Intervju med Gunnar Heidar Thorvaldsson Del 2 av 3 "van Nistelrooy hade grymt stor näsa"
Islandsredaktionen ringde upp IFK Norrköpings skållheta målskytt för en intervju om hans tid som fotbollsspelare. Del 3 publiceras imorgon.
Jag märker att du behärskar språket mycket bra. Kunde du någon svenska innan du kom över?
Jag var helt rookie, kunde knappt ett ord innan jag kom hit. Men jag bestämde mig faktiskt direkt för att lära mig språket så gott det gick. Även om jag kunde kommunicera via engelska så sa jag till killarna att de var tvungna att prata svenska med mig och säga till om jag uttryckte mig fel eftersom jag kände att språket var viktigt. Första månaden gick det inte särskilt bra, haha. Man trodde man sa rätt men egentligen var det helt fel så att i början var det svårt, men med lite tålamod och lite jobb så kom man väl in i svenskan efter ett halvår ungefär och kunde prata lite, nu är det inga problem alls.
2006-2010 var ganska tunga år för dig, det gick egentligen inte som tänkt någonstans, berätta om proffslivet ute i Europa!
Efter mina framgångar i Halmstad så var typ halva Europa efter mig, du fattar inte hur många klubbar som var intresserade efter det. Men Hannover visade ett otroligt intresse och det kändes som ett lagom steg att gå till en mittenklubb i Bundesliga. De såg mig som nummer 1 i anfallet och allt kändes perfekt så jag bestämde mig för Hannover. Min sejour där började med ett typiskt tyskt träningsläger på försäsongen. Vi var där i tio dagar och tränade tre gånger om dagen. Vi vaknade klockan 7 och då började vi med att springa 10-12 kilometer utan att ha käkat något. Efter det åt vi frukost, följt av fotbollsträning klockan 10 med löpning efter. Sedan var det mat och dusch och träningsdagen avslutades med ett sprint- och konditionspass blandat med fotboll. Så gick det till i 10 dagar och det var verkligen inte tal om att vila eller hoppa över någon träning, bara att köra med andra ord. Till slut blev det dock för mycket för de flesta i laget. Vi var många som drogs med skavanker lite här och var. Själv sträckte jag baksidan, vilket gjorde att jag missade de tre kommande matcherna efter lägret och vi förlorade alla. Precis innan jag byttes in i den fjärde matchen så fick vi reda på att huvudtränaren, andretränaren och hela styrelsen blivit sparkad. Så de som ville få dit mig från början var inte kvar när ligan började vilket gjorde starten ganska tuff. Men jag blev accepterad av nya tränaren också och klubbchefen liknade mig vid Danmarks gamle anfallare Allan Simonsen (spelare i Mönchengladbach på 70-talet) eftersom bägge två hade spelat med honom under den tiden. De sa att vi var lika i spelstilen, en snabb och orädd målskytt. Men jag blev hårt pressad i Tyskland och det kändes efter ett tag att det blev för mycket. Jag bad om att få gå på lån, få speltid och helt enkelt få kroppen i ordning efter lite skadebekymmer under en period. Det blev Vålerenga under en period och de bad om att få köpa mig men det blev aldrig aktuellt då jag ville ge Bundesliga en chans. Men på grund av skador blev det inte mer än sju tävlingsmatcher i Hannover. Esbjerg visade stort intresse, men där började det inte bra. Vi hade enorm otur, stolpe ut hela tiden. Tränaren som tog dit mig fick sparken och klubben tog in Ove Pedersen som tränare och han hade en tydlig spelstil och tydliga favoriter så då hamnade jag i frysboxen. De två sista åren innan jag kom till Norrköping var jättetuffa. Det spelade ingen roll vad jag gjorde under Pedersen, varken på träning eller match. Jag kunde göra fyra mål utan att ens vara med i truppen. Jag var helt deprimerad. Tyvärr var det här under tiden då jag var 27-28 år då fotbollsspelare generellt är som bäst och trots att jag kände mig bland de bättre i laget fick jag inte spela. Pedersen hade bestämt på förhand att jag inte skulle spela, så jag hamnade mitt i fotbollspolitiken.
Du har gjort mål på Iker Casillas, förklara?
Det var en träningsmatch när jag spelade i Hannover, vi mötte Real Madrid 2007 tror jag. Jag minns matchen mycket väl och det roligaste med matchen var att de hade nästan alla bra spelare med. Pepe gjorde bland annat sin första match sedan han kom till klubben kommer jag ihåg. I början på andra halvleken byttes jag in och gjorde mål på min första bolltouch. 49 000 personer bara skrek så in i helvete och man bara tänkte vilken jävla känsla. Det som slog mig då var att det var inte mer än tre år sedan som jag spelade inför 500 personer hemma på Vestmannaeyjar. Det visar ju att det går väldigt fort i fotboll. Jag undrade under hela dagen vad som egentligen hade hänt. En rolig grej med det hela var att min idol som ung, Ruud van Nistelrooy då tillhörde Real Madrid. Jag tittade mycket på honom som ung eftersom vi är ganska lika som spelare, lite fox in the box-typen som är på rätt plats vid rätt tillfälle. Han spelade inte matchen på grund av skada men han var nere i Hannover med övriga truppen i alla fall. På kvällen efter matchen var jag helt uppe i himlen efter att insett att jag gjort mål mot Real Madrid. Vi gick och käkade med laget, jag gick och hämtade en tallrik mat och satte mig ner. Då pekar någon på min axel och frågar något i stil med, ”are you the icelandic player?” Jag vänder mig om och då står van Nistelrooy där med världens största näsa, han hade större än Zlatan alltså. Han satte sig ner bredvid mig och vi pratade lite grann. Hela den dagen var helt magisk, att få träffa sin idol och möta så stora spelare som Cannavaro till exempel. Det var en underbar känsla.
