EM-kval krönikan: Historia har skrivits på dryga 40 matcher som landslag
En heroisk insats ikväll samt lite hjälp utav Rooney som hade för mycket att tänka på ledde till att historia kunde skrivas ikväll denna regniga afton i Podgorica.
Det gick inte att undkomma tifot som de montenegriniska fansen hade satt upp, det stod ”I have a dream” i form av att man har en dröm i att ta sig vidare till ett slutspel. Nu har man två matcher kvar i betydelse ifall man når dit, motståndet är oklart ännu om vem det blir men som det såg ut ikväll så kan jag helt ärligt säga att man är redo för vilken uppgift som helst.
Vad säger man om matchen och dess helhet?
Jag såg ett Montenegro som höll sig till sina instruktioner och lät engelsmännen vinna alldeles för mycket mark till en början vilket ledde till två baklänges mål, sedan blev det en omgruppering vilket gynnade örnarna så att man fick fram en reducering. Det här är någon effekt som jag tidigare aldrig skådat, det var underbart att se bollen smita förbi Joe Hart efter att Zverotic överraskande befunnit sig inne i straffområdet när de flesta tittare undrade säkert om vad han som högerback gör ända där uppe?
Andra halvlek var helt magisk. Det var som att se en stormakt lyda till sina underklassers regler och det fortsatte i en så pass effektiv anda så att engelsmännen inte hade ett enda skott på mål i andra halvlek!
Chanserna rullade på och jo, man måste ju erkänna det att minst en straff borde man ha fått med sig men inget var skönare än när den spelaren som jag klagade högljutt på att han skulle komma in kvitterade och riskerade nog livet i den smällen han fick av stolpen. Andrija Delibasic, en doldis som kommer bli ihågkommen utav de yngre framöver.
Hela fasen känns som den Bosnien hade förra kvalet då man kom till en play-off plats för första gången i historien och hade alla möjliga förväntningar på sig. Jag själv var så insatt i matcherna och hejade så fanatiskt på bosnierna så att jag vid ett av tillfällena missade en av mina närmaste vänners födelsedagsfest men jag kan inte undkomma att beskriva den besvikelsen man hade efter de båda förlusterna för Bosnien mot Portugal var ett faktum. Man började hata vissa spelare och få en ändrad syn på dem men det släppte ganska så snart.
Det som är viktigt nu är att vi fans förstår oavsett avancemang eller förlust att killarna har gjort ett fenomenalt jobb och ett tack till både ledare och spelare borde utskänkas av någon form. Självklart tycker jag att Zlatko Kranjcar hade det mesta med den här framgången att göra men dock inte allt och det bevisades ikväll efter att man gjort sin bästa match genom tiderna såhär långt från Montenegros sida.
Vi säger tack till alla som legat bakom den här framgången som på bara 4 års tid, 2 slutspelskval och dryga 40 matcher spelade som landslag har gjutit framgångshistoria med det här landslaget!
Hvala!
