Vilka vindar blåser egentligen i kroatisk fotboll?
Den 22 december blir en historisk dag för den kroatiska fotbollen. På ena sidan: den kontroversielle Davor Suker, uppbackad av landets mäktigaste pampar. På den andra: uppstickaren Dario Simic, redo att slåss för att ta fotbollen tillbaka till folket. Välkomna till Kroatiens största showdown och en valkampanj smutsigare än någon annan.
Efter lunch vet vi svaret. Antingen har tryckkokaren som är kroatisk fotboll med nöd och näppe undvikit att sprida sitt grovt illaluktande innehåll över samhället, eller så har densamma omvandlats till en bomb som inte någon längre kan desarmera. I sådana fall kommer svastikan på Poljud, bengalerna i Milano och ”pyroshowen” i Saint Etienne bara vara små parenteser i det efterföljande kaos som kommer omge landslaget. Ryssland kommer bli skådeplats för en demonstration av uppdämd frustration, ångest, hopplöshet och uppgivenhet som tyvärr kommer presenteras på ett allt annat än fredligt sätt. Faktum kvarstår, precis som den bosniske sångaren Halid Beslic säger;
”Allt är som det en gång var, men ingenting är sig likt”.
Det som kokar, bubblar och fräser för fullt finns dock varken på planen eller läktaren, utan på det kroatiska fotbollsförbundets kontor. Ett val stundar och ingen av de båda kandidaterna tänker ge sig utan kamp. Davor Suker, den sittande ordföranden med absolut stöd av förbundsstyrelsen och med externa ”konsulter” som extra uppbackning, ställs för första gången på länge mot en motkandidat med ett tydligt manifest och åtgärdsplan. Denne vill återställa den kroatiska fotbollen och förbundet till ett välfungerande och transparent organ, där huvudsakligt fokus ligger på att göra sporten och dess representanter till något att vara stolt över igen. För att överhuvudtaget kunna kandidera till ordförandeposten krävs det att han har stöd av minst åtta regionsförbund – Davor Suker backas utöver det nationella förbundet i skrivande stund även av sex regionala sådana.
Mannen som med kroatiska mått mätt utlovar radikala förändringar heter Dario Simic, en gång landslagsback och den enda kroatiska spelare som deltagit i samtliga mästerskap landslaget tagit sig till. På klubblagsnivå har han representerat Dinamo Zagreb, Inter och Monaco, men är mest känd för gemene man som ytterback i Milan mellan 2002 och 2008. Sina år efter den aktiva karriären har Simic tillbringat långt borta från det träsk som förbundet är – i stället har 42-åringen byggt upp ett välskött familjeföretag, kämpat för ökad medvetenhet kring fattigdom och kommer senast från en roll som president för de kroatiska fotbollsspelarnas fackliga organisation.
Till sin hjälp har han sina tidigare landslagskollegor från bronslaget 1998 Mario Stanic och Goran Vlaovic, samt den nyligen pensionerade målvakten Stipe Pletikosa. Dessa fyra herrar presenterade sin gemensamma kandidatur med Simic som frontfigur den 21 november och började sin kampanj med ett tydligt ställningstagande.
– Vårt lands fotboll kommer inte längre vara kidnappad av ett fåtal individer och deras personliga intressen. Jag vill få tillbaka gemene mans förtroende för idrotten vi utövar och utövat. Det kan jag bara göra inifrån som ordförande i förbundet. Den kroatiska fotbollen är överfylld med negativiteter och har under de senaste åren ”försvunnit” till förmån för åtal om allvarlig kriminalitet, tomma läktare och den negativa atmosfär som omger den. På grund av sådana faktorer är fotbollen orsak till många splittringar i samhället, mellan nord (Zagreb) och syd (Split)… Jag vill att fotbollen förenar och glädjer oss, precis som förr. Vi minns alla hur det var då – jag vill få tillbaka de dagarna, berättade en engagerad och målmedveten Dario Simic för Vecernji List.
Ett exempel på var kroatisk fotboll befinner sig:
Under den senast spelade omgången i den kroatiska högstaligan såg sammanlagt 11 734 åskådare matcherna. Av dessa befann sig 10 076 på Poljudstadion i Split.
Hajduk - Osijek – 10 076
Inter - Lokomotiva – 186
Slaven Belupo - Istra – 589
Rudeš - Dinamo – 473
Cibalia - Rijeka – 410
Vad har då Davor Suker misslyckats så kapitalt med under sina fyra år som förbundsordförande? Den listan hade krävt en helt separat redogörelse, men i korta drag har han enligt kritikerna varit Zdravko Mamics nickedocka och gjort som denne sagt åt honom att göra; genomföra hans önskemål i allt från tillsättande av förbundskaptener till vad man ska göra med pengarna som kommer från FIFA och UEFA. Suker har även vid ett flertal tillfällen lovat att en träningsanläggning i förbundets regi ska byggas och som ska fungera som bas för landslaget. Den kroatiska tidningen Jutarnji bjöd i maj 2015 sina läsare på ett exklusivt bildspel på den nya, toppmoderna anläggningen och hur den skulle komma att se ut. När denna text skrivs är 2017 snart slut – bygget av den utlovade anläggningen är inte ens påbörjat.
Det hindrar dock inte Suker och Mamic från att lova guld och gröna skogar under en eventuell ny mandatperiod: Sibenik-Knin–regionens fotbollsförbund har redan utlovat stöd till duon efter ett utlovat bidrag på 100 000 euro och (H)NK Rijekas tillika hela Istriens fotbolls ”starke man” Damir Miskovic sågs så sent som i går lämna en restaurang. Inget konstigt med det, om inte Zdravko Mamic hjälpte honom med att sätta på sig ytterrocken. Noterbart: Miskovic har vid ett flertal tillfällen påtalat att kroatisk fotboll håller på att bli en amatörverksamhet samt att han ”önskar förändringar”. Vilka dessa är, är fortfarande höljt i dunkel.
Från supporterhåll har åsikterna däremot varit tydliga. Torcida Split, Hajduks ultrasgruppering, har egentligen sedan den där EM–kvalmatchen i Milano och bengalregnet på San Siro inte skrätt orden. Dinamos motsvarighet Bad Blue Boys har efter interna stridigheter även de ställt sig bakom kritiken mot förbundet. ”Kohorta" från Osijek, ”Tornado” från Zadar och ”Demoni” från Pula har också de höjt sina röster i kampen mot den organiserade kriminaliteten som finns i korridorerna på förbundskontoren. Till en början misskrediterades och svartmålades supportrarna i media som ”arbetslösa narkomaner som bara är ute efter att förstöra och skapa kaos” efter EM-matchen mot Tjeckien, till att 18 månader senare, av samma journalister, hyllas som ”starka röster och bidragande faktorer till att hela samhället har tröttnat på korruption och svågerpolitik, och som nu kräver förändring”. Vadan detta? En enkel förklaring: många av de Mamic-avlönade journalisterna har känt att vinden är på väg att vända. Vad gör man då? Svar: byter sida fort som attan och hoppas på att så få som möjligt noterar det.
Så hur ska man då förhålla sig till det landslag som ska spela VM om ett halvår?
Vinner Simic är det klart: det nationella euforin, hoppet och tron på en repris av den där sommaren 1998 är tillbaka och helar de till synes avgrundsdjupa sprickor som uppstått i efterspelet av Sukers och Mamics utsvävningar. Vinner Suker…
Jag vågar inte ens tänka tanken.
