Återuppståndelsen! Galatasray dominerar turkiska högsta divisionen. Varför?
Galatasaray har i år dominerat på ett sätt som är ovanligt för den turkiska ligan. Vanligtvis brukar det vara minst två och oftast tre lag som ligger riktigt jämnt ända in i det sista innan ett lag spelar hem titeln. Nu har man spelat sig till en nio poängs skillnad ner till tvåan Fenerbahce och 14 poäng till Besiktas med endast sex omgångar kvar inför playoff. Med ett så pass nybyggt lag så var det ingen som förväntade sig någon dominans. Dem flesta hade till och med varit nöjda med avancemang
Förra säsongens fiasko är väldigt svår att beskriva med ord. som den 24-åring jag är idag har jag följt Galatasaray dag in och dag ut i 12-13 år men aldrig skådat den gångna säsongens like. Det har ingen Cimbom'supporter gjort. När ligan var över hade Galatasaray för första gången i sin historia avslutat en säsong med fler insläppta än gjorda mål
framåt. Vi hade förlorat 16 av 34 spelade matcher och avslutat säsongen på en förlöjligande åttonde placering. Kort och gott så hade hela fotbollslaget kollapsat.
Inte så konstigt ser jag nu när jag tänker på vilken trupp vi hade då.
Det enda vi på forumet kunde göra var att sitta och diskutera hur många år det skulle ta för oss att kunna bygga upp en trupp som åtminstone skulle ta oss till normal standard igen. Optimismen nådde inte direkt några "takhöjder" då som ni kan lista ut.
Lite visste vi då om den "återfödas ur sin egen aska" saga som vi skulle uppleva bara några månader senare.
-Sedan så började förändringen och den började högst upp.
Ny styrelse:
Den framgångsrike och allmänbildade affärsmannen Ûnal Aysal satte sig i stolen som vår nye klubbpresident. Med sig hade han naturligtvis sin egen styrelse inklusive
den sympatiske Abdulrahim Albayrak och förra årets klubbpresident kandidat Adnan Öztürk.
Den provisoriske tränaren och klubblegenden Gheorghe Hagi hadi fått sparken efter att ha ersatt Frank Rijkaard som tidigare samma säsong också fått sparken. Det enda
märkvärdiga resultat Gheorghe Hagi hade visat upp under sin tid som tränare var att bryta Fenerbahces tio-åriga trend att segra över oss på sin hemmaplan.
-Nästa steg var att tillsätta en ny tränare
Nya tränaren:
En annan klubblegend; Fatih Terim var det namn som vägde tyngst men p.g.a tidigare missöden hade han stängt dörren för en tredje sejour som tränare hos oss.
Efter korta om och men och den gräsliga situation laget befann sig i tog det inte långt tid att övertala Fatih Terim att ändra sig och ställa upp.
Fatih Terim:
Fatih Terim bar Galatasaray-tröjan som aktiv spelare men han nådde legendstatus först som tränare då han mellan åren 1996-2000 plockade hem ligan fyra gånger i rad. Den framgången kryddade man på med att kamma hem uefa cupen genom att slå Arsenal i finalen år 2000. Kort därefter tog Mircea Lucescu (NU: Shakhtar Donetsk) över den talangfyllda trupp som Fatih Terim hade byggt upp och bringade hem Europeiska supercupen genom att besegra Real Madrid. Vikten av denna bedrift ligger i att ett lag ifrån Turkiet aldrig tidigare hade plockat hem någon europeisk fotbollstitel. Nu hade man två. Laget var rankad som världens bästa lag under en period av FIFA.
Efter en period med blandade resultat som tränare i Serie A (Fiorentina-Milan) återvände han till Galatasaray för en andra sejour men framgången uteblev. Den trupp som Fatih Terim hade knegat ihop när man vann Uefa-cupen hade splittrats och kvar var en betydligt blygsammare trupp. Terim gjorde en massa nyförvärv. En massa konstiga spelare kom och ingen av dem tycktes vara förmögen att prestera. Laget spelade oerhört dåligt och främst försvarsspelet var riktigt uselt ledd av veteranen Frank De Boer. Terim som inte alls var van vid att bli kritiserad fick nu smaka på den sura sidan av äpplet. Han blev särskilt pressad för sin värvningspolitik. Kort därefter avgick han med ett brustet hjärta och mycket bortkastade pengar.
