Långläsning: Porträtt av Robin Quaison – exklusivt för SvenskaFans.com
Lär känna Robin Quaison på djupet med hjälp av den här porträtteringen av 24-åringens liv och karriär som fotbollsproffs i Sverige, Italien och Tyskland.
En på nytt turbulent säsong lider mot sitt slut för Mainz 05, som återigen ser ut att med minsta möjliga marginal lyckas hålla sig på rätt sida nedflyttningsstrecket i Bundesliga efter att högst överraskande ha tillintetgjort RB Leipzig på hemmaplan.
Från sin bänkplats fick Robin Quaison se sina lagkamrater stå för säsongens bästa prestation, och fast än att speltiden uteblev för svensken var han på gott humör när jag dagen efter träffade honom på klubbens kansli för att genomföra en längre intervju.
– En otroligt viktig seger för oss. Det ser mycket ljusare ut nu och jag bryr mig inte att jag inte får spela så länge vi vinner, säger 24-åringen med en lugn och sorglös röst.
Sedan uppemot ett och ett halvt år tillbaka har han hållit till i Tyskland och varit en av de mer tongivande spelarna i ett Mainz som tvingats slåss för sin fortsatta existens i den tyska fotbollens finrum. Ändock har uppmärksamheten kring honom varit mager och undertecknad har under våren blivit allt mer nyfiken på att göra ett porträtt av den tidigare landslagsspelaren.
Akalla, norr om Stockholm, är den plats han växte upp på och det är på ett romantiserande vis han beskriver barndomen där hans mamma betydde otroligt mycket för honom.
Som sjuåring började han spela fotboll i AIK – vilket även skulle bli den klubb han fick sitt stora genombrott i.
– Jag drömde om att bli fotbollsproffs och ville spela för något mer seriöst lag. I det laget jag spelade i innan hade vi ibland problem att åka till bortamatcherna då inte alla föräldrarna hade bil. AIK är det stora laget där jag kommer ifrån, så jag tror det var naturligt att det blev så.
När insåg du att du hade något utöver det extra?
– Jag vet faktiskt inte, jag har aldrig tänkt på det sättet. Jag har väl alltid fattat att jag är bra på något sätt, men inte att jag är riktigt bra. Jag har mest bara tyckt det varit roligt att spela fotboll. Du vet, man gick till skolan och spelade fotboll på rasten, sedan efter skolan på gården tills morsan ropade att man skulle gå hem. Så var det dag efter dag.
Hur mycket betydde skolgången för dig?
– Skolan var och är jätteviktig. Det handlar om att lära sig förstå vissa saker, som att läsa och skriva. Men även om att förstå hur saker och ting fungerar i samhället och hur man ska uppföra sig mot sin omgivning. Så det handlar inte bara om att man ska vara allmänbildad.
Om du inte hade blivit fotbollsproffs, vad tror du att du hade gjort då?
– Oj... Jag har verkligen ingen aning om jag ska vara ärlig. Min dröm har alltid varit att bli proffs, precis som de flesta andra smågrabbars.
Quaison imponerade i AIK och avancerade i ungdomslagen där han slutligen fick spela i Juniorallsvenskan. Som lagkapten fortsatte han visa framfötterna och blev så småningom tillfrågad om han ville lånas ut till samarbetsklubben Väsby för att testa sina vingar – vilket han tackade ja till.
– När man spelade för juniorerna i AIK och var för bra eller för gammal var det naturliga steget att gå till Väsby. Alla unga i Väsby hade som målsättning att få spela för AIK, och jag fick chansen att träna med A-laget några gånger när många var skadade eller spelare var på landslagsuppdrag.
Säsongen därefter blev han uppflyttad till AIK:s A-lag och fick göra debut redan i premiären mot Mjällby hemma på Råsunda. Det stora steget var dock inget som överraskade honom nämnvärt.
– Självklart blev jag väldigt glad. Men jag hade det ändå lite på känn efter att ha gjort det bra i Väsby och efter att jag fått sitta på bänken mot IFK Göteborg säsongen dessförinnan. Så jag tror jag hade blivit väldigt besviken om jag inte fått den chansen.
