Krönika: Från Nannes assistent till Kosovos dirigent
En resa som inte är som alla andra resor, ett land därtill kärleken är stor, en potential som är enorm, men ett arbete som nästan aldrig tar slut. Albert Bunjaki är fotbollens pionjär i Kosovo. Förväntningarna på Albert är stora, förutsättningarna är väldigt små.
Resan
1991 började Albert Bunjaki sin resa från Kosovo, i våra öron låter det spännande och frivilligt att börja en resa, för Alberts del handlade det om en flykt. Flykt från Kosovo till okänd destination för att slippa kallas in till tjänstgöring för den serbiska armen mot Kroatien som hade förklarat självständighet från det forna Jugoslavien. Den 20 årige Albert Bunjaku bodde i Pristina, spelade fotboll i FC Pristina och hade precis kommit in på läkarlinjen. Det var det han ville göra, spela fotboll och utbilda sig till läkare, han ville inte gå ut i krig mot Kroater och framförallt inte för det serbiska styret.
För Albert Bunjaki så var den enda utvägen att fly från Kosovo, fly från sina drömmar till en destination där han kunde fortsätta sina drömmar. Efter att ha gått genom, åkrar, skogar och berg så nådde han till huvudstaden Sofia i Bulgarien. Efter några timmar landade han på Landvetter där han stoppades utav svensk polis som satte Albert på en flyktingförläggning i Partille utanför Göteborg. Väl där levde han under tuffa omständigheter, han fick knappt tillräckligt med mat och levde i ständig oro över att skickas tillbaka. Men det som tärde på honom mest var saknaden till familjen som varken visste var han var eller om Albert var vid liv. Albert vågade inte ringa hem och berätta var han befann sig i oro över att familjen övervakades utav serbiska militären som han rymt ifrån. Efter några månader flyttades han till en annan flyktingförläggning i Mariestad. Där träffade han Anette, efter några månader flyttade han in hos Anette och anmälde sig till SFI (Svenska för invandrare).
Albert började spela fotboll för Skövde i division 2 och efter 2-3 år så började han komma in i sitt nya liv i Sverige, han började förstå språket, mentaliteten och den svenska kulturen, hans främsta inlärningsplats var genom fotbollen. Trots detta höll hans nya liv på att fallera, då han en dag fick beskedet om att han skulle utvisas från landet och skickas tillbaka till Kosovo. Albert kunde inte acceptera detta och stred emot, polis grep honom och slängde in honom i häkte, väl där Albert kom på den desperata planen med att påstå att han tappat bort sitt pass, det gav honom någon veckas andrum i häktet men efter att hans militär kort hittats på den jugoslaviska ambassaden i Stockholm, så stod det klart. Trotts att Albert hade en ny familj och ett nytt liv skulle han skickas till ett land där han fruktade för sitt liv. Efter ytterligare någon vecka så sattes Albert på ett plan mot Kosovo men till Alberts lycka vägrade piloten att flyga in över det då krigsdrabbade Jugoslavien i rädsla över att planet skjuts ner, så piloten landar och släpper av de utvisade på Varga i Bulgarien. Albert tog sig till den svenska ambassaden i huvudstaden Sofia där han försökte med alla medel påverka och ändra beslutet om uppehållstillstånd till sitt nygamla liv i Sverige. Efter tre månader så kom beskedet, Albert kunde inte hålla tillbaka tårarna, tårar av lycka, han skulle få åka tillbaka till sin flickvän, och sitt liv i Sverige.
Åren gick och Albert fick en tjänst på en glassfabrik i Mariestad, till sin stora glädje så insåg han att arbetskläderna bestod av en vit rock, och Albert kände sig som om han fortfarande var läkarstudent. Samtidigt som allt började ordna sig i Sverige för Alberts del så blev saknaden utan resten av familjen i Kosovo allt större, kriget steppade upp och Albert bestämde sig i ren desperation för att höra av sig till familjen i Kosovo i hopp om att de fortfarande levde. Han ringde hem och efter ett tag så nådde han en släkting som förklarade att hans familj befann sig i gömma från det intensiva kriget. Han berättade även att 36 stycken utav släkten Bunjaki hade gått bort under krigets gång. Albert började må allt sämre efter beskedet, han sa upp sig från sitt jobb, gjorde slut med flickvännen Anette och sålde allt han ägde, han befann sig i sådan depression att han funderade på att ta livet av sig. Men mitt i allt elände så träffade Albert någon, en annan tjej i Skövde som får Albert att ta sig ur den svåra tiden. Nike som Albert träffade och förälskade sig vid hjälpte honom fokusera på vad han ville göra med sitt liv och tillsammans med Nike fick de även en dotter. Albert ville bli läkare men var tvungen att läsa in svenska gymnasiebetyg för att komma in på läkarlinjen, så han började fundera och och insåg efter ett tag att han gärna ville bli fotbollstränare om han nu inte kunde bli läkare.
