Intervju med Mikael Eklund - en av få svenskar på ön
På senare år har inte många svenska vikingar figurerat på Island. Den senaste i skaran är förre Kalmar FF-backen Mikael Eklund, som i maj månad blev utlånad från IK Brage till UMF Gríndavik. Här berättar han bland annat om det kalla klimatet, träningspass i shorts vid nästan nollgradigt, och hur han hamnade i just Gríndavik.
Mikael Eklund föddes den 14 september 1981 i Falun. Han inledde tidigt sin karriär i Forssa BK och gick därifrån via IK Brage till Kalmar FF 2003. Han är en vänsterfotad mittback som först som 31-åring valde att lämna Sverige och spela fotboll utomlands, på Island! Han har under sin karriär hunnit med att vinna ett cupguld och ett SM-guld med Kalmar. Islandsredaktionen kontaktade den frispråkige dalmasen som idag är klubblös där han fick berätta hur det var att spela fotboll på ön.
Det finns många olika steg att ta i sin fotbollskarriär, men du gjorde något så ovanligt som att gå till Island och Grindavik, hur kom det sig? ?
Efter mina sista skadedrabbade säsonger i Kalmar FF valde jag att vända hem till Brage sommaren 2011. Jag kände mig stundtals hämmad av skadorna men personligen kände jag att jag var på väg ifrån dem. Under försäsongen 2012 så säger mina tränare i Brage att jag inte bör spela fotboll mer på grund av min skadehistorik och i mars fick jag reda på att jag inte skulle få förnyat kontrakt. Jag började se mig om efter nya uppgifter och via en gammal lagkamrat i Kalmar FF så fick jag kontakt med en isländsk agent som berättade att Grindavik på Island var ute efter en vänsterfotad mittback. Jag var sugen på att testa vilket jag också gjorde och målet var att komma tillbaka i den form jag var i innan jag blev skadad. Min tränare Gudjon Thordarsson hade via sitt kontaktnät kollat upp mig och hade en väldigt positiv syn på mig som spelare.
Vad visste du om landet Island innan du kom dit?
I stort sett ingenting. Jag hade koll på att man hade genomgått en ekonomisk kris under några år och hade uppfattningen om ett hårt land med härdad befolkning. Och även att klimatet inte direkt var som vid Medelhavet.
Vad visste du om isländsk fotboll innan du kom dit?
Som många andra svenskar så hade jag en del fördomar och lite nedvärderande åsikter om Island, varför vet jag faktiskt inte. Jag har ju mött många islänningar i Allsvenskan och i träningsmatcher mot nordiska lag genom åren. Jag hade även en isländsk lagkamrat i Gunnar Sigurdsson som stod i mål i Brage 1999-2000. Alla islänningar jag har mött har varit fullständigt tokiga. Innan jag åkte till Island så var jag lite fundersam att alla skulle vara sådana, haha.
Du har erfarenhet från både Allsvenskan och Superettan. Hur vill du beskriva kvaliteten på Isländska ligan?
Kvaliteten på ligan var skiftande, topplagen som Reykjavik, Hafnarfjördur och Vestmannaeyjar höll väl ungefär klass som nedre halvan av Allsvenskan. Resten var som Superettan så att man kan väl säga att ligan överlag håller klass någonstans mellan Allsvenskan och Superettan.
Hur är ligan publikmässigt?
Lagen i området runt Reykjavik har generellt sett mer folk på läktarna än ute i landet. I Grindavik, 30 minuter från Reykjavik bor det bara 3 000 personer och i början av säsongen hade laget runt 1 000 åskådare på matcherna men det avtog ju längre säsongen gick och ju längre ner vi låg i tabellen. IÁ (Ákranes) har en stor supporterskara var de än spelar på Island. Publiksnittet i ligan kanske låg på 700-1 000 personer. Snittet är förmodligen sämre än många Superettanklubbar men de åskådare som är där lever verkligen ut sina känslor under matcherna. Stämningen var faktiskt bättre än i Superettan om man bortser från Söderstadion. Cupen har högre status på Island bland media och spelare än i Sverige. Vi gick till semifinal mot KR Reykjavik men förlorade tyvärr. Matchen var TV-sänd och Lars Lagerbäck satt på läktaren. Jag såg finalen tillsammans med 4 000 andra och det var en härlig match även på läktaren.
