Krönika inför EM
Nu står vi här igen. Mästerskapssommar. Men varför känns det annorlunda?
Fotbollsvärlden är i gungning. Den påminner lite om en tonåring på väg att bli vuxen. Efter nästan 20 bekväma år av två tydliga titaner som styrt fotbollsvärlden och samma storklubbar som vunnit titlar efter titlar, så är det dags för fotbollen att gå vidare. Jag vill inte säga det, men Messi och Ronaldos era är över. Nu står vi alla här som ett par 20-åringar, förvirrade och ängsliga över framtiden. Vi har alla vår bild av vad fotboll är för sport, men när vi ser Vinicius lyftas som den kommande Balon d'Or vinnaren tror jag många undrar vad som hände med vår sport? Många räds nog att Georgien kommer spela med inverterade ytterbackar och att Ungern kommer använda målvakten som den elfte spelaren i speluppbyggnaden. Men i själva verket är vi inte rädda för det. Vi är rädda för förändring. Vi är rädda för att bli äldre. Vi är rädda för att låta Messi och Ronaldo gå, för att de har varit en konstant och en trygghet i en stor del av våra liv. Vi är till och med fortfarande rädda för VAR. Men främst av allt oroar vi oss för att det finaste vi har kommer att dö: Mästerskapens rena och naturliga kaotiska anda. Men oroa er inte. Under mästerskapen vänds nationer helt upp och ned. Alla normer förändras för en månad, motståndarsupportar blir medmänniskor och lagkamrater blir antagonister. Främlingar som är ointresserade av fotboll kramas och firar mål och vinster. En hel nation släpper vardagsproblemen för att stötta sitt land. Allt detta för att ett par spelare trär på sig nationens tröja, sjunger nationalsången och går ut och krigar för alla de känner i hemlandet. Om inte detta är rent och naturligt så vet jag inte vad det är. Men vad var det Eric Cantona sade? Inte att gud ser på oss som vi ser på flugor, utan:
“I love football.” (med fransk brytning)
Så, vad kan vi förvänta oss av detta mästerskap? Förra upplagan av EM sköts först upp ett år, därefter spelades det över hela Europa. Mästerskapet präglades av Corona-vaccin, fem byten och utbrända spelare. Men, i år får vi ett värdland. Och det är inte vilket land som helst. Jag citerar Gary Linekers bevingade ord: “Fotboll är en simpel sport, 22 spelare jagar en boll och efter 90-minuter står Tyskland som vinnare i slutändan.” Med en läktarkultur i Europa som är svagare än den var förr, så är Tyskland och Sverige undantaget. I Tyskland finns det gott om stora arenor, med stå-och-sittplatser. Landet är litet och att tåga runt kommer funka bra för supportrar, det kommer helt enkelt vara en EM-fest i hela landet. Det som även är speciellt med Tyskland är att tiden de sist var värdnation klassar många som stunden där fotbollsvärlden peakade. Om man går igenom lagens trupper från VM 2006 är många av nationerna stjärnspäckade utan dess like, Italien vann, Zidane bar Frankrike på ryggen till finalen och sedan skallade han sig ut från fotbollen. Främst av allt markerar VM 2006 det sista mästerskapet före Messi och Ronaldos tid.
Med utökade EM-platser kommer åttondelsfinaler att hållas och de 4 bästa 3:orna kommer också att gå vidare. Detta gör det möjligt för många små nationer att skrälla. Mästerskapet präglas också, likt resten av fotbollsvärlden, av hiskeligt många unga stjärnskott. I Spanien kommer ytterparet bestå av 16-årige Yamal och 21-årige Williams, Palmer och Mainoo kommer ge sitt allt för “Three Lions” och till och med Georgien huserar en ung spännande trupp. Många av dessa unga talanger har bevisat sig på den stora scenen, men det hade också James Rodriguez när han klev ut med nummer 10 på ryggen, VM 2014.
Trots att det finns många favoriter på förhand; främst England, Frankrike och Tyskland, tror jag många känner att mästerskapet verkligen kan svänga hur som helst. Med en fotbollsvärld som numera präglas mycket fler taktiska moment i spelet, kommer mästerskapsfotbollen att kännas som en frisk fläkt. Spelarna har tagits från sina bekväma miljöer, passningarna de får sitter inte på rätt fot, med rätt hårdhet längre. Lagen är inte samspelta på samma vis som klubblagen och jag tror att många systemspelare som är skräddarsydda för vissa specifika system kommer att bli synade. Bland dessa misstänker jag att de tydligaste systemlagens spelare kommer att åka på detta. Till exempel Manchester City-, Leverkusen-och Bologna-spelare. Ta en spelare som Ake som har sett mycket fin ut i City, men rent talangmässigt är han begränsad och under Koemans styrning kan han komma att bli blottad. Jag tror att årets stjärnskott, som kommer lämna mästerskapet som en världsstjärna, trots allt kommer vara Florian Wirtz. Tyskland kommer att vara en gigant i år och Wirtz är en sån magisk spelare alla älskar att se. Tillsammans med Musiala där framme kommer de två ynglingarna, med en hungrig Toni Kroos bakom dem, att göra slarvsylta av de flesta motstånd. Årets flopp tror jag att Portugal kommer stå för. På pappret har de ett otroligt stjärnspäckat lag, men av någon anledning känns det alltid som att de underpresterar och jag är inte säker på att Roberto Martinez kommer att få ut det bästa av laget.
I min bild saknar mästerskapet, med en brasklapp för Frankrike, en tydlig given favorit och det gör mig spänd. Oavsett vad som sker kommer mästerskapet med största förmodan att vara något vi ser tillbaka på om 20-år som begynnelsen. Stunden där facklan passerades. Där vi packade ihop våra gamla leksaker, tackade de för dessa 20 år och gick vidare med livet. Fotbollen är äldre än demokratin, än allmän rösträtt och till och med än den första bilen. Det är en av få konstanter i livet och det här mästerskapet kommer sannerligen bli minnesvärt. Nu åker vi!