”Jag tror att mitt liv och allt jag håller på med måste gå åt h-lvete innan det vänder och blir något bra” / Citat Albert Bunjaki.
Ljuset
Efter ytterligare något år så bestämde sig Albert för att åka ner till Kosovo efter att kriget avslutats, han kände knappt igen landet, kände knappt igen familjen, efter 10 år och ett krig så kan man föreställa sig hur mycket som blivit annorlunda särskilt om man inte haft kontakt eller eller varit på besök. Men Albert skulle få uppmärksamhet, han berättade för folk att han tagit UEFA-B licens för tränare och tränar division 5 laget (Hassle Torsö Goif) vilket kan beskrivas som att man gör ”alkohol och drog utbildning” när man skall ta bilkörkort, dvs det första steget. Och ett steg som vem som helst när som helst kan göra, ett steg lång ifrån den fina tränarbänken. En medioker utbildning gör dock Albert till någon form utav fotbollsgeni i det på den tiden underutvecklade landet, som törstar över något glädjande. Alberts utbildning gör att till och med tidningar och tv kanaler vill intervjua ”UEFA tränaren” som de börjar kalla honom.
Uppståndelsen och uppmärksamheten var som en extra tändvätska till Alberts nyligen påbörjade tränarkarriär och väl tillbaka i Sverige så söker Albert sig in till tränarutbildningen i Örebro. Han antas, hans lycka går inte att beskriva. Albert börjar pendla mellan Skövde och Örebro, en resa på nästan 30 mil dagligen men på grund utav att bensinkostnaderna blev för höga så blev lösningen en mindre anställning hos Örebro SK. I Örebro SK får Albert ansvara för klubbens P16 lag medans han går tränarutbildningen. Efter ett tag så frågar han om han får sova på anläggningen så att han slipper pendla varje dag och plötsligt blir ett omklädningsrum för domare Alberts nya sovrum flera kvällar i veckan.
Alltså denne man som fått TV inslag och tidningsartiklar i hemlandet för sin tränarutbildning får sova i ett omklädningsrum för att träna sitt P16 lag. Detta visar hur de i hemlandet missbedömt Alberts UEFA-B utbildning och inte hade någon vidare koll på vad den egentligen betydde. En tränare i division 5 i Sverige höjdes upp till skyarna som om han vore Marcelo Bielsa:s arvtagare, vilket kan upplevas som smått komiskt i efterhand.
Albert tar kontakt med Västergötlands fotbollsförbund, han hade förhoppning om att de skulle ville hjälpa honom starta något projekt i Kosovo och snart hade man dragit igång ett uppbyggnadsprojekt där man fixade bollar, tröjor till pojklag och minimala tränarutbildningar samt domarutbildningar i landet. Detta projektet ledde till att Albert började komma i kontakt med allt allt högre tjänstemän i Kosovo som i sin tur gjorde att han fick en mer betydelsefull och respekterad status inom den amatörmässiga om inte nästan obefintliga kosovoalbanska fotbollen. Albert Bunjaki blev plötsligt en slags rådgivare åt det nystartade förbundet.
När hans kursledare i Örebro fick tränarjobbet i Degerfors året 2005 så ville han ha med Albert som assisterande tränare, det var Alberts driv och engagemang kombinerad med goda inlärningsförmåga som stod till grund för valet. Ett stort steg för Albert som skulle bli ännu större när Nanne Bergstrand hörde av sig och erbjöd honom rollen som assisterande tränare i Kalmar FF året efter. Äntligen hade Albert Bunjaki tagit sig upp till allsvenskan och till en professionell nivå. Han gör bra ifrån sig i Kalmar och bland annat får in två spelare från den Kosovoalbanska fotbollen till allsvenskan. Målvakten Etrit Berisha som senare visar sig ta steget från Kalmar till en framgångsrik period i den italienska klubben Lazio och Albaniens landslag. Etrit spelar för närvarande i Atalanta.