Hur mycket betyder AIK för dig?
– AIK är på riktigt hemma för mig. Jag har spelat där sedan jag var liten och det har alltid bara varit AIK som gäller. Min morfar hejade väldigt mycket på AIK och när jag var liten gick vi och kollade på träningarna. Vi ungdomsspelare fick ett kort av klubben så vi kunde gå och kolla på matcherna, så jag var och kollade på varje match och derby som liten. Så AIK betyder väldigt mycket, det är den enda klubben i Sverige jag bryr mig om.
Så du skulle inte kunna tänka dig spela för en annan klubb i Sverige?
– Nej, nej, nej... Jag har spelat i AIK hela mitt liv. Om jag någonsin ska hem och de vill ha mig, då är det bara AIK som gäller.
Hur var det då att få spela för laget i ditt hjärta?
– Jag är väldigt stolt och glad att ha fått den chansen. Men det var också tufft, för AIK är den klubb med störst press på sig i Sverige och det är en annan femma att spela inför en storpublik. Till exempel om det stod 0–0 i halvtid kunde vi bli utbuade och det är inte i många klubbar i Europa som det är så. Det är alltid turbulent på något sätt, så AIK är väldigt speciellt på det viset. Men så är det väl när man är störst och har mest fans.
Hur påverkar det en som spelare att bli utbuad av sina egna fans?
– Det beror helt på. Jag tror det var Martin Mutumba som sa det en gång, att AIK inte är en klubb för alla. Vem som helst klarar helt enkelt inte av att spela i AIK. Men tiden i AIK stärkte mig och gjorde mig redo för proffslivet.
Följer du fortfarande laget?
– Absolut, jag har många vänner som spelar i AIK nu. Grunden är ändå ungefär samma som när jag var där, men det har också kommit många nya. Jag kollar på AIK varje gång jag får chansen och jag tror faktiskt de vinner guld i år.
När jag ber honom sammanställa sin tid i AIK och välja ut sina starkaste minnen är majoriteten av dem ljusa – men det finns även en dyster händelse.
– Jag har så mycket, men min debut och mitt första mål på Råsunda framför Black Army är två av dem i alla fall. Jag är så glad över att ha fått spela på Råsunda, för det är den stadion jag växte upp med. Sedan fick jag göra mål mot Manchester United, som är mitt favoritlag. Det är det som poppar upp direkt, men det är svårt att välja något som betyder mer än något annat.
– Fotbollsmässigt har det inte hänt så mycket dåliga saker. Jag har aldrig förlorat ett derby, men tyvärr har jag inte vunnit något SM-guld. Men så var det ju Ivan Turinas bortgång för fem år sedan.
Fick du andra perspektiv på livet efter hans bortgång?
– Faktiskt inte. Jag har gått igenom liknande situationer tidigare i mitt liv, så ärligt talat ändrade det inget för mig. Tyvärr är det så jag måste säga, men jag visste redan hur jag skulle hantera det.
Hur stor skillnad är det på dig i dag som person jämfört med när du spelade för AIK?
– Det går inte att jämföra. Man var ung, bodde hemma och var i sin bekvämlighetszon. Man kunde nästan förutse allt som skulle hända då, men när du kommer utanför den och måste lära dig ett helt nytt språk, en helt annan kultur och bo ensam är det tufft. Men ju mer man kommer ut från sitt skal, ju mer lär man sig och utvecklas som människa. Mina kompisar kan säga att jag var en bättre spela förut, för det enda jag gjorde då var att dribbla och skjuta oavsett vinkel. Men de förstår sig inte på fotbollen riktigt.
Hann du bo själv innan du lämnade Sverige?
– Samma år som mitt kontrakt med AIK gick ut kände jag att det var dags att flytta. AIK fixade en lägenhet som jag hade i sex månader, men jag var aldrig där. Jag kanske var där under dagen och spelade Playstation med mina kompisar, sedan sov jag hemma i Akalla.
Redan efter sin första säsong i Allsvenskan började klubbar utanför Sveriges gränser visa intresse för mittfältaren. Dock har han personligen valt att inte lägga energi på det som skrivs om honom i media, utan i stället koncentrera sig på sin karriär.
