Högkonjuktur på alibitränare i Svensk fotboll
På senare år har ämnet gällande svenska tränare florerat i medier. Ofta har det riktats negativ kritik till svenska fotbollstränare/ledare. Svagt ledarskap, för snälla, för fega och rädda att vara annorlunda. Nyligen gjorde Dejan Kulusevski ett uttalande på en presskonferens med landslaget där han berörde problematiken. Vi är för snälla i Sverige, jag håller med och vill även tillägga – Vi är för snälla för vårat eget bästa. Men är kritiken rättvis? Har vi för snälla och för fega ledare? Varfö
När jag tänker efter ser jag likheter i fotbollen och näringslivet. Att vara politiskt korrekt är viktigare än att nå resultat. Med det sagt så kan man ju självklart inte vara lika ’’hård’’ som ledare på ett företag som man kan vara när man spelar fotboll då företagande handlar om att få folk på banan, annars vill ingen jobba för dig, personalen börjar söka sig vidare. Likadant beteende kan man även se i fotbollen från junioråldern uppåt. En pojke eller flicka på 10 år har ju inte samma möjligheter att byta klubb, det är ju en förälder som ska övertalas om att eventuellt behöva köra längre, för den närmaste klubben är ofta den man hamnar i som barn. Åker man kollektivt så kan bussresan bli längre och kanske dyrare vilket kan sätta käppar i hjulen för ungdomarna.
Men vad kan man göra istället?
Först och främst är ju frågan väldigt komplex och många faktorer spelar roll. Med mina grundläggande kunskaper så tror jag att det är ett sociokulturellt problem. Ledarna i Sverige vågar inte sticka ut. ’’Man ska inte toppa’’, ’’alla ska få vara med’’, ’’det viktigaste är inte att vinna, det är att ha kul’’. Vi må göra livet lätt för barnen som små, men pratar vi om att fostra de till duktiga fotbollsspelare eller ledare i näringslivet så är inte dessa fraser något som är givande för en ungdom.
När de möts av verkligheten när de blir 16-19 och ska spela juniorfotboll så är det rent ut sagt en käftsmäll. Det är oftast mellan 16-19 de flesta ungdomarna slutar spela fotboll. (Surprise, surprise) Helt plötsligt är det inte det viktigaste att alla får lika mycket speltid, helt plötsligt är inte det viktigaste att ha kul och helt plötsligt så är det viktigaste – resultat.
Tänk er om vi hade utbildat poliser till att vara snälla. När de sedan kommer ut för att arbeta på fält i verkligheten, så fungerar det inte längre att vara snäll mot banditerna. Återigen, sociokulturella problemet med att måla upp en fin bild som inte passar i ramen för hur verkligheten faktiskt är.
Enligt mig är det här ett grundläggande problem som behöver diskuteras. I min värld är det rättvist att den som är bäst får spela. Annars kan man sluta räkna mål i ungdomsfotbollen. Eller varför inte ta bort målen helt? Man behöver prata om att det faktiskt är rättvist, att den som är bäst spelar, men att hård träning ger resultat. Vi lär ju oss att laget är viktigast och kommer före individen. Men den genomsnittliga fotbollstränaren handlar inte utifrån detta när han eller hon väljer att se speltid som ett kollektivt bidrag för ungdomarna som ska hållas glada.
Vi har mycket bra förutsättningar till att skapa bra fotbollsspelare i Sverige. God ekonomi, bra fotbollsplaner för det mesta och en medlemsavgift som de flesta har råd med. Sedan finns det självklart andra problem i de svenska divisionerna. Det finns de divisioner som har så lite som 7-8 fotbollslag. Detta innebär 12-14 matcher per säsong, är det tillräckligt om vi pratar om att skapa bra fotbollsspelare?
Många saker är motsägelsefulla och det är dags att fundera på om Zlatan Ibrahimovic verkligen hade varit den han är om alla fick spela lika mycket som alla andra, redan från början? Vad hade då triggat honom? Han triggas av prestera, slå förväntningar och det ständiga suget efter adrenalin. Lär fotbollsspelarna verkligheten i tidig ålder så kan jag lova att våra fotbollsspelare blir bättre.
Vi behöver inte alibitränare eller fritidsledare i svensk fotboll - vi behöver tränare med kompetens.
TV: Experterna synar Janne Andersson – så har han presterat