Några år senare skulle han leda det turkiska landslaget till en EM semi-final efter galna vändningar som säkert alla minns mot Schweiz, Tjeckien, Kroatien och nästan mot Tyskland som man föll mot med 2-3 steget innan finalen. Den turneringens Turkiet karaktäriserade verkligen Fatih Terim som tränare. Galen, nästintill kaotisk spelsystem där allt går ut på att pressa och attackera, allt-eller-inget spelsystem.
Sina framgångar till trots för Turkiet är Fatih Terim inte särskilt omtyckt hos några andra supportrar än Galatasaray. Detta beror för det mesta på att Terim hade en väldigt
konfontationssökande och ibland arrogant hårdförande och han hamndade ofta i duster med media. Det hände att han retade galla på oss också då han kunde envisas med att
låta vissa usla spelare att fortsätta få chansen bara för att understryka att det var han självsom höll i "tyglarna".
En sak kan man dock konstatera när det gäller Terim och det är att han är en mästare på att motivera och sammansvetsa en trupp. Det finns nog inte en enda spelare i ligan som inte hyser stor respekt till Terim. Han är en tränare som kan få sina spelare att springa sig till döden för honom. Han är en räv på att lyfta bort pressen från sina egna spelare och lägga allt det på sina egna axlar. Egenskaper som man även finner hos den världskända och ökända managern Mourinho. Båda herrarna påminner väldigt mycket om varandra i sin managementstil och kanske är det därför dem kommer överens så väl och är goda vänner? Om man är extra nyfiken så kan man youtube´a på Fatih Terim så hittar man säkert fram till några av hans förematch / halvtids "peptalk". Man behöver inte kunna turkiska, bara tonläget och kroppspråket
samt reaktionerna från spelarna räcker.
-Därför var Fatih Terim eller 'Imparator' som han kallas (Emperer på engelska) det naturliga valet att leda krislaget.
-Okej. Ny styrelse och Nygammal tränare samt det enda positiva ifrån den gångda säsongen: En ny topmodern, fräsch arena. Det var dags för nästa steg.
Lagförändringen/Truppuppbyggnaden
Laget var i akut behov av värvningar inhemska som utländska. Man hade gjort sig av med stora delar av det s.k. "dö´köttet". Den största överraskningen kom först av alla då man tidigt in på Silly Season hade övertalat Selcuk Inan, 'närmast känd ifrån ligatvåan Trabzonspor' att skriva på som Bosmanfall. Selcuk Inan som just nu är Turkiets bästa centrala mittfältare hade nog bra många alternativ att välja mellan men han valde Galatasaray. Största anledningen enligt honom var möjligheten att få jobba ihop med Fatih Terim.
- Rätt tränare medförde alltså även att man lyckades värva Turkiets nuvarande bästa mittfältare. Helt gratis dessutom. Det kunde inte ha börjat bättre.
Detta följdes upp med värvningarna: Succémålvakten ifrån Copa America; Fernando Muslera MV (Byte Lorik Cana + en summa pengar)(Lazio) Emmanuele Eboué HB (Arsenal) Felipe Melo CM (lån/köpoption Juventus) Johan Elmander CF (Bolton gratis) samt Albert Riera (Olympiakos).
Galatasaray gjorde även ett försök att lägga ett paketbud på Altetico De Madrid trion Tomas Ujfalusi, Jose Antonio Reyes och Diego Forlan. Inga direkt dåliga namn men det skapade en disharmoni på forumet och bland Galatasaray supportrar generellt. Den enda vi ville se var Diego Forlan och särskilt Ujfalusi men även Reyes ratades. Hur det hela slutade? Vi värvade endast den rutinerade tjecken Tomas Ujfalusi samtidigt som Atletico De Madrid snodde åt sig vår lagkapten Arda Turan. Det kändes verkligen som om Ateltico De Madrid hade vunnit den mumsigaste köttbiten i affären även om vi naturligtvis fick en fin slant för Arda. Den stora kreatören hade fått mycket skit efter fiaskosäsongen och hade bestämt sig för att lämna. Bara några dagar innan detta hade Galatasaray valt att låna ut Emanuel Culio (ARG) som var en av få spelarna som var godkända ifrån föregående säsong. Ett annat beslut av Terim som gjorde oss besvikna. Senare gick Terim ut och medgav att om han hade vetat att Arda skulle lämna så skulle han aldrig ha släppt Culio. Detta skulle visa sig vara Terim´s enda felbeslut då Culio är en mycket bra mittfältare och har presterat riktigt bra i den klubb han blivit utlånad till. Han borde inte ha lånats ut även om Arda hade stannat.
