Vi börjar inse att VM är avlägset. Albanien spelar relativt bra men slarvar återigen i avgörande moment och missar givna mål. Det svider att se men vi och fansen visar våra hjältar och landet den kärlek de förtjänar och försöka lyfta dem. Runt 10 minuter från slutet gör Schweiz 0-2 och samba tonerna dog förevigt just där och då. Men vi fick se ett albanskt mål i form av en straff av Salihi. Vi gladdes åt det lilla vi fick, vi fick se ett albanskt mål.
Men det var inte här playoff biljetten spelades bort, utan det var mot Island och Norge vi gav bort poäng vi inte hade råd med. Detta var ett kval som bådar gott inför framtiden. Man arbetar på ett annat sätt och stjärnor väljer att komma att spela för Albanien tillskillnad från förr, vi alla väntar på Adnan Januzaj och skulle han välja Albanien väntar en ny era för albansk fotboll.
Man scoutar på ett annat sätt och arbetar på ett annat sätt, man vann flera matcher och hade häng på VM väldigt länge, längre än tidigare, visserligen relativt enkel grupp men det skall ändå inte tas ifrån det jobbet landslaget och fansen gjort. Fansen gör dock, till skillnad från landslaget, alltid ett bra jobb och förtjänar mer. Det bådar ändå gott för framtiden, om inte tidigare albanska fotbollspöken bestämmer sig för att göra sig påminda och visa sitt fula ansikte. Sedan krävs det förändring på högre poster, men förändring tar tid.
Besvikna men ändå nöjda på något sätt så börjar vi gå ut från arenan. Personer som läser undrar kanske varför man väljer att se Albanien – Schweiz. Denna match hade alla ingredienser för att vara en galen match på flera olika sätt. Den handlar om ett VM playoff. Flera nyckelspelare i motståndarlaget möter sitt moderland i sitt eget vardagsrum. Det var känsligt och jag minns buropen och allt Shaqiri m.fl fick på sig. Man har kärlek för albanerna i Schweiz, men historien om att albaner frigjort alla utom sig själva gör fortfarande ont och att se landsmän man är stolt över att spela i ett annat landslag svider, särskilt då de hade förändrat allt. Nu istället befriade återigen albanerna en annan nation och sköt Schweiz till samba dans i Rio.
Detta hade aldrig hänt om man fått vara i fred utan krig och utan att blivit bestulen på det som är ens egna. Det är på något sätt det landslaget representerar också att ta tillbaka sitt folk från en ofrivillig diaspora och för en gångs skulle fria sig själva och skriva historia och ena ett folk och ett land.
Men efter matchen händer nog det mest otroliga och fantastiska på hela resan. Nu förstår vad vi varför det var meningen att vi skulle bli försenade. Det finns alltid en större plan för oss.
Vid det tillfället var vi sura och rädda att missa en match och stressade.
Men hade vi aldrig blivit sena, hade vi aldrig åkt senare.
Hade inte alla de där sakerna som vi trodde var dåliga hänt, hade detta vackra ögonblick aldrig inträffat. Som ni minns skulle jag och Abaz äta och checka in mig på Hotell.
Vi sprang direkt från bilen innan matchen till matchen istället.
Väl efter matchen när vi kommit fram till bilen så säger Abaz att han vill bjuda på en sen middag som tack för allt.
Vi bestämmer oss för att hitta ett hotell för mig att checka in på och äta där eventuellt.
Vi går in på ett hotell vars namn jag glömt men det är fullt av Schweizare och det fanns inga rum, ännu ett nedslag tänkte vi lite, fan skall det vara problem med att hitta hotell nu? Vi var hungriga och lite trötta men ändå glada men klart det var lite tomt Albanien hade ändå missat VM. Och allt hade ju inte gått som planerat men ändå precis som det skall.
Hur kunde jag vara så korkad att inte boka hotell innan?
Vi får tips av personalen på det andra hotellet där det var fullt att prova på hotell Kotoni.
