"Ingen spelar fotboll för pengar eller berömmelse"
Tiotusen på läktaren och hundratusen i månadslön. Stor medial uppmärksamhet. Så ser vardagen ut för en allsvensk herrfotbollsspelare. På Island däremot, ser fotbollsscenen annorlunda ut.
Bergen skymtar i bakgrunden. I skuggan är det kyligt och majoriteten av de cirka 400 supportrarna har satt sig i det lilla hörnet av läktaren som solen fortfarande når. Ibland skriker någon till när domaren har dömt fördel för motståndarlaget, annars är spelarna allt som hörs. Barn går runt med pizzor och vuxna dricker kaffe. I ett stort partytält bakom ett av målen grillas det hamburgare och doften tar över hela läktaren. Inte en enda polis är inom synhåll. En äldre man som är publikvärd förklarar att man inte får gå till spelargången för att prata med fotbollsspelarna efter matchen om man inte har ackreditering. Mot slutet av matchen går han för att hälla upp en kopp kaffe och vägen till spelargången står öppen. Det är cupmatch mellan Vikingur och Akureyri i Reykjavik. Båda lagen spelar i högsta serien.
– Den som skriker högst på våra hemmamatcher är nog min pappa, säger Helgi Daníelsson och ler.
Doften av krut och rök. Ljudet från klackarna är öronbedövande. Röken från bengalerna ligger som en dimma över samtliga sektioner. Betongen gungar och ölen flödar. Det är 30 000 på plats och lukten av cannabis sveper förbi. AIK och Djurgården spelar fotbollsderby i Allsvenskan och Helgi Danielsson är på planen.
Numera har fotbollsdräkten bytts ut mot en labbrock, arenan mot ett laboratorium och ljudet från läktaren mot en steril tystnad. Helgi Daníelsson har tidigare spelat i klubbar som AIK, Hansa Rostock och Belenenses. Idag tillverkar han radioaktiva läkemedel för cancerpatienter på universitetssjukhuset men spelar även för Fylkir i högsta serien på Island.
Ólafur Skúlason sitter bredvid och skrattar till. Även han har haft en lång utlandskarriär. Han blev ungdomsproffs i Arsenal och har sedan dess spelat i bland annat Helsingborg, Brentford, Genclerbirligi och Zulte Waregem. Idag jobbar han med att utveckla en app för fotbollsspelare samtidigt som han spelar i Fylkir. Han håller helt med Danielssons beskrivning av lagets hemmamatcher.
– Japp, det är nog våra pappor som låter mest, säger han.
Att ha ett dagsjobb samtidigt som man spelar i högsta serien är inget ovanligt på Island. Faktum är att det är normen. Träningarna börjar runt 18 på kvällen för att en stor majoritet av fotbollsspelarna bara är semiprofessionella.
De flesta jobbar eller studerar
– Det är nog bara 2-3 lag som har några fullbetalda proffsspelare. Då är det främst utlänningar eller en islänning som har haft en utlandskarriär och återvänder hem igen. Resten har ett vanligt dagsjobb eller studerar, berättar Magnús Már Einarsson. Magnús Már Einarsson är fotbollsjournalist och redaktör på den största fotbollssajten på Island, fótbolti.net. Han berättar att en vanlig isländsk fotbollsspelare i högsta serien tjänar runt 5-20 000 svenska kronor i månadslön, vilket går att jämföra med spelarna i Allsvenskan som har en snittlön på över 100 000 kronor i månaden.
Han bor i Mosfellsbær, en liten stad en mil utanför Reykjavik. Mosfellsbær gränsar till havet åt ena sidan och har bergen i bakgrunden åt andra sidan. Det blåser lugna havsbrisar och är väldigt tyst. En skylt varnar för lekande barn och grannarna ser förundrande ut över att en främling har hittat sig hela vägen in i radhusområdet. Hela grannskapet ser ut som ett ”Välkommen till Island-postkort”. Det finns ändå tecken som tyder på att en fotbollsfamilj bor här. På baksidan står ett mål uppställt och på ytterdörren finns ett plakat fastspikat. ”Liverpool FC” står det.
– De flesta fotbollsspelarna här drömmer om en karriär utomlands. Många drar tidigt som ungdomsproffs till England för att sedan misslyckat återvända runt 20-årsåldern.Vi spelar inte för pengar eller berömmelse
I Mosfellsbær bor dessutom Anton Einarsson, bror till Magnús Már Einarsson. I sin Liverpooljacka går han runt på fotbollsplanen i sportcentret i Mosfellsbær. På dagarna jobbar han som vaktmästare på sportcentret och på kvällarna är han tvåfaldig regerande mästarmålvakt för Valur. Anton Einarsson berättar om hur det är att spela som målvakt för mästarna och samtidigt ha ett vanligt dagsjobb.