Landslaget
Efter att Kosovo blivit ett självständigt land 2008 så börjar det ta fart i landets fotbollsförbund, eller fart och fart, tjänstemän får fina roller och bra betalt. Albert Bunjaki blir den första landslagstränare i landets historia. Han får allt ansvar och ingen hjälp medans idrottsministrar byts ut på löpande band och tjänstemän byter positioner mellan varandra som gentjänster står Albert där ensam med allt ansvar. Albert börjar leta efter spelare i Europa med kosovoalbanska rötter, tipsen börjar hagla in, ena dagen får han en dvd skiva från en pappa i Schweiz som anser att sin son är den största talangen i Europa trots att ingen ens hörts talats om denne existens inom fotbollen, andra dagen från en en spelares släkting i Sverige.
Ett omöjligt arbete att följa upp och ett arbete som skulle generera tusentals bortslösade timmar om inte det skulle filtreras. Albert fick och får så många tips så att det hade krävts oändliga resurser för att följa upp allt. Bara någon satt sin fot på en fotbollsplan så vill man att Albert skall kolla upp denne. När Albert en dag frågar förbundet om att anställa en målvaktstränare så får han svaret ”Tränare för vad?” och det var inte något kaxigt ”Tränare för vad?” svar utan ett svar från förbundets håll där man var fullt omedvetna om att en målvaktstränare behövs.
Tillslut lyckas han tjata sig till en assisterande tränare hos förbundet och det är inte vilken assisterande som helst, det är den store svenske tränarprofilen Tord Grip som framförallt ska hjälpa Albert med scouting, träningsupplägg. När Albert ska ordna träningsläger åt sin landslagstrupp inför träningsmatcherna under 2010 så är det han som måste hitta en bra anläggningen, få fram bollar, få fram mat, och ordna tvätten utav träningskläderna.
Medans förbundets president Fadil Vokrri försöker påverka det politiska och få in Kosovo i både FIFA och UEFA, ja politik finns i fotbollen trots att alla hävdar att det inte finns och ska finnas. Så försöker Albert Bunjaku samla till sig en trupp till ett läger i Halmstad där man skall möta Halmstad BK under hösten 2010. Albert Bunjaki blir en stor profil i Kosovo och dagligen kommer det folk som vill utnyttja tränarens status. Han kan bli stoppad mitt på gatan utav någon okänd man som vill att Albert ska ta en titt på hans son i förhoppning om att synas och lämna fattigdomen i Kosovo genom fotbollen.
Glädjen
Albert Bunjaki fortsätter att jobba och kämpa i en tuff miljö med minimala resurser, i förhoppning om att bygga en professionell struktur kring landslaget. Efter flera års kämpande så kommer det goda nyheter för Albert, förbundet och alla kosovoalbaner världen över.
Den 16:e Maj 2016 så godkänns Kosovo medlemskapet i både FIFA och UEFA efter en relativ jämn omröstning, jag minns den dagen tydligt då min far satt framför Tv:n och följde omröstningen via en Tv-kanal från Kosovo, hans tårar rann, tårar av lycka och glädje. Och detta från en person som är lika fotbollsintresserad som jag är intresserad utav hästhoppning och schlager. Det vill säga han är en person som inte skulle reagera om självaste Maradona sitter bredvid honom på ett flygplan, han skulle med all sannolikhet inte känna igen Maradona och trängt sig för att få ta sin väska först vid avstigning. Då kanske ni kan förstå varför detta datumet finns tydligt i mitt huvud. Det var första gången jag såg min pappa få en fotbollsrelaterad reaktion trodde jag. Men tyvärr så visade det sig att min pappa fick tårar av helt andra anledningar än själva fotbollen, han såg detta som en politisk vinst för landet Kosovo. ”Nu fick vi det slutliga erkännandet, som ett eget land världen över” sa han. ”Att synas som ett eget land i stora idrottssammanhang betyder mycket för vår självständighet och vår synlighet i Europa och världen över” avslutade han.
