Krönika: En ny klubb
För nu ett par år sedan fann jag klubben i mitt hjärta. En ung men anrik klubb på dekis. Man slogs i botten trots en på pappret starkare trupp än tabelläget. Efter framgångar och en era med spelare som Raí, Gínola, Weah med flera stod man med en gammal, till vissa delar ointressant trupp. Karakteristiska stöttespelare föll bort längs vägen. Till vår lycka tappade Pauleta tappade aldrig sitt målsinne, i annat fall hade Ligue 2 blivit vår bittra verklighet.
Året är 2008. Pauleta har meddelat att han lägger skorna på hyllan. Duktige Didier Digard och talangen N´Gog lämnar. Jag är med min familj på semester i Rovinj, Kroatien. Vi sitter en kväll på en strandbelägen uteservering då skymtar jag ett internetcafé. Min bror och jag beslutar oss för att gå dit medan våra målsmän fortfarande avnjuter vitvins ostron inför solnedgången. Svenskafans.com och PSG´s silly season blir min första destination. Där möts jag av något fantastiskt: Giuly, Thuram (fick tyvärr lägga av direkt pga hjärtproblem), Sessegnon, Makélélé, alla etablerade karaktärer och dem var nu helt plötsligt i PSG. Jag minns hur glad jag blev, eller kanske snarare lättad. Truppen kompletteras över de följande säsongerna och det sportsliga rullar på. PSG etablerar sig där dem hör hemma: i toppen.
Efter en fin 10/11 säsong som belönats med en 4e plats meddelar klubben den 31a maj i år att QIA- Qatar Investment Authority köpt 70% av klubbens aktier. Från en genuin klubb som på genuin väg byggds upp är man nu en flashig, ekonomisk stormakt. Man värvar starkt och dyrt, i dagens läge har vi den till marknadsvärde sett värdefullaste truppen i Ligue 1.
Om jag ska var helt ärlig så kan jag gilla den här typen av helkommersialiserad fotboll, i andra fall avsky den. Jag ska berätta varför, och jag börjar med Abramovich Chelsea. När den ryske affärsmannen köpte upp klubben gjorde han tillsammans med José Mourinho något stort som få lyckats med. Man byggde på mycket kort tid upp en engelsk maktfaktor. Man gjorde genomtänkta köp som behövdes, som gjorde skillnad. Riktigt etablerade spelare som man visste höll mycket god klass. Chelsea blev och en maskin som malde ner lag efter lag..
Manchester City är för mig motsatsen. Här började man halvhjärtat och svindyrt. Inte förens nu har man fattat vad det handlar om. Silva, Agüero, Tevez, Dzeko är klockrena värvningar som gjort att laget tagit det där klivet in i det absoluta toppskiktet. Att det blir fler bra lag med starka karaktärer har jag aldrig tyckt illa om. Men den frågan jag ställer mig är: Varför plockar man in spelare som man inte kan erbjuda någon framtid för? Bellamy, Viera, Santa Cruz, Jerome Boateng.. Jag kan hålla på i evigheter. Denna snuskigt stora omsättning av pengar blandat med disrespekt mot dessa spelare är i mina ögon inget annat än skadligt för fotbollen.
Förhoppningsvis har jag nu målat upp en bild på hur jag vill att PSG ska formas. Som det ser ut i dagsläget är jag mycket nöjd, med vissa undantag.
Att handla spelare som presterat bra i den egna ligan går väldigt sällan fel. Gameiro och Matuidi, är två helt olika spelare men två mycket närbesläktade transfers. Det är inte tal om några fyndköp. Två spelare man vet var man har, inhandlade till marknadspris är både säkert och utvecklande för klubben, precis som jag vill ha det. Dessa herrar har som enligt min teori snabbt anpassat sig till PSG med en stark individuell såväl som kollektiv säsongsöppning.
Enligt min åsikt har vi fyndat två gånger i sommar- Menez och Bisevac. Menez visste vi hade mycket potential, om bara allt runtomkring stämde. Bisevac är enligt mig en mycket kompetent försvarare. Han blandar den gamla mittbacken med moderna. Råheten har han definitivt, men är inte främmande att driva upp bollen i planen och vårda uppspel.
Milan Bisevac har tillsammans med Menez vuxit fram till mina absoluta favoritspelare i PSG. Ej medräknade Sirigu som värvades för ynka 3,5 miljoner € är ett fynd till det priset. Frågan är hur mycket Sirigu-pengar Pastore-övergången verkligen innehöll.
Javier Pastores senaste match mot Toulouse var fantastisk. Vilken jäkla blick och passningsfot den killen har, något som speciellt stack ut i den matchen. Det blir då lätt att glömma att han behärskar alla andra offensiva element i fotbollen. Javier är en prestigevärvning som sätter PSG och franska ligan på kartan. Visst, han var svindyr- men grym på planen och för Paris som klubb. En värvning som vi parisare kan vara stolta över.
Nu ska det dock bli slut på de positiva tongångarna och om jag hade berättat det för någon hade nog min konserverade närkingska smugit fram. Något som jag speciellt grämt mig över är behandlingen av Douchez. En erkänt duktig målvakt som nyligen passerat 30 kommer till PSG för att få några fina år som förstemålvakt. Allt bra än så länge..
Situationen ska strax förändras drastiskt. Sirigu värvas och helt plötsligt är Douchez bänknötare, känns inte ens som ett hot om startplatsen, trots en lovande försäsong. Mycket tråkigt för Douchez som behandlats kallt och respektlöst av klubben.
Om vi ska gå vidare så ser jag knappt maliern Sissoko som en befogad förstärkning, skulle han vara bättre än firma Chantome-Matuidi? Knappast. Problemet är inte att vi har en sund men hård konkurrens på innermittfältet utan det faktum att Sissoko ska sitta på ett fetare kontrakt än tidigare nämnda. Moraldemoralisering på hög nivå.
På backsidan har värvningen av Diego Lugano helt klart ökat kvalitén i vår trupp. Problemet är att en överraskande Camara skapat en konkurrenssituation som nu i och med Lugano blir för hård. Konkurrensen har förvandlats till en utökning av Kombouares frysbox där man blir lika het som Arnaud eller Luyindula. Habile Armand är på väg tillbaks, en storspelare som Sakho är snart klar för spel plus övriga försvarare gör att vi har fem klassbackar, inte stort utrymme för spelare som unge Landre att utvecklas. Man köper in kvalité men reducerar utveckling. Mittbacksituationen har behandlats överdrivet och den egentliga situationen har gjorts till ett icke-existerande krisläge.
Min förhoppning inför framtiden är att man inte förhastar sig. Ibland behöver en spelare en säsong för att acklimatisera sig till ett nytt fotbollsklimat. Få men bra värvningar och fyll på underifrån. Inte pliktskyldigt skeppa in spelare och frysa ut andra, krydda och spetsa truppen är min melodi. Med den visionen så är jag säker på att vi kommer uppnå våra mål, tro mig.
