Les Marseillais-bloggen: L'opéra n'est pas fini tant que le gros Gignac chante encore
Marseilleredaktionen delar med sig av sina tankar och känslor kring laget samt andra klurigheter som bör diskuteras med andra OM-fans.
Blickar man tillbaka på säsongen så tänker man givetvis på de matcherna som Marseille borde ha vunnit. De två första omgångarna började med förlust mot SM Caen (16e plats i nuläget) och mot Valenciennes (13e plats i nuläget). Efter det besparades vi fans från en förlust (i ligan, CL borträknat) fram tills den tolfte omgången då PSG piskade till oss lite lätt på Parc des Princes med att besegra, ett på papper, starkare OM med 2-1. Givetvis gjorde den förlusten lika ont som en fruktansvärd smäll mot en mans nedre region och kom lite chockartat, men fungerade lite som en ringklocka då Marseille kom igång med spelet, för stunden. Under december så byggde OM vidare på sin berg-och-dalbanesäsong i och med förlusten mot Nice med 1-0. Ett lite styrkebesked var vinsten mot Chelsea med 1-0 som dock spelade ganska avslappnat då de redan var vidare i mästarnas cup.
Januari månad börjar med ett riktigt praktfiasko när Marseille förlorar mot waterboy-laget Evian med hela 3-1 i Coupe de France. Men efter det så undviker man förluster (tack och lov) fram till den 6e mars. Här mina kära vänner, den 6e mars, ska jag nu försöka analysera, såga och hylla det ena och det andra. Efter 90 minuter plus tilläggstid stoppar Johan Hamel pipan i munnen och blåser för full tid på Stade Vélodrome och resultattavlan visar OM 1 - 2 LOSC "Hazard" Lille. Gästerna tar ledningen efter tio minuter genom Eden Hazard, vem annars? Hazard har imponerat så mycket på mig att om Lille ror hem ligan i slutändan ska jag stå bland Hazards kvinnliga fans och vifta med ett par knallrosa boxerkalsonger och erbjuda han att gifta sig med mig. Hur som helst, vi släpper min kärleksförklaring till Eden och fortsätter vidare på ämnet "6e mars". Loic Remy kvitterar för hemmalaget i den 60 minuten och det känns mer som en vinst än ett lika resultat att ta en poäng mot ett otroligt formstarkt Lille. Men, under den första tilläggsminuten kommer det, målet som fick alla att sitta öppna med munnen och endast hålla käften, målet som fick mig riva sönder en av morsans "finare" (alla är lika fula) kuddar och målet som gjorde att den andra tv-kontrollen fick göra den första sällskap i soporna. Livet är hårt mina vänner...
Sedan den 6e mars har vi inte förlorat en enda match i ligan, fram tills igår. Ni mindre fotbollsintresserade kommer säkert ställa mig mot väggen och be mig snegla på resultatet igen, men ni som har fotboll i hjärtat förstår exakt vad jag menar. En allsvensk spelare i Mjällby sa efter deras förlustmatch mot AIK "Vi våldtog AIK i första". Så, om Mjällby gjorde så med AIK i första halvlek trots att de förlorade, vad gjorde Lille med Arles-Avignon under lördagen i sådana fall? De totaldemolerade bottenlaget med 5-0, någon som fortfarande tror på guldfrossa hos Lille? Så samtidigt som Marseille förlorar två poäng manglar Lille på och förstör Arles-Avignon.
Matchen mot Auxerre speglade Marseilles säsong på Stade Vélodrome. Det var helt enkelt ett knackigt spel och när man fick till målchanser så sköt man antingen utanför eller rakt på målvakten. Lucho Gonzalez hade ett flertal lägen men brände dessa, vilket Valbuena inte gjorde när han fixade 1-0 till OM. Men glädjen varade inte matchen ut då det hårt skadedrabbade Auxerre kvitterade i den 77e minuten. Ett par minuter innan målet hade Deschamps bytt in Gignac som startade på bänken. Gignac som har haft en dålig säsong om man jämför med hur han hade det i Toulouse gjorde ingen kotte glad. Om man kastade några blickar på Gignacs kroppsrörelser under spelets gång så kan man ana oråd och misstänka att han är klar för en annan klubb då hans koncentration inte låg på matchen. Han såg helt enkelt ut som en "soffliggare", ni vet de här som kvällstidningarna alltid skriver om och tror att vi som röstar bryr oss när det är dags för riksdagsval. Men jag har en känsla i kroppen av att Gignac kommer vara en flopp större delen av de resterande matcherna, för att sedan i en alldeles avgörande match glänsa som en ensam stjärna på en nattsvart och molnfri himmel.
Så, operan är inte över förrän den feta Gignac sjunger igen.