Konflikten
Kosovo fick hoppa in i en tuff VM kvalgrupp I där landslag som Turkiet, Kroatien, Island, Ukraina och Finland befann sig i. Albert arbete hade börjat, nu var det allvar, Han var tvungen att rekrytera bra spelare, och inte prova division 3 spelare i Europa med kosovoalbanska rötter. Granit Xhaka, Xherdan Shaqiri, Adnan Januzaj, Valon Behrami och ett flertal andra stora spelare i Europa som redan representerar andra nationer stod på allas läppar, albanska tidningar kunde inte få nog utav ryktesspridning. Spelare började kallas för förrädare när de inte ännu valt att spela för Kosovo och bytt landslag. Samtidigt som ett EM skulle spelas månaden efter i Frankrike under sommaren 2016.
Xhaka, Shaqiri, Mehmedi, Mustafi, Behrami bland annat deltog för Schweiz respektive Tyskland under EM sommaren 2016 i Frankrike. Vilket låste dem till att inte kunna byta till Kosovos landslag. Något som dem hävdar inte visste om och Kosovos förbund inte upplyst. För det skulle visa sig att om man deltar i ett mästerskap efter att Kosovo blivit accepterat i FIFA och UEFA så får man inte byta landslag. Kosovos förbund hävdade motsatsen och förbundspresident Fadil Vokrri gick ut i attack. Det blev och är en stor debatt än idag, spelarna hävdar att de inte kunnat byta, och inte blivit upplysta i rätt tid, förbund och fans hävdar att dem är förrädare. Att någon skall kunna reda ut denna konflikten och göra alla parter nöjda är en lika stor bedrift och sannolikhet som om Jimmie Åkesson vinner Alfred Nobels fredpris.
Strukturen
Trots alla diskussioner, och all kalabalik så har man idag med främst Albert Bunjakis enorma arbete lyckats få fram en lovande trupp. Hans driv och hans kämpande har tagit Kosovos struktur till en bättre nivå och landslaget från amatör till semiproffs. Missförstå mig inte, många spelare i Kosovos landslaget är otroligt lovande och proffs i europeiska klubbar på både bra och relativt hög nivå, men allt omkring landslagsspelarna och tränaren är som ett Paradise Hotel hus där husets deltagarna är Kosovos fotbollsförbund. Korruption, interna intriger, fusk och ingen kunskap om fotboll och dess struktur finns och blandas allt det ihop så kan man lätt dra en kaotisk slutsats.
Albert Bunjaku har enligt en artikelintervju till och med försökt utbilda domare i den inhemska ligan då de haft en halvtidspaus på 27 minuter samtidigt som matchdelegaten stått bredvid fotbollsplanen ätandes solrosfrön och rökt ett helt paket cigaretter under matchens gång. Omklädningsrum i spartanska förhållanden, bollkallar i tre årsåldern som springer in på planen för att fira mål med spelarna, fotbollsplaner som får Halmstad BK:s gräsmatta i januari se ut som världens finaste fotbollsplan i jämförelse. Och supportrar som lägger hela sin månadslön på bengaler och bangers. Man har även haft svårt att i vissa matcher i högsta serien ha fem fotbollar utav samma modell.
Fotbollen i Kosovo har enorma problem i organisation och struktur, det har dock blivit bättre de senaste åren men Kosovos Vala Superliga som den högsta serien heter håller knapp svensk division 1 nivå rent organisationsmässigt och i infrastruktur. Individuellt så är den på en bra nivå, spelarna är skickliga, tekniska, duktiga och fysiska. Dock är den taktiska biten nästan obefintlig, vilket inte kanske är så konstigt om man ser till förutsättningarna. Den försvarsmässiga biten är dock väldigt intressant att se på, där det känns som att deras taktik är att glidtackla med sulan i knähöjd för att få en spelare skadad så att fotbollskarriären tar slut som det ultimata försvarsspelet.
Rekommenderar er att kolla på en TV-sänd match i Vala Superliga, gärna ett ”derby” mellan FC Prishtina och Trepqa 89. Otroliga scener.