-Hittils hade man värvat på mycket bra. Ett gäng klasspelare med massor av rutin ifrån dem största ligorna ute i Europa som var sugna på att visa fram fötterna. Ingen av dem
kom särskilt dyrt. Ingen av dem kom för att ta en semester.
Sist men inte minst värvades tre inhemska spelare till: Den 'kvicke anfallstalangen' Sercan Yildirim (Bursaspor); 'Energiske mittfältaren och problembarnet' Engin Baytar (Trabzonspor) samt 'balansspelaren med det hårda skottet' på mittfältet Ceyhun Gülselam (Trabzonspor).
Hela tio nya spelare utan att spilla stora pengar alls. Hälften kom som Bosmanfall, Melo kom på lån och resten kom för en billig peng. I stora drag var alla mycket nöjda över värvningspolitiken. Det betyder inte att det inte fanns tvivel. Var Ujfalusi och Riera tillräckligt bra? Skulle Fatih Terim kunna tämja problemspelare som Melo, Engin samt Kazim & Milan Baros som redan fanns i truppen? Dock var vi medveta om att det är sådana spelare Terim älskar att spela med och om det finns någon som kan kanalisera 'sådana' spelares negativa energi till något positivt så var det Terim.
-Okej. Ny styrelse, ny tränare och en drös med nya spelare som tillkommit och ungefär lika många som lämnat.
Så här har det gått...eller vi börjar ifrån en annan vinkel. 28 omgångar har spelats hittils. Låt oss ta en titt på hur vi låg till efter 28 omgångar förra säsongen.
Förra säsongen hade vi efter 28 matcher spelat hem tio vinster, tre oavgjorda resultat och hela 15 förluster. 14 plats i tabellenen och målskillnaden lydde -9.
Ni får ursäkta mig för att jag påminner er om dem här resultaten ni GS-fans där ute men här kommer något som får er på bättre humör.
Efter 28 matcher den här säsongen ser läget ut så här. 19 vinster, sex oavgjorta och tre förluster. Leder ligan och har nio poäng ner till tvåan Fenerbahce och 14 poäng till trean Besiktas. Man har kammat hem hela 30 fler poäng på lika många matcher jämfört med förra säsongen och dominerar ligan med flest gjorda mål och minst antal insläppta.
-Men varför? Hur? Med ett helt nytt lag och en ny tränare så borde det ta tid att återigen etablera sig som en titelkandidat? Inte nödvändigtvis. Enligt mig tog vi oss upp på benen för att vi värvade med en högprocentuell träffsäkerhet och utvecklade ett skräddarsytt spelsystem som passar spelarmaterialet perfekt. På så sätt förlorade vi inte någon tid. Vi plockade hem det mesta av det vi behövde under ett transfer fönster. Hädanefter behöver vi bara komplettera.
-Låt mig förklara lite närmare.
När vi mötte Besiktas i söndags så hade vi endast vänsterbacken Hakan Balta ifrån förra årets startuppställning. resterande åtta var nyförvärv och två spelare ifrån dem egna leden. Alla spelare inklusive vänsterbacken Hakan Balta har smältit in i spelsystemet och det finns inte en enda spelare som underpresterar i startelvan för att dem inte hunnit anpassa sig än. Dem som inte kunnat anpassa sig än har Fatih Terim behållt på bänken och luftat de under cupmatchen. Även reservspelarna har gjort det bra när dem fått chansen att göra inhopp. Annars har man spelat med samma stomme match efter match utan att göra några förändringar alls och det har givit resultat och spelat ihop laget.
- Hur har vi spelat då?
Fatih Terim gjorde en radikal men nödvändig förändring tidigt in in på säsongen där han experimenterade på en fyra-fyra-ett-ett uppställning med väldigt konstiga uttagningar där Emmanuele Eboue ibland spelade vänsterytter och ibland högerytter. Det var tydligt att Terim ville använda Eboue som en joker men denne underpresterade kraftigt. Två andra spelare som underpresterade var Albert Riera och landslagsbacken Servet Cetin. Vi började bli oroliga på forumet. Ingen tvivlade på Terim´s oerhörda förmåga som en motiverare men hans taktiska skiklighet har alltid varit ifrågasatt. Tillsammans med hans ökända envishet så befarades det att han skulle fortsätta med detta experiment. Till min glada förvåning överlämnade Fatih Terim sitt experimenterande tidigt och gick istället över till en rak fyra-fyra-två uppställning. Han satte Eboue på sin naturliga högberbacks position, bänkade underpresterande Servet och Albert Riera och alla stenar föll på sin plats. Ersättarna var två ynglingar ifrån det egna ledet. 91 födde Semih Kaya ersatte mittbacken Servet, en annan 91 född Emre Colak tog plats som vänstermittfältare. Båda visade fram fötterna direkt och det gör de än idag. Båda två är givna i startelvan.
