Krönika: En hjältes avsked
Kevin Doyle meddelade igår att karriären är över, vi minns honom.
Att avsluta en fotbollskarriär är sällan lätt. Du går från en vardag till något nytt. Vissa har klart för sig vad som väntar runt hörnet, andra inte. Gemensamt är att de bär minnen med sig. Prestationer som varit avgörande under åren. Avtryck som satt spår både för en själv och för ens omgivning.
Kevin Doyle kommer alltid vara en speciell spelare för mig. Jag minns han under tiden i Reading. Den ettriga och slitstarka forwarden som alltid hittade målet. Sprang den extra metern, vek sig aldrig i duellerna och stod oftast på rätt plats. Den irländska anfallaren kom fram i Wexford, en liten stad på Irlands sydöstra kust. Där gjorde strikern några säsonger innan det bar vidare till St Patrick's Athletics. Det riktiga genombrottet kom i Cork City där han gjorde sig ett namn på två säsonger.
Efter åren på Irland bar det vidare över den irländska sjön och han landade på Madejski Stadium och i Reading. Under sin första säsong var han med och sköt upp The Royals till Premier League. Tillsammans med Dave Kitson och Stephen Hunt bildade han en offensiv kraft som såg till att Reading slutade på en imponerande åttonde plats i PL-tabellen som nykomlingar säsongen 2006/07. 
Kevin Doyle blev en modern legend i Reading och gjorde fina 55 mål på 157 matcher över fyra säsonger. Irländarens prestationer hade inte gått de engelska lagen obemärkt förbi och när Wolves gick upp till Premier League våren 2009 såg man till att signa den etablerade målskytten.
Irländaren blev Wolverhamptons dyraste värvning när man köpte honom för 6,5 miljoner pund sommaren 2009 under ledning av Mick McCarthy. Doyle skrev under ett fyraårskontrakt och blev snabbt fansens kelgris på Molineux. Doyle var som klippt och skuren för Wolves, ett lag som kämpade för att hålla sig kvar. Och med Doyle i laget gjorde man det under flera års tid. Hade det inte varit för anfallarens insatser högst upp hade nog vargarna åkt ut tidigare. Precis som i Reading slet han kopiöst, ofast i den ensamma rollen som striker i ett 4-5-1-system. Men det blev vägvinnande och på egen hand såg han till att alltid utgöra ett hot för motståndarna. Vann dueller, var duktig på att hålla uppe bollen och i boxen var han klinisk när lägena gavs.
Wolverhamptons #29 firar mål hemma mot Burnley i december 2009.
Doyle var aldrig spektakulär på något vis, men han var alltid där. Gjorde sina mål säsong efter säsong och hade en given plats i det irländska landslaget under flera års tid. Utan att känna Kevin Doyle personligen så verkade han även vara en omtyckt person vid sidan av planen. Det skrevs sällan något negativt om anfallaren. Han klagade inte och skötte sig. I en tid då pengar och andra saker styr var det något Doyle inte verkade bry sig om, åtminstone lät han inte medierna få ta del av hans liv.
Wolves åkte ur Premier League och när flera stjärnor stack blev Doyle kvar. Han krigade på i The Championship och fanns även kvar i laget under League One-säsongen året därpå. Kevin Doyle bråkade sig inte bort, som en del andra gjorde. Han var ärlig mot sin klubb, sina fans och sig själv. Egenskaper vi sällan ser hos dagens fotbollsspelare i den moderna fotbollen.
När Doyle försvann till MLS och Colorado Rapids slutade jag följa hans insatser. Men det blev hans sista avstamp i karriären och sent på torsdagskvällen lämnade han sitt avsked. Tråkigt men varje epok har sin tid.
Kevin Doyle kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och det är säkert en uppfattning som jag delar med många andra fans.
Att den numer 34-årige Doyle satte avstamp, både i landslaget och i klubblagen, vittnade alla kondoleanser som kom in till anfallaren efter att han lämnat sitt besked. Jag väljer att visa Keiren Westwoods tweet som jag tycker symboliserar Doyles gärningar ute på fotbollsplanen väldigt väl.
Tack för allt, Doyler.
Congrats on a great career Doyler. Absolute pleasure to have played with you. Great lad, top pro. Enjoy retirement ??????????????????
— Keiren Westwood (@WestwoodKeiren) September 28, 2017
*** *** ***