Förväntningarna
Inför Kosovos debut i tävlingssammanhang tidigare i höstas så blev hela sju spelare spelklara och fick FIFA:s godkännande inför matchen mot Finland bara dagen innan match. Trots det så lyckades man nå ett oavgjort resultat, redan där förstår man att förutsättningarna inte är optimala för ett landslag och för Albert Bunjaki som inte kunde ha sin startelva klar förens någon timme innan matchstart, men resultatet var imponerade och framförallt var det lovande anfallsspelet som smällde högt hos alla kosovoalbaner.
Vissa flög även iväg och trodde att landslaget skulle springa sig förbi gruppen till mästerskapet i Ryssland 2018, några trodde även att man skulle ha stor chans att vinna VM 2018. Jag förstod inte alls hur de kunde tro det och frågade många utav dem på sociala medier om jag inte kunde få reda på vad de hade tagit för att få dessa hallucinationer. Hybrisen var totalt och när jag hörde en kille på Tv:n utan närvaro till planeten Tellus säga till reportern att man skulle vinna med 5-0 i nästa match så stängde jag av Tv:n och var rädd, rädd för mänskligheten. Som den någorlunda realist jag är så förstod jag att det var en bit kvar, en bra bit kvar. Rom byggdes ju inte på en dag och visst hade den som kom på det uttrycket rätt? Rom är ju än idag inte färdigbyggt.
Därför var det föga förvånande när man i de nästkommande matcherna mot Kroatien och Ukraina förlorade stort, och mycket riktigt så var det den taktiska biten som havererade. Man kan inte förvänta sig ett självspelande piano med spelare som knappt vet namnet på varandra och bara har träffat varandra någon enstaka gång, Albert Bunjaki hade fått jobba med spelare i bara någon enstaka träning och ofta med helt olika trupper, hur skall då ett försvarsspel, ett mittfältsspel och ett anfallsspel kunna fungera? Kosovoalbanska supportrarna krävde Albert Bunjakis avgång efter två dåliga resultat mot mycket bättre motstånd, media började se över alternativ till tränare och det verkade som om folk inte kunde tänka logiskt. Hur kunde två dåliga resultat mot så pass på förhand bättre motstånd radera bort alla år som Albert Bunjaki kämpat för landslaget? Jag tyckte det var respektlöst.
Potentialen
Lovande spelare som bland annat Bersant Celina, Valon Berisha, Arber Zeneli har valt att representera Kosovo, det är unga och talangfulla spelare som hade kunnat representera andra länder, länder där de vuxit upp i och fått sin fotbollsutbildning, För är det något Kosovo har så är det unga talangfulla spelare världen över men främst Europa, och i synnerhet Schweiz. Alla kosovoalbanska spelare har ett samband, deras familjer har flytt Kosovo under 80-90 talet på grund utav oroligheterna och kriget, alla dessa delar på ett eller annat sätt en liknande historia som tränare Albert Bunjaki.
Han har gjort otroligt mycket för kosovoalbanska fotbollen, han har med alla små medel att tillgå försökt sätta en struktur och få igenom lite professionalitet. Han har lyckats locka över unga talanger och lovande spelare att välja och vilja representera Kosovo och han jobbar just nu hårdare än någonsin. Äntligen har han även börjat få lite mer hjälp utanför fotbollsplanen. Han har lite bättre förutsättningar nu, lite större budget och han behöver inte tvätta spelarnas kläder utan har bland annat en materialansvarig, tyske Alexander Caar som datanalytiker och svenske Markus Andersson med förflutet i Arsenal som fystränare. Albert Bunjaki har äntligen även fått sin målvaktstränare samt en lagläkare. Bitar börjar falla på plats i det professionella och strukturerade arbetet kring landslaget och förbundet. Vi kanske även kan få en fin och bra fotbollsarena som det är heta diskussioner om i nuläget.
Albert Bunjaki kanske inte är enligt mig den mest taktiska och spelskickligaste tränare jag sett vid en tränarbänk. Men han är utan tvekan den största eldsjäl och pådrivare till utveckling vi i dagsläget har, och har haft inom fotbollen. Han har dedikerat sitt liv sedan 2008 för detta landslag. Från starten, genom tuffa tider, till ett medlemskap i FIFA och UEFA, men kan han få detta landslag till avancemang i mästerskap och slutligen nå ett mål?
Framtiden
Det återstår att se, och den diskussionen tar vi om ett tag, när han fått jobba på en stabil grund med mer rättvisa förutsättningar.
UNË BIRI YT KOSOVË.