- Just den förändringen var en otroligt lättande bekräftelse. En bekräftelse på att Fatih Terim hade mognat som tränare genom åren och att han nu snabbt kunde acceptera om han var ute och cyklade. Men att han inte drog sig ifrån att sätta in två stycken 91:or i startelvan för att han helt enkelt tyckte att dem förtjänade platsen bättre vittnade om att han behållt sin galna sida. Den bra delen av den galna sidan. Det blev ett viktigt meddelande till hela truppen. "Ingens plats i mitt lag är garanterad på förhand meddelade" Terim. Den glimt i ögat som saknades under hans andra period hos oss, den som fanns där första gången han tog över och förde oss till Uefa-cupseger kunde återigen skådas i Terim´s ögon. Laget började ånga på.
Egentligen spelar inte vi en traditionell fyra-fyra-två. Det som skiljer sig för oss är att laget spelar med fyra mittfältare, varken Engin Baytar som huserar högerytter eller Emre Colak på vänsterkanten är typiska yttrar. Engin är en temporik energisk, väldigt dynamisk mittfältare som gärna sätter press och kan konsten att dribbla med boll. Emre Colak är en liten, kvick, smidig passningsspelare som har ett bra 'öga för spelet'. Det som karaktäriserar oss är att hela mittfältet spelar båda delarna av spelet och förlorar aldrig den disciplinen. Så fort en spelare inte tar jobbet hem blir han utbytt. Det håller mittfältet tätt.
Nyckeldelarna i laget är definitivt mittbacksparet Tomas Ujfalusi-Semih Kaya; Centralamittfältarna Selcuk Inan-Felipe Melo samt den ena av centralforwarden; nämligen Johan Elmander.
Mittbacksparet: Tomas Ujfalusi har först och främst motbevisat mig. Av alla nya spelare som tillkom var Ujfalusi den spelare som jag var oerhört kritiskt till. Han har spelat exemplariskt. Till min stora glädje. Tillsammans med ynglingen Semih Kaya har dem bildat ligans stabilaste mittlås.Ujfalusi styr Semih som om han vore en 'assasin' styrd med en joystick i tjeckens hand. Talangen från den egna ungdomsakademin är ofta den som går upp och lägger den första stöten och "Ufo" som tjecken kallas ger understöd och plockar upp det som rinner igenom vilket oftast inte blir mycket.
Semih Kaya är en helt egen historia. Som endast 20 åring (21 år nu) fick han chansen och han tog den direkt. Semih Kaya är en ordentligt följsam, orädd och lugn spelare som har förpassat två landslagsbacker (Servet Cetin, Gökhan Zan) till bänken. 21-åringen är en bättre back än både Gökhan och Servet som är typiska Premier League backar.
Dem har ett kroppsbygge som ett torn men är 'one time chargers' och dåliga positionsspelare samt att båda besitter träfötter. Så pass att om de stod på en brygga så skulle de misslyckas med att träffa vattnet.
Semih må vara lugn men hans karriär har varit desto oroligare. Den otursamme killen har redan hunnit gå igenom tre stycken karriärshotande skador. Båda knäna har gått sönder och så har han drabbats av en allvarlig skallskada på plan som tvingade honom till en hjärnoperation. Han kom tillbaka varje gång och är vår egna mirakel. Nu är han upplockad till landslaget också och förväntas ta en startplats. Passande nog blir hans namn direkt översatt till svenska 'Klippa'. Det är verkligen så han spelar. Som en klippa!
Centrala mittfältsparet: Selcuk Inan-Felipe Melo.
Selcuk Inan och Felipe Melo har varit två giganter på mittfältet. Dem jobbar som ett radarpar och fördelar allt det arbete som krävs av en central mittfältare på ett ypperligt sätt. Dem turas om med att falla djupt och hämta/fördela boll. Löper både offensivt och defensivt och finns alltid som passningsalternativ både för varandra och för dem andra spelarna under press. Båda två har stått för *-Hör och häpna* åtta ligamål var. Den bästa anfallaren står på elva mål. -Vad sägs om det facitet ? Förklarar en stor del av framgången va?