Vi har ingen aning vad som väntar oss. Att våra öden spelat oss ett spratt, allt det dåliga som inträffat på resan visa sig vara det bästa.
Tack vare att vi var sena och att vi inte kunde göra allt innan matchen står vi nu inne på receptionen på Kotoni hotell i Tirana på paradgatan. Abaz förhandlar priset för mig och bokar ett rum för mig över natten. Vi får ner priset lite grann, jag vill tro att det är pga. av min plis.
Vi går upp till mitt rum och installerar mig och det är väldigt fräscht och håller högsta klass.
Vi går ner till restaurangen och beställer båda pasta rätten.
Där och då händer det som man drömmer om men inte vågar tro på! Kvinnan från receptionen kommer in och ser på oss att vi varit på matchen och säger att landslaget kommer in och äter snart i matsalen bredvid. Där vi satt såg man gången in och man såg även in till matsalen.
Skall vi få träffa Cana? Skall vi få se landslaget? Vi ler åt varandra och undrar vad fan det här är för sorts resa detta är och vilket äventyr vi får vara med. Vilken jävla tur jag haft på mitt första besök i Albanien. Jag hade gjort rätt och litat på min magkänsla.
Helt plötsligt ser jag han. En legend inte bara för sina fotbollskunskaper utan även för sina studier inom albanlogi och representant för Albanien. Mannen som kommer in är Lorik Cana.
Han följs av alla andra hjältar. Vi är i extas, kan knappt förstå vad som händer.
Abaz påpekar för mig att jag lever många albaners dröm just nu och undrar vilken galning och människa jag egentligen är.
Helt plötsligt så kommer kvinnan från receptionen och frågar om vi vill träffa landslaget.
Vi tror knappt det är sant. Bara en idiot hade tackat nej. Vi säger ja och pratar lite med henne om vilka vi är och kommer ifrån. Vad är det som händer? Skall jag och Abaz få träffa det albanska landslaget i fotboll?
Jag inser vilken chock min albanska vän kommer att få. Jag inser vilka bilder jag skall ta. Jag inser vilken tur och vilket öde vi har haft. Hemma blir jag idag kallad Forest Gump, för det är inte första gången något liknande händer mig. Ta i trä. Jag och Abaz kan knappt tro att det är sant! Vi skrattar gott och försöker förstå att det inte är någon dröm utan vår galna men vackra verklighet.
Där står vi framför hela det Albanska nationallandslaget i fotboll mitt i deras middag.
Och blir presenterade på albanska om vilka är vi är och vart vi kommer ifrån och varför vi är här.
Vi får fritt gå in och gå runt och hälsa på alla. Jag kommer aldrig glömma Agon Mehmetis chock när jag börjar snacka med honom. Han undrade hur en svensk kille hittat in till det albanska landslaget i Tirana men fascinerades samtidigt.
Vi tar kort med alla spelarna och sätter oss där lite snabbt och pratar med alla lite. Vi stannar en stund. Att få träffa och prata med Lorik Cana kändes overkligt och taget från någon film.
Det var ödmjuka och glada över vårt besök och tog väl hand om oss. Det var svårt att inse att vi vandra omkring bland de albanska landslagsspelarna. De är ju våra hjältar vi vandrar omkring med. Folkets hjältar. Och de uppträdde som folkets hjältar.
Efter ett tag går vi tillbaka till våra platser, där går Lorik Cana, hyka m.fl förbi oss och pratar med oss som att det var något vi brukade göra varje dag.
Agon och Loret Sadiku kommer förbi oss och pratar svenska om vår resa och vi pratar fotboll och livet i allmänhet, tyvärr fick Agon Mehmeti rätt i att hans kära Malmö skulle vinna guld.
Vi tog kort med våra favoritspelare. Den där Plisen jag köpte på impuls i Kosovo sitter nu på mitt rum med hela landslaget autografer. Efter att vi hängt och pratat med landslaget även utanför hotellet och fått landströja och plisen signerade tackar vi landslaget och lämnar dem och går mot bilen för att ta avslut för denna resa.
