Den Sista Matchen
Dirk Kuyts sista match blev så mycket mer än hans sista match. Det var även min.
Jag satt igår kväll och såg Maastricht ta emot Feyenoord i KNVB Beker, den holländska cupen. Då kanske ni undrar: varför skriver en belgisk sida om den holländska cupen? Det kommer!
Jag satt där och tittade på denna gemytliga match, som hade en väldigt fin och familjevänlig inramning. För er som inte vet är Maastricht en ganska klassisk klubb, hemmahörande i staden med samma namn, känd för ett av de mest renommerade universiteten i Nederländerna. Feyenoord ställde upp med många unga spelare, och Maastricht såg inte ofarliga ut. De borde kanske ha gjort både ett och två mål. Men som så många gånger i Eredivisie – och nu i cupen – lyckas Brian Priskes lag vinna med uddamålet och klara sig ganska fint även utan sina stjärnspelare.
Medan jag satt där och kollade på matchen kunde jag inte undgå att börja sakna fotbollen i Nederländerna, så som den var förr. För oavsett att jag tyckte matchen var både gemytlig och mysig, så fanns det inget i mig som verkligen kände något för själva matchen.
Självklart känner jag mycket för Feyenoord – och det är inte alltid bara positivt – men jag känner något för klubben. Däremot känner jag nästan ingenting för matcherna som spelas nuförtiden. Undantaget är kanske möten där PSV eller Ajax är inblandade.
Plötsligt finner jag mig själv tittandes på min telefon, och tankarna går direkt till matchen med stort M: Feyenoords ligatitel säsongen 16/17. Kuyts sista match. Van Bronckhorst. Berghuis. Jörgensen. Toornstra. Alla dessa spelare fladdrar förbi i minnet, och jag känner något igen. en kort nimmelse i munnen av den dagen. I kroppen. Rysningar.
Där och då inser jag att det var peaken för min fotbollsglädje. Den hade redan långsamt börjat avta, men under en veckas tid fick jag verkligen känna något för fotbollen i Nederländerna igen. Kärleken till sporten och klubben kommer alltid att bestå, men jag tror att det är allt runtomkring som har dödat passionen för mig. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så. Pengarna är för stora, egona för uppblåsta, och klubbarna för plastiga.
Vad har det här med belgisk fotboll att göra, kanske ni undrar? Jo, Kuyt basar just nu över Jupiler Leagues sämsta lag, och frågan är hur länge han får vara kvar. Jag är glad att han är i Beerschot och hoppas att han får stanna. Det är inte enkelt att ta steget upp från andradivisionen och in i Jupiler League, som är en fantastiskt jämn liga. Beerschot har spelat bättre än vad den skrala poängskörden visar, och jag tror att det är en av anledningarna till att han fortsatt får förtroende.
För egen del hoppas jag att Kuyt stannar, för varje gång jag ser honom påminns jag om den mycket begränsade fotbollsspelaren som fick hela Rotterdam – och en hel klubb – att för en vacker dag drömma och dansa.
Feyenoord har vunnit en titel efter detta, vilket säkert gjorde många glada. Men för oss som var med och fullt medvetna 16/17 kommer nog ingenting någonsin (Nåja) att kunna mäta sig med det. Det var så många ingredienser som kokades ihop och fick sin kulmen den där fina försommardagen i Rotterdam. För mig var det nog den sista dagen jag var djupt förälskad i fotbollen.
Fotbollen kommer alltid att finnas med mig, men passionen har falnat, och den brinner inte alls lika starkt längre. Jag blir glad om resultaten går vår väg, men inte mycket mer än så.
Dirk Kuyts sista match blev på så många sätt även min sista. Jag trodde aldrig att mitt öde skulle vara sammanflätat med en begränsad, blond holländsk spelare från Katwijk.
// Viktor