– Jag är ingen person som är särskilt delaktig i vad som händer på den sidan. Det finns folk som tar hand om det och så länge jag sköter min fotboll får de sköta det andra. De står mig väldigt nära och jag litar på dem att de vet vad som är bäst för mig, annars är det lätt att jag tappar koncentrationen.
Minns du om det fanns intresse från någon specifik klubb?
– Stoke tror jag det var jag läste om, men det var en helt annan klubb då än i dag med långa inkast och ruffigt spel. Så det var ingen klubb där fotbollen passade mig, så jag fick inte ens höra något om det.
I stället blev det en flytt till Italien och US Palermo när det väl blivit dags att ta steget utomlands. Ett val han motiverar med en tradition att frambringa duktiga fotbollsspelare.
– Palermo är först och främst kända för att producera duktiga spelare. Sedan jag kom dit har spelare som Dybala, Belotti och Vázquez kommit fram. Så det var viktigt för mig, att de hade en kultur att ta fram bra fotbollsspelare.
Hur stor roll spelade livet utanför fotbollen när du skulle välja?
– Inte så mycket faktiskt. Min mamma var med när vi hälsade på och gillade det väldigt mycket, men jag tänkte inte så mycket på det utan fokuserade mest på fotbollen.
Hade du någon koll på italiensk fotboll?
– Nej, för jag hade inte tv-kanalerna. Och sedan när jag väl fick kanalerna kollade jag mest på engelsk fotboll, det är alltid den som har intresserat mig mest. Men i dag följer jag italiensk fotboll och har lärt mig att förstå den. När jag kollar med mina kompisar tycker de att den är trög och seg, men jag gillar den. Det är mycket annorlunda tänk jämfört med till exempel England och Tyskland.
Hur trivdes du under din tid i Italien?
– Jag ska inte ljuga för dig, det var lite tufft de två första månaderna. Men när jag väl fick min lägenhet kom två nära vänner över och stannade ett par månader, och det var väldigt viktigt för mig. Då kunde jag lättare komma in i det hela och utforska staden. Men sedan var det fantastiskt, både med mat och väder. Jag lärde mig så mycket både på och utanför planen, så jag är väldigt glad att jag gick till Italien och just Palermo.
Var det inte rörigt med tränare som fick sparken till höger och vänster?
– Det är just därför jag är glad att jag gick dit, för att jag fått den erfarenheten nu. Den erfarenheten tror jag väldigt få har, och om man klarar av den klarar man nästa allt. Jag är liksom van vid att byta tränare, att det är tufft och kaos. Så när jag är vad vid något som är jobbigt och det blir bra igen är det ju fantastiskt. Och sedan om det blir jobbigt igen, då är det lite lättare för mig att behålla fokus.
Anser du att fotbollen är mer psykisk än vad många tror?
– Den är defintivt mer psykisk är vad folk tror. Att flytta till ett annat land i tidig ålder och försöka komma in i en ny kultur och lära sig ett nytt språk är inte lätt. Mitt första år i Palermo var lite upp och ner, men det är inte så att man går runt och visar att det är tufft, utan jag höll käften och körde bara på.
Fanns det något som överraskade dig under din tid i Palermo?
– Hur mycket folket runt om brinner för fotbollen.
Var du inte van vid det från Sverige?
– Alltså... Det här var på en helt annan nivå. Palermo är stadens lag och stolthet, och de dör för fotbollen där nere. Så länge det går bra för laget mår alla bra, men när laget förlorar mår alla dåligt. Det vi gjorde på planen styrde folks liv.
Blir det inte en tung börda att bära?
– Det är roligt att spela med press på sig, det är det som gör en bättre. Om det går dåligt för laget mår man själv dåligt, men om ingen bryr sig om det har du inte motivationen att förändra något. Från tiden i AIK har jag gjort mig redo för det, det var alltid tuffa krav att man skulle vinna varje match. Gör man inte det skriker de på dig, och det följde med mig till Italien.