– Det enda jobbiga kan vara att mina kollegor här ställer samma frågor 10 gånger per dag. ”Varför förlorade ni?” eller ”Varför går det så bra?”. Annars är det lugnt. Jag är uppvuxen här, det är en liten stad på drygt 10 000 invånare. Folk här känner mig inte som Valurs målvakt och regerande mästare. De känner mig som Anton.
Anton Einarsson berättar att spela i högsta ligan blir som ett skyltfönster för att sedan kunna fortsätta karriären utomlands och bli ett heltidsproffs. Under senare år har många nordiska klubbar börjat scouta efter talanger på Island.
– Ingen spelar fotboll på Island för pengarna eller berömmelse. Det finns inte här. Vi spelar för att det är vår passion, för staden och för att kunna bli utlandsproffs.
Han har hört talas om stormatcherna och lokalderbyna som spelas i Allsvenskan. Det är en annan upplevelse än de cirka 1-2000 supportrar som Valur drar till sina hemmamatcher.
Fotbollen här påminner om Sveriges division ett. Några äldre gubbar skriker till vid tveksamma domslut. Då och då skriker en ensam person ”Kom igen!”. Annars är det spelarna som hörs högst. Det är en passningsorienterad och teknisk fotboll men den saknar den sista lilla finessen för att nå riktiga resultat. Inga ramsor eller högljudda supportrar.
”Högerextrema skinheads omringade oss”
Helgi Daníelsson har aldrig upplevt att någon konfronterat honom efter att Fylkir har förlorat en match. Det finns inga supportergrupperingar i något lag. Det är mest lokala familjer som går på matcherna.
– Intresset finns inte riktigt där, det är inte så stort. I Tyskland blev vi degraderade med Hansa Rostock. En av våra högerextrema supporterfalanger stod utanför arenan och väntade på oss. Vi kunde inte lämna arenan på flera timmar. Flera spelare var tvungna att spendera natten på hotell då dessa skinheads väntade vid deras hem, berättar Helgi Daníelsson. Många har olika idéer om hur intresset kring isländsk fotboll ska öka och sporten på sikt ska bli större.
– Vi måste producera mer barn och öka befolkningen, säger den före detta AIK-aren skämtsamt. Han tror inte att den isländska högstaligan kommer att bli en helprofessionell liga inom 10-20 år. Det är helt enkelt ett för litet land med för få invånare. Flera pekar på att ett av topplagen måste ta sig ut till europeiskt gruppspel för att bygga en stark ekonomi som är hållbar på sikt.
Arnór Gudmundsson, mittback i serieledande Akraness har ett annat förslag.
– Vi kan låta bettingföretagen sponsra vår liga och våra lag. Börja tillåta bettingreklam på fotbollen. Där finns de riktigt stora pengarna som kan bygga en bra grund.Island har väldigt hårda gamblinglagar. Det finns inte ett enda casino på Island då det är förbjudet. Det är även förbjudet med bettingreklam i fotbollssammanhang.
– För att nå europeiskt gruppspel behöver man bättre spelare. Bättre spelare betyder större kostnad. Man behöver pengar för att tjäna pengar, säger Arnór Gudmundsson.
På dagarna studerar han Sports science på universitetet i Reykjavik samtidigt som han tränar U12 och U16-lagen i Akraness.
– Pengarna vi får för att spela fotboll motsvarar inte en lön, det är mer pengar för förlorad arbetstid på ditt dagsjobb.Han pekar på att passionen för fotbollen gör att man orkar.
Runt åtta på morgonen börjar dagen på universitetet. Dagen avslutas cirka tolv timmar senare, åtta på kvällen, med träning.
– För oss är det normalt att spela i högsta serien och leva ett vanligt liv vid sidan. Tidigare spelade jag i lägre divisioner och där fick jag ingen lön alls. Det jobbiga är dock de långa dagarna som jag har, berättar Arnor Gudmundsson.
Solen har hunnit flytta sig ner på himlen och det ligger nu en skugga över fotbollsplanen. Cupmatchen mellan Vikingur och Akureyri avgörs med straffläggning efter en mållös förlängning. Vikingur vinner och får lite diverse applåder och hejarop från publiken. Det har blivit senkväll och spelarna måste hem för att förbereda sig inför morgondagens jobb. Inget TV-team som ber om en intervju, inga vakter som håller undan supportrarna och inga stora rubriker. Trots lugnet ser framtiden ljus ut för isländsk fotboll. Kvalitén på ligan blir bara bättre och ingen har missat landslagets triumfer. För nu, är allt som vi svenskar säger; lagom.
