Dit vinden blåser
Ståendes i skuggan av sitt forna jag kunde Lech Poznan bara se luften pysa ut ur det gigantiska luftslott man tidigare kunde metaforiseras som.
Strålkastarnas ljus kastar långa spelarskuggor från sina sneda vinklar. Klubbens identitet vilar på läktarna. Lech Poznan, karusellen som har åkt så många varv på en sådan begränsad tid att man mår illa. Vi har drömt, legat vakna hela nätter bara för att få känna lite eufori. Varit en del av det naturliga supporterlivet. Den där tunga klumpen som sitter i magen, när allt inte står rätt till, den har funnits där.
Lech Poznan är för mig mer är en vänskap, det är som en romans. Vi strålas inte samman så ofta, men vi ses varje helg. Fångade i en oändlig kärlek, konstruerad på en tilltro från båda sidorna, uppbyggd på en gemenskap. Tillsammans gestalar dessa recept Kolejorz.
Det är därför det är så synd att lida. Att se hur ett tidigare kollektivt självförtroende blivit allt mer segregerat. Se hur alla runt omkring spottar på den klubb som ligger. Jag önskar att jag kunde räcka ut min hand, utrycka all min desillusion kombinerat med vemod. Kliva framför alla tvivlare, framför alla i opposition till det jag älskar.
Det är därför jag väljer att befinna mig på samma plats med dom jag istället delar betagenhet med. Det är därför jag sitter bredvid en farfar som tar med sitt barnbarn på en första match. Det är därför jag njuter när jag ser passionen i hans ögon när han hör klubbens oändliga stämmor skrika ut sin gemensamma amour till stjärnhimmeln. Det därför jag också förkrossas när barnet brister ut i gråt. När hans farfars försök att skapa samma magiska känsla som han fått från hans egen pappa slutar i nederlag. När han försökt proklamera något av det som står honom närmast.
Kvar där, på sektor C3, plats sju, ligger glasskärvor av mig kvar. En del av mig stannade kvar där. En del som jag annars bär med mig. På Bulgarska finns det minnen inskrivna i märgen på stolsryggarna, känslor fastklistrade vid spelartunneln och ekot av triumf bullrandes vid sidlinjen. Men vid plats sju, på sektor C3 den sjunde augusti står det svek. Det är oberoende av bitterhet, det är helt glasklart.
I två år har det lovats. I två år har endast den ena parten tampats med att behålla den eviga romansen. Identiteten sitter inte på planen, den karakteriseras inte av strålkastarna. Den visualiseras inte av kamerorna. Den hörs längst hela Bulgarskas gata.
Men nu var det lovat. En förändring skulle ske. Vi litade på dig. Det skulle vara hjärta, det skulle spelas för klubben. Det skulle vara succé. Och det gjorde ont när vi föll. Så ont att splittret flög åt alla håll. Jag hann inte plocka med mig allt svek, försöka rehabilitera mig, förlåta den klubb jag älskar. Men en del av det svek finns kvar, och den väntar på återbetalning. Det är du skyldig mig, Lech Poznan, det är du skyldig oss. I tre år har du, med Rumak som regissör försökt att få en film utan manus att se ut som en Oscarsnominering.
Men nu har du startat ett nytt kapitel. Nu har du vänt blad. Och även om vi inte glömmer bort historien har vi lärt oss att förlåta. Vi är här för att sträcka ut handen och hjälpa dig upp. Vi är här för att bevisa alla tvivlare, vi är här för att vi är speciella. Vi deltar i en community som är nära den verkliga källan, anspelad på gemenskap och passion. Vi är långt ifrån det materiella, vi är en kraft.
Tillsammans är vi starka, tillsammans är vi Lech Poznan.
