Krönika: Barn på nytt – det här är fotboll som det var tänkt
Gästkrönikören John Johansson reflekterar över en förändrad fotbollsvärld och hur mästerskapssomrar fortfarande bjuder på fotboll som han minns den från sin barndom.
När Henrik Larsson frågar Anders Svensson om han är sugen på att ta frisparken så sitter jag i soffan hemma hos min dagmamma.
– Ja, det är jag. Jag kan ta den, svarar Svensson.
Bredsidan letar sig in bakom Pablo Cavallero och tar Sverige vidare från “Dödens grupp” i VM 2002. Målet blir även mitt första mästerskapsminne. En inkörsport.
Veckan innan hade jag önskat mig en leksakstraktor i sexårspresent och sedan gråtit när paketet istället innehållit en fotboll. Nu går jag resten av sommaren i röd tuppkam för att efterlikna Fredrik Ljungberg.
De efterföljande mästerskapen kommer med några distinkta minnesbilder. Straffsparksförlusten mot Holland i EM 2004. Lukas Podolskis show i åttondelsfinalen två år senare.
Minns det som igår. Vem jag såg matcherna med och var vi befann oss.
Sommarlov i horisonten och Panini-bilder på bordet. Dubbletter som byts. I albumens värld en bulgarisk högerback lika mycket värd som en italiensk fixstjärna.
Men säg den lycka som varar för evigt. Jag tror att det är någonstans på vägen från Sydafrika till Polen och Ukraina som det där pirret i magen försvinner. Fortfarande kär men inte längre nyförälskad.
Som supporter till ett allsvenskt lag ses det som töntigt att följa landslaget. Mästerskapen är ju till för barn och de som vanligtvis inte intresserar sig för fotboll. Alltså inget för en identitetssökande tonåring på jakt efter kredibilitet.
Med undantag av att jag klev upp på min höga häst och bojkottade VM i Qatar (humblebrag, moralryttare!) så har jag trots allt kollat på det mesta av alla mästerskap. Det är däremot först nu, drygt tio år senare, som den där barnsliga förtjusningen har letat sig tillbaka.
Landslagsfotbollen står i kontrast till en stor del av den kommersialisering som har fått mig att förakta övrig toppfotboll. Dessvärre har Den Så Kallade Rättvisan hittat även hit, men VAR-avbrotten går ju att förbise när man ändå bara ska kolla på tv (tänkte passa på att gå ut med hunden).
Det här är fotboll som det var tänkt där varken olje- eller blodsmiljarder styr matchens utgång. Där slumpen har en naturlig plats. Åtminstone en tredjedel av turneringens 24 lag kan på förhand målas upp som rimliga tänkbara mästare.
Om du hörde rätt? Ja. En tidsmaskin? Typ.
Created by the poor – stolen by the rich.
Den klassiska parollen gäller ännu inte landslagsfotbollen. Mästerskapssomrarna är en form av pax. En frizon där snorrika och moraliskt tvivelaktiga klubbägare inte kan påverka spelet.
I sommar klättrar barnet i mig upp i soffan igen. Den moderna fotbollen kan jaga på bäst den vill. Här kan du inte ta mig.
