EM 2016 - en seger för mänskligheten
Skildring efter en månads bevakning av sommarens mästerskap på plats i Frankrike.
I exakt en månad har jag varit på plats i Frankrike för att bevaka sommarens mästerskap. Intrycken har givetvis varit många från det att planet landade på ett disigt Paris-Charles de Gaulle till att jag nu skriver denna text med vetskapen om att EM är över och att jag snart är tillbaka på hemmaplan igen.
Inför avfärden var förväntningarna givetvis skyhöga. Strax över 50 matcher låg framför en och vetskapen att man skulle få besöka några av världens mest anmärkningsvärda arenor för att se storstjärnor göra upp med varandra fick det att klia i fingrarna.
Öppningsmatchen på Stade de France var verkligen en enormt häftig upplevelse. Speciellt när Dimitri Payet bombade in det avgörande målet bakom Ciprian Tatasuranu. Då minns jag att jag kände mästerskapskänslorna strömma genom kroppen.
Några dagar senare var det dags för Sverige att kliva in i mästerskapet, som hamnat i en superintressant grupp. Först ut var Irland och stämningen hos fansen höll världsklass. Redan ett par dagar innan hade uppladdningen börjat på gatorna runt om i Paris och pågick fram till avsparken på den franska nationalarenan. Matchen i sig var ingen höjdare och det kan man inte heller påstå om de två efterföljande, mot Italien och Belgien. Sverige var i ärlighetens namn en enda stor besvikelse genom hela gruppspelet och det enda minnesvärda är egentligen de blågula supportrarna som hela tiden höll fanan uppe. Otroligt tragiskt att trotjänarna Andreas Isaksson, Kim Källström och Zlatan Ibrahimovic skulle behöva avsluta sina landslagskarriärer på detta vis – men de har faktiskt bara sig själva att skylla om man ska hårdra det.
Överlag bjöds det inte på särskilt smickrande fotboll, utan det var defensiven som stod i fokus. Många av de mindre nationerna gick mer för att hålla nollan än att göra mål vilket ledde till att målkalas uteblev och underhållningsvärdet sjönk.
Samtidigt fick vi bevittna ett gäng skrällar. Länder som Nordirland, Ungern och Irland avancerade till slutspelet, men det är inte några av dem vi kommer minnas mest eller bäst i efterhand. Wales och Island är utan någon som helst tvekan de största överraskningarna i sommarens mästerskap och vann många fotbollsälskares hjärtan när de mot all logik slog sig fram genom turneringen.
Stornationer som Spanien, England och Belgien lyckades inte leva upp till de högt ställda förväntningarna och fick en efter en se sig utslagna. Jag hade mina aningar om att Spanien inte hunnit få bukt med sina komplikationer sedan VM för två år sedan och var en av få som trodde på Italien när de ställdes mot varandra i åttondelsfinalen. Just Italien vill jag passa på att lyfta på hatten för, som trots medelmåttigt spelarmaterial visade upp stor styrka från allra första början.
När jag ändå är inne på toppar och floppar kan jag erkänna att jag dagen innan mästerskapet gick av stapeln benämnde Portugal som den största floppen. Det skulle verkligen inte visa sig stämma, även om det till en början såg ut att göra det. I gruppspelet vann man inte så mycket som en match trots överkomligt motstånd och fram till semifinalen såg det kämpigt och snårigt ut. Trots det tråcklade Fernando Santos manskap sig hela vägen till final och bärgade sedermera sin första titel någonsin.
Efter att Tyskland slagits ut av Frankrike i semifinalen, som för övrigt tog otroligt hårt på mig, var jag stensäker på att det återigen skulle bli guld för värdnationen. Precis allting talade för det och chanserna försämrades inte när Portugals superstjärna och tillika lagkapten Cristiano Ronaldo tvingades kliva av skadad efter drygt 25 minuters speltid.
Portugal lyckades hålla ställningarna och på övertid avgjorde inhoppande Éder. Knappt ett dygn har hunnit passera sedan finalen blåstes av och portugiserna fick fira den historiska titeln, men enligt mig är detta i samma klass som när Grekland besegrade just Portugal, som var värdnation, i EM-finalen för tolv år sedan. Mästerskapet 2004 är fortfarande ett superstarkt minne för mig och på något vis känns det som att cirkeln slutits nu när Portugal slutligen fick sin efterlängtande upprättelse.
Firandet på och omkring paradgatan Champs-Élysée pågick natten lång och klockan var närmare fem på morgonen när jag och min vän David Faxå vandrade hem längs Paris gator med vetskapen om att mästerskapet nu är förbi.
Det är med blandade känslor man tar del av den insikten. I över en månads tid har det här varit ens vardag och nu plötsligt är det över. Samtidigt är längtan efter att få komma hem för att varva ner numera stor. Utan att på något sätt och vis försöka förhäva mig själv skulle man relativt rättvist kunna beskriva det uppdrag jag haft som världens bästa sommarjobb. Det har varit en fröjd att få närvara på mitt första Europamästerskap någonsin och jag tror det hela kommer växa alltmer hos mig ju längre tid som går då äventyret inte riktigt satt sig.
På samma gång måste det dock också sägas att det varit påfrestande både fysiskt och psykiskt att kastas runt i ett land jag inte tidigare besökt. Att aldrig heller få en sekund för sig själv är påfrestande för en med introverta personlighetsdrag, som är i behov av egentid för att ladda batterierna. Istället har jag tvingats köra på med tom energitank och det är inte optimalt någonstans.
Summa summarum vill jag beskriva mästerskapet som en stor folkfest där stämningen generellt sett varit god trots upploppen i Marseille och den ständiga rädslan för terrordåd. Tack och lov hände det aldrig någonting och det får betraktas som en seger för mänskligheten, att det gick att anordna ett mästerskap i ett Frankrike som tidigare sorgligt nog varit ett huvudmål för terrorism.
Fotboll har återigen visat sig vara en viktig grundpelare i kampen mot skräckväldet och det om något tar jag med mig från min tid i Frankrike.