Beskriv den generella spelstilen på Island. Stämmer kick `n` rush-myten med hårda killar som slår långbollar?
Även jag hade bilden framför mig att det skulle vara mycket sparka-spring-spel där det mesta handlar om att kämpa, men jag var fel ute. Detta bottnar i att man ligger långt före Sverige i antalet inomhushallar med konstgräs, vilket i sin tur gör att spelarna är väldigt välutbildade vad gäller teknik, passningsspel och fysik. Däremot upplevde jag att spelförståelsen och det taktiska kunnandet inte var lika välutvecklat som i Allsvenskan. Förra säsongen hade alla lag i ligan naturgräs på sin hemmaarena vilket jag gillar! De flesta lagen hade en passningsorienterad fotbollsfilosofi och det funkade bra i alla fall i ligan för de flesta. Tyvärr får jag erkänna att vi i Grindavik var det lag som spelade mest brittiskt. Men det hängde ihop med den självbild vi hade. Tränaren visste att vi inte var bra nog för ett spelsätt som de andra lagen samtidigt som vi spelare trodde att vi kunde rulla boll likt de spanska lagen, ingen bra kombination…
Hur gick det att kommunicera på banan/utanför banan? Jag förmodar att du var där för kort tid för att lära dig det något komplicerade språket.
De läser tydligen danska i skolan så de förstod svenska bättre än vi förstår isländska. Det är verkligen ett speciellt språk, många påstår att det liknar svenskan men jag är inte beredd att hålla med. Det var några britter i laget så därav var mycket instruktioner på engelska och det språket behärskar de flesta på ön. Men man lär sig fotbollstermerna på isländska vilket jag drog nytta av på planen med snack både med lagkamrater och motståndare. Man får ta seden dit man kommer och jag tycker att man är pliktskyldig att lära sig det inhemska språket som talas i det land man kommer till. Vid sidan av planen och i omklädningsrummet var det lite svårare men man snappar upp ett och annat så att sista tiden kunde man i alla fall hänga med lite i snacket.
Har du varit på Island innan, om inte beskriv första intrycket?
Nej, jag hade aldrig varit på Island innan. Jag landade i mitten på maj och då var det snö i luften(!), blåsigt och cirka två plusgrader. En timme efter min ankomst var det träning och när jag tilldelades träningsstället förvånades jag av att det inte var några långbyxor bland kläderna. Men när jag kikade efter i omklädningsrummet så hade ingen spelare långbyxor på sig. Så det var bara att dra på sig shortsen och gå ut och köra. Men klimatet överlag var överkomligt, folket sa att det var en av historiens bästa somrar på Island och för egen del kändes det som fina höstdagar hela tiden, även om det regnade från alla håll i en veckas tid någon gång i början. Härmed var mitt första intryck att folket inte verkar vara väderkänsliga i alla fall.
Finns det någon/några spelare som du mötte eller spelade med som var av riktigt hög klass?
Tyvärr minns jag inte alla namn men jag får erkänna att det fanns ett antal duktiga spelare. Framförallt några danskar! Jag fick höra att islänningar är väldigt hemkära så det fanns spelare i 30-årsåldern som var duktiga och figurerat runt i några nordiska ligor. Många har spelat i Europa, till exempel Bundesliga, Championship, Franska ligan och även i La Liga. Ákranes lagkapten Joey Gudjonsson tycker jag var bäst. Han höll riktigt bra kvalitét och spelade inte bort en passning i någon av de matcher vi mötte dem. Gardar Johannsson var en annan profil som spelar i Stjarnan som forward, också väldigt duktig liksom KR Reykjaviks lagkapten Bjarni Gudjonsson (bror till Joey). Det fanns också en mittfältare i Breidablik som jag tappat namnet på som också var bra och lite störig. Man hoppades att någon i laget bara kunde springa och sparka ner honom, för han styrde och ställde som han ville, haha.
Redaktionen tackar herr Eklund för svaren och önskar honom lycka till vart han än hamnar!
