Sportjournalistiken har en given plats i världsordningen
SvenskaFans chefredaktör Aldijana Talic skriver om världsläget, sportjournalistiken och hur vi påverkas av det fruktansvärda krig som drabbat Ukraina.
Det har nu gått en månad sen jag började mitt uppdrag som chefredaktör på SvenskaFans. Där och då hade pandemin börjat släppa sitt grepp om oss, vi planerade för supportertexter från välfyllda läktare i vårsolen och summerade året som gått med att låta våra läsare och därmed svenska folket rösta fram Sveriges främsta sportjournalister till SvenskaFans prestigefulla och numera anrika pris Guldskölden.
Lyckligt ovetandes om vad som väntade det ukrainska folket, oss, Europa och världen.
Det har hänt så oerhört mycket med sportjournalistiken, över så oerhört lång tid. Kanske har sportjournalister själva varit dåliga på att befästa och legitimera sin relevans som en del av den bredare samhälleliga och medborgerliga allmänjournalistiken? Kanske drogs de för länge med stämpeln om att vara resultatdeklarerande och oväsentliga lallare som inte gjorde så kallad ”riktig journalistik”? En slags Text-TV på två ben. Därför är det kanske också vårt eget fel att något av det mest folkliga och folknära som sport, där föreningsliv, människoöden, integration, jämställdhet och ekonomisk världsordning ryms, så länge var förpassat till en avskild sektion inom journalistiken? Den som inte spelar någon riktig roll.
Men den synen på sportjournalistik är lyckligtvis allt mer perifer, även om den ännu inte riktigt vunnit slaget om sig själv.
I och med Rysslands krig mot Ukraina blev vi på det mest brutala av sätt påminda om att sport och politik är en del av varandra. Och att sportjournalister genom åren gjort gedigna insatser för att sätta ljus på det. Men det har för alldeles för många tagit alldeles för lång tid att ta in att det är så. Vad Fifa gjort och vad Infantino gör. Det enorma kapitalflödet som förändrar sporter som framförallt fotboll. Frågor om mänskliga rättigheter som borde vara överordnade men som inte är det när det kommer till vilka som tilldelas OS eller ett hockey-VM. Allt det där vi vet om det, allt det är sportjournalistik.
Det vi vet om Zlatan och det vi lärt oss om hur långa vägarna från Rosengård kan vara. Det vi vet om Wilhelm Loepers väg. Att ett utstrålat självförtroendet härrör ur alla samhällsskikt, men ur olika öden. Frågorna kring villkorstrappan och Öis Dawit-läktare, det vittnar om att vi möts för att vi är engagerade och vill, inte för att vi helt enkelt kan. Tjejer vars träningstider bortprioriteras till förmån för killarnas, hockeyspelande kids som ses som en handelsvara. Allt det där vi vet om det, allt det är sportjournalistik.
Vi står där vi står nu, på vår plats i samtiden. Kanske, troligtvis inte, kommer vi lekmannamässigt tänka att ett VM i Qatar känns mer bekvämt efter Putins invasion och krig? För trots allt så har vi inte riktigt närheten till att Mohammed bin Salman invaderar Europa med annat än sitt kapital. Närhetsprincipen är nämligen ett nyckelord inom såväl journalistik som beteendevetenskap och psykologi.
Vilka effekter och konsekvenser blir så bestående och vilka tillfälliga? Sveriges idrottsminister Anders Ygeman skrev i sin text på SvenskaFans att alla de beslut om bojkott och uteslutande av Ryssland och dess idrottsutövare ur internationella mästerskap som fattats av diverse federationer, bör följas upp av ”motsvarande beslut i EU som bejakar dessa och ger vägledning för andra”. Vi får se om det blir så.
Vi står där vi står med allt vi planerat för – mästerskap vi ämnat bevaka, matcher vi tänkt omskriva och alla de sportjournalister vi bett er läsare och svenska folket att hylla. Men allt det känns förstås oviktigt just nu. Människor lider och dör. Vi förfäras. Och den här gången påverkas även sporten på sätt den tidigare inte alltid gjort, den har haft en särställning. Det känns på flera sätt olämpligt att be er att rösta på finalisterna i Guldskölden. Jag vill dock passa på att hylla all den sportjournalistik som gjorts och görs, förr och nu, för att den ger oss ytterligare en dimension om samhällets kärnfrågor – från gräsrötter till oljepengar – och därmed prisa den som prisas bör.
Krigets första offer är sanningen, myntade Aiskylos för många tusen år sen och har sedan dess citerats av många fler än mig. Men tragedin som upprepar sig blir snabbt större när sanningen följs av ytterligare offer: människor, öden, glädjen och så även sporten.