Vi skrattar gott och mår bra och inser hur galet vackert livet kan vara om man bara vågar och göra det hjärtat säger då kan man hamna på de mest fantastiska platserna och träffa personer man aldrig kunde ana. Klockan kryper sakta mot 1 på natten, jag följer Abaz till bilen och vi säger farväl och kramar och varandra och vi tackar varandra för ett sagolikt äventyr med ett fantastisk slut. Vi hade ingen aning om vad som väntade oss när vi hemma i Sverige pratade om resan och matchen. Abaz skall bila upp till Kosovo och jag skall gå och sova och först smälta de allt jag varit med om både i Kosovo och i Albanien.
Dagen efter gjorde jag Tirana på 5-6 timmar och hann med alla måsten innan jag åkte till Grekland från Tirana en bussfärd som tog från 16.00 till 08.00 på morgonen med 3 stopp två för att kissa och ett för mat, denna resa gjorde jag med 40 albaner var av en pratade lite engelska och en pratade lite grekiska som jag kan och förstår okej.
Jag kände mig aldrig främmande i Kosovo eller Albanien inte ens på den där bussen till Grekland. Alla tog hand om som en son någon som var en av dem. Jag var Svensken alla höll koll på så jag skulle komma levande till Grekland. Gränsen tog 5 timmar men det är en annan historia.
Jag kan inte beskriva kärleken och om hur omhändertagen av alla i Kosovo och Albanien, var väl egentligen bara de sura poliserna som var lite ohjälpsamma men de har ett jobb att sköta. Men den bild jag fått av Albanien infriades och mer där till.
Jag kommer aldrig att kunna förmedla det jag varit med till 110% i denna reseskildring och kärleksförklaring, men jag hoppas att ni fått en bild av vår resa och hur vackert ödet ibland kan vara om man bara vågar. Jag hoppas ni har lärt er att när man tror att saker går åt helvete är det bara ödets sätt att säga att något vackrare väntar runt hörnet. Jag vill tacka min vän Abaz som gjorde denna resa möjlig, jag vill tacka för hans gästfrihet och vilja att ta hand om mig. Jag vill tacka det Albanska folket som tog in mig och välkomna mig med öppna armar i nästan alla situationer. Det gläder mig att nu i efterhand att höra att Albanien nu har öppnat sin gräns charter via Apollo.
Jag rekommenderar er att åka dit. Där finns kultur, historia, mat och gästvänlighet i världsklass. Våga se Albanien, våga bryta gamla fördomar.
Jag sitter och tittar på kortet på mig och Lorik och minns hur han sa att min Plis passade mig. Mötet med Cana var även stort som en f.d Lazio supporter i unga dagar så bultar alltid hjärtat för de blåa örnarna från Rom än idag.
Jag kommer aldrig glömma denna resa. Hade någon sagt till mig för ett år sen att du Marcus, nästa år skall du åka själv till Kosovo och bila till Tirana med en person du precis mött och ni skall träffa de albanska landslaget i fotboll pga. slumpen, då hade jag nog bara skrattat och tyckt personen var galen. Jag överlevde. Jag överlevde Kosovo, Jag överlevde Albanien, Jag överlevde bussresan till Grekland. Det blev en stor personlig revansch för mig till alla som prata illa om albaner och som bad mig att inte åka. Hade jag lyssnat hade jag aldrig kunnat dela med mig av vårt äventyr. Åk till Albanien i Sommar. Ni kommer inte bli missnöjda. Landet har allt.
Jag hann med allt man bör hinna med och mer där till. Dessa 48 timmar i Albanien kommer jag aldrig att glömma. Tack så mycket landet Albanien och Abaz för att du var galen nog att ta emot en främling med denna värme och kärlek. Faleminderit Shum. En sak är säker, jag kommer tillbaka.
Shqipëria Etnike!
Denna Text är även dedikerad till en nära vän till mig, utan henne hade denna text aldrig varit möjlig.
Tack för ni tog er tid att läsa min kärleksförklaring och min reserapport från Albanien.
Marcus Olsen