-När Selcuk Inan värvades skrev jag en kort presentation som går att finnas bland länktipsen.
Han har motsvarat alla förväntningar och lite till. Han är hjärnan i laget och en mästare på fasta situationer. En vara vi har saknat sedan Gheorge Hagi lade skorna på hyllan.
Felipe Melo har varit supportrarnas kelgris sedan dag ett. Han är älskad av alla och älskar själv att elda upp publiken. Jag kan inte direkt säga att publiken klagar över detta.
I en miljö där Melo känner sig älskad förblir han en oerhört duktig spelare som gör skillnad. Jag har sett honom vara ute och cykla flera gånger med både sitt landslag och i Juventus. Hos oss har han utvecklats till lagets viktigaste kugge tillsammans med Selcuk. Även om han fortsätter sina ökända galenskaper har Fatih Terim lyckats hålla sin 'Pitbull' i schack.
- Om han skall återvända till Juventus? Inte om han själv får bestämma. Han älskar att spela för Galatasaray och känner sig inte välkommen alls i Turin. Supportrarna vill verkligen ha kvar honom i Istanbul men han lär kosta skjortan.
Johan Elmander: - Låt mig förklara Johan Elmander med en historia. För inte många veckor sedan var Johan Elmander sjuk. Han hade 39 grader feber. Men han är så viktig för laget så Terim kunde inte dra sig ifrån att fråga om Johan inte kunde göra en uppoffring och försöka spela. Orkade han inte så skulle han bli utbytt även om det var efter 15 minuter. Johan spelade, och han svarade med att springa elva kilometer.
Ingen förväntar sig att Elmander skall sätta 25 mål och vinna skytteligan. Det är inte det man letar hos honom. Med Elmander så vet du vad du investerar i och vilket resultat du får ut. Senast mot Besiktas hade han sprungit mest av alla spelare på plan med sina 11.4 km. Han kröntte insatsen med två mål. Totalt har han stått för elva mål i ligan men hans inflytande sträcker sig mycket längre än så. Supportrarna hyser stor respekt till Elmander. Jag tvivlar inte på att han är bland dem första spelare Terim skriver upp på tavlan.
Inga 'fix'stjärnor i laget.
Vanligtvis brukar turkiska ligan vara ett attraktivt område för avdankade föredettingar / problematiska divor med feta löner. Spelare som spelar väl på hemmaplan och vinner supportrarnas kärlek med magnifika konster för att sedan helt saknas i truppen när det väl är dags att åka bort till den där risiga/isiga planen på bortaplan i något minre glamouröst hörn av landet. Spelare som hellre tar ett par mindre steg på plan än dem där extra stegen som kan betyda så mycket.
- Genom att värva den ödmjuke Elmander, vinnarskallen Ujfalusi, den passionerade Melo som vill återta sin plats i brasilianska landslaget; Eboue som tröttnat på bänken i Arsenal; Muslera som håller på att sätta sitt namn på kartan som en av Europas bästa målvakter och kryddat på med talangfulla hungriga inhemska spelare har Fatih Terim gjort det väldigt enkelt för sig själv. Genom att implementera den hungriga truppen i ett välorganiserat fyra-fyra-två system är Fatih Terim på väg att skapa ett hårt arbetande och svårslagen lagmaskin som attackerar och försvarar tillsammans som en enhet. Som inte har svårt att få in spelare i straffområdet eller gå över till ett offensivare 4-2-4 vid behov av ett snabbt mål.
- Hittils har styrelsen och legendaren Terim gjort allting rätt skördat frukterna av det. Från att ha varit ett fuskbygge (läs mer på länk) har kejsaren Terim påbörjat sitt uppbyggande av ett nytt imperium. Förra gången han gjorde det gick man hela vägen till Uefa-cup seger och man gjorde det obesegrat. När han bygger upp det den här gången har han siktet ställt betydligt högre upp än Europa League. Han har en hungrig trupp och en top-modern arena som fyller dubbelt så många som den gamla. Arenan innehar redan decibelrekordet i världen i kategorin "sportarenor". Då kanske man ska vara varnad, om den gamla kallades för "Hell" vad är då denna?
- När Man besegrade Besiktas i helgen så restes ett tre dimensionellt Tifot upp av supportergruppen ultrAslan. En väg: En enad trupp och en Fatih Terim som pekar på målet i slutet av vägen. Dem som tror att målet är den turkiska ligan misstar sig. Som sagt. Han siktar betydligt högre upp den här gången.