– Under en period det var jobbigt att gå ut i stan, för folk sa saker till dig. Ibland kunde man bli irriterad och sa saker tillbaka, så det var bättre att stanna hemma och softa. Man lär sig helt enkelt.
Blev det någonsin bråk med supportrarna?
– Det kunde hända att folk kom fram och var aggressiva mot dig. Men det är så det är i Italien, det är väldigt mycket känslor där och jag förstår dem. Men det måste ske med lite respekt. Jag själv har älskat Manchester United sedan jag var liten och blir frustrerad när de förlorar en match, så jag kan relatera till det.
Vad tar du med dig från åren i Palermo?
– Oj, det finns flera starka minnen. Vår första träning efter försäsongen, när vi var tillbaka i staden och tränade på arenan som var fylld med supportrar. Det var verkligen häftigt. Sedan min debut mot Inter hemma, mina två första mål borta mot Fiorentina och att få hoppa in mot Juventus borta. Jag kan fortsätta hur länge som helst.
Vilka var de största skillnaderna levnadsmässigt jämfört med Sverige?
– Det är som två olika världar. Lönen kom var tredje månad, trafiken var kaos och på Sicilien tar man det väldigt mycket som det kommer. Men man kommer in i det och lär sig hur man gör. Vi svenskar är ju väldigt organiserade, så det tog lite tid innan man kom in i det, men det blev min vardag. Sedan när jag kom till Tyskland blev allt strikt igen.
I januari i fjol stod det klart att äventyret i Italien var till ända och i stället väntade spel i Tyskland och Bundesliga för Mainz 05 – som året dessförinnan kvalificerat sig för spel i Europa League. Ett kontrakt på fyra och ett halvt år undertecknades och svensken tilldelades tröja nummer sju.
– Jag kände att det var dags att ta nästa steg i karriären. Det var en upptagen vinter kan man lugnt säga där jag fick höra och läsa otroligt mycket. I början brydde jag mig inte, men mot slutet började jag bli lite nervös eftersom jag inte visste hur det skulle bli. Det var på tiden då Stefan Silva kommit till Palermo, så han bodde hemma hos mig och han var den enda som såg mig i det här tillståndet. Jag kommer ihåg hur jobbigt det var de sista dagarna med alla tankarna, jag blev dålig i magen då det helt enkelt blev för mycket.
Fanns det några andra klubbar som var aktuella?
– Det fanns det, men det blev Mainz. Jag pratade med Nabil Bahoui om hur det är i Tyskland och han sa att man måste jobba hårt, och det tyckte jag kändes bra.
Vad visste du om tysk fotboll innan du bestämde dig för att flytta?
– Jag visste att det är fullt på varje match och att det är en väldigt snabb och fysisk fotboll. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara så jämnt. Vinn två matcher och du är i toppen, förlora två och du riskerar att åka ut. Varje match är som en final som kan ändra på allt. Kollar man på spelschemat tänker man hela tiden att det är en måstematch, och så har det varit sedan säsongen började. Men jag gillar när det är tävling, när det svänger.
Mainz har under i princip hela säsongen varit inblandade i nedflyttningsstriden och riskerar med två omgångar kvar fortfarande att åka ur.
– Det har varit mycket upp och ner för oss. Vi har inte haft någon svit, ingen kontinuitet. Så det har varit en jobbig säsong.
Hur går snacket inom laget?
– Vi kämpar på. Alla vet att vi är ett lag med mycket kvalitet, för vi är faktiskt det. Kollar jag till vänster ser jag någon som är bra, och kollar jag till höger ser jag också någon som är bra. Vi har bara lite svårt att få en kontinuitet och det är ett problem.
Vad anser du är det bästa med att spela din fotboll i Tyskland?
– Tävlingen och att det är fullsatt nästan varje match. Blodet pumpar när du går ut och du går igång när du hör fansens sjunga. I Italien fanns det vissa matcher som var riktigt tråkiga med 7 000 på läktaren där alla satt och typ sov. Men å andra sidan fanns det också matcher som mot Napoli borta där trycket var helt sinnessjukt.
Hur mycket påverkar fansen en fotbollsspelare?
