Blåbärsnationen Estland till Rio? Del 4 – Mittfältsanalys
Om det är något som Estland har saknat under åren så är det en rejäl mittfältsmotor. Någon som både jobbar defensivt och offensivt, slår kort- och långpassningar, spelar på hög nivå inom landslaget och i klubblaget med mera. En spelar som utmärkt sig på detta sätt har aldrig funnits i Estlands landslag och vi får nog vänta innan han kommer. Nu blir det ännu viktigare att mittfältarna spelar som ett lag, en enhet och bildar denna motor som behövs för att ta sig steget längre.
Estlands mittfält brukar vara uppbyggt med den klassiska strukturen två innermittfältare och två yttermittfältare som radar upp sig mer eller mindre på en rak linje. Innermittfältet brukar vara uppbyggt av en defensivt inriktad spelare och en offensivt. Yttermittfältarna förhåller sig till motståndet om de enbart ska springa längs kanterna och slå inlägg eller söka sig in mot mitten på motståndets planhalva. Men om denna uppställning är det optimala sättet att få ut maximalt av mittfältet betvivlar jag. Helst skulle jag vilja se att laget ställer upp mer likt det svenska, med två innermittfältare, en offensiv mittfältare och två kantspelare.
Oavsett uppställning hittar vi först och främst dessa innermittfältare: Aleksandr Dmitrijev, Martin Vunk, Konstantin Vassiljev och Sergei Mosnikov. De två förstnämnda, lagets främsta defensiva mittfältare, trivs bäst när de får ligga lite närmare backlinje och sätta in en hård tackling. Dmitrijev fick sitt genombrott i Levadia Tallinn där han mestadels befann sig när han fortfarande spelade i Meistrilliga. Utlandskarriären började i Hønefoss Ballklubb för att sedan fortsätta i Ryssland och Vitryssland där han idag spelar i Gomel. Under åtta års tid har han trätt på sig det blåsvarta estniska stället 76 gånger. Till skillnad från Vunk kan han hantera de offensiva delarna bättre när han slår säkrare passningar. Vunks karriär har innehållit många olika klubbadresser där de flesta varit estniska. Åren i Flora Tallinn vad de gyllene, där han var en nyckelspelare och visade sig vara en pålitlig målskytt: 25 mål på 112 matcher. Själv föredrar jag Vunk som startman, helst jämte en offensiv mittfältare som han kan sopa rent bakom.
Mosnikov är hitintills en otestad spelare som bara fått göra ett tiotal matcher varav bara en i föregående kval. Men nu har den ”unge” Mosnikov hunnit bli 24 år och kanske är dags att han stiger fram och visar att han vill ha en plats i laget. Även om han skulle höja sig blir det ändå bänken med stor sannolikhet, eftersom konkurrerande på samma position är Konstantin Vassiljev. Både 2010 och 2011 blev han utsedd till Estlands bästa fotbollsspelare. Sedan genombrottet i Levadia har det blivit spel i Slovenien och Ryssland. Vassiljev är en offensiv innermittfältare som har sina styrkor i kortpassningar och skytte. Han vill skjuta mycket och gör det. Det är inte de pricksäkraste eller hårdaste skotten, men det blir ofta mål. Hans förmåga att dyka upp där bollen kommer får också ses som en färdighet. Framgångarna i EM-kvalet var till stor del hans förtjänst när han nätade sex viktiga mål.
Inför kvalet kommer det finns ett gäng spelar som står för konkurrensen om ytterpositionerna. Att urvalet finns är en stor fördel med tanke på skador, formtoppar och -svackor med mera. Dock är bara en av dessa aspiranter högerfotad. Vissa säger det finns fördelar med vänsterfotade högermittfältare och tvärtom men till det spelsystem som Rüütli använder skulle laget gynnas av en jämnare utdelning höger- och vänsterfotade spelare. Ats Purje, Joel Lindpere och Tarmo Kink trivs bäst på vänsterkanten. De kommer nog få konkurrera mot de offensiva vänsterbackarna Tijo Teniste och Dmitri Kruglov, så sammanlagt finns det fem vänsterfotade alternativ mot en högerfotad, Sander Puri. Den sistnämnde är en Tartu-produkt som redan har inlett 2012 – 2013 års säsong bra. Puri har spelat fjorton matcher i finska högsta divisionen för sitt Kuopion Palloseura samt fem matcher i Europa League. Under föregående kval var han med under tio av de tolv matcherna och var en av de bättre spelarna. Som den enda högerfotad spelaren på högerkanten och med bra spel i klubblaget kommer han bli betydande för laget. I samma finska fotbollsförening, men på andra sidan planen, hittar vi Ats Purje. Tillsammans med Puri slog han igenom i Levadia som en farlig ytter med egenskapen att spela på båda kanterna. Efter Estland blev det Finland, därefter ett mellanår på Medelhavsön Cypern, för att sedan återvända till Finland. Samtidigt som Puri har varit bra i ligan har Purje varit ännu bättre. Det kommer nog bli en kamp mellan dessa två medan Lindpere och Kink tar hand om vänstern.
I New York-laget Red Bulls finns enligt mig Estlands bästa fotbollsspelare, Joel Lindpere. Karriären tog fart i Flora där han spelade i nästan sju år för att sedan gå till Tromsø. 2010 fick det sportdrycks- sponsrade laget från New York upp ögonen, och sedan dess har Lindpere varit en nyckelspelare i Red Bulls. Till skillnad från en klassisk yttermittfältare kan han agera spelfördelar också, både som släpande anfallare och innermittfältare. Eftersom Lindpere spelar i USA har det blivit problem med seriematcher och landskamper; MLS anpassar sitt schema efter det Nordamerikanska kvalet. Sist ut på mittfältet är den mest offensiva yttern Tarmo Kink som även kan spela forward. Kink har under sina 26 år redan provat lyckan i en mängd olika klubbar men har aldrig lyckats slå igenom i någon större liga. Som bäst var han i den ungerska klubben Gyori ETO FC vilken han lämnade 2010. I år blev han nyförvärv hos AV Varese i Italienska Serie B. PÅ planen har han bra driv med bollen, och utmanar ytterbackar och även mittbackar när ofta söker sig inåt mot straffområdet.
Att se en av dessa två uppställningarna skulle vara ögongodis:
Kink Vunk Vassiljev Puri
Kink Vassiljev Puri
Lindpere Vunk
Isamaa ilu hoieldes.
Vaenlase vastu võideldes:
pane tähele, pane tähele,
pane tähele, pane tähele!