– Det beror på hur du kan hantera det. I AIK påverkade det mig inte alls, men i Italien var det några gånger jag blev lite irriterad. Det var en gång de kastade en smällare som landade bredvid min fot och jag började gestikulera till fansen på ren reaktion. Då började de bua ut mig när jag byttes ut, och det var jobbigt att bli utbuad av sina egna fans. Men dagen efter var det okej, för när man spelar bra är man älskad igen. Man måste bara lära sig, och det är sådant man får göra själv. Det finns ingen som kan lära dig hur du ska hantera eller känna för något.
Finns det något du drömmer om?
– Att få vinna Champions League hade varit häftigt.
Med Manchester United då eller?
– Det kan vi säga, jag skulle inte klaga. Jag har hållit på dem sedan jag var liten.
Eller kanske hellre med AIK?
– Ja, det hade faktiskt varit bättre. Det hade varit helt oslagbart. Den ultimata drömmen är att vinna Champions League med AIK.
Vad gör du egentligen när du inte spelar fotboll?
– Då är jag hemma och softar. Kollar på serier och spelar Playstation.
Händer det aldrig att du känner dig ensam?
– Jag har bott ensam i snart fyra år, så jag har lärt mig att vara ensam. När man är ensam så länge blir det mest skönt. Ibland när jag har kompisar hemma och de har varit där länge kan det bli jobbigt. Att vara ensam behöver inte betyda att du känner dig ensam. Men ibland kan jag göra det, och då är det tur att FaceTime finns. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utomlands utan FaceTime, så det blir många timmar där.
Hur ser du på uppmärksamheten du får som fotbollsspelare?
– I Mainz kan man göra vad som helst, det är ingen som bryr sig och det älskar jag. Vi är några i laget som går ut ibland och käkar tillsammans utan att vi blir störda och det är skönt att kunna gå på stan ifred. Det har kanske hänt fyra-fem gånger att någon kommit fram, så det är jätteskönt.
Vad är det bästa med att vara fotbollsspelare?
– Att få spela fotboll som yrke. Du får inte glömma att det här var det jag älskade att göra när jag var liten, och nu får jag betalt för det. Det var det här jag gjorde hela tiden när jag var liten, kanske tolv timmar om dagen. Det är helt fantastiskt och jag känner mig så tacksam.
Finns det några nackdelar?
– Jag gillar inte att vara känd, det kan vara jobbigt. Det är därför jag gillar Mainz så mycket, här vet ingen vem jag är. Jag tror alla har något med sitt jobb som de älskar och något de inte gillar, och det är inte den delen jag gillar mest med mitt jobb. Jag trivs med att vara anonym och jag har valt att göra mig otillgänglig.
En lite annorlunda fråga kanske, men betyder det mest för dig att vara lycklig eller förmögen?
– Om jag får välja tror jag att jag skulle välja att ha mer pengar. Då kan jag ta hand om min familj så att de mår bra. Med mycket pengar kan du göra andras liv lättare, så att de blir lyckligare.
Vad är det du hade gjort för pengarna?
– Jag hade tagit hand om min mamma och mina närmaste vänners familjer. Du kan investera och öppna saker som gör deras liv lättare. Det gör mig lycklig att kunna göra andra lyckliga.
Anser du dig vara ekonomiskt oberoende?
– Vad innebär det egentligen att vara ekonomiskt oberoende? För mig är det att kunna göra vad jag vill, när jag vill utan att behöva tänka på vad jag gör. Om jag vill köpa min mamma ett hus gör jag det. Det är för mig att vara ekonomiskt oberoende.
Och det kan du inte göra i dagsläget?
– Nej, inte än. Men jag hoppas kunna göra det en vacker dag.
Har du funderat på vad du ska göra när karriären är över?
– Absolut ingen aning. Kanske fotbollstränare eller agent, men jag tror samtidigt inte att jag hade kunnat se mig som förstatränare. Den dagen jag lägger skorna på hyllan vill jag kunna tänka tillbaka och vara nöjd med mig själv. Jag vill känna att jag gjorde vad jag är kapabel till, att jag gjorde mitt bästa.
Har du inte redan gjort det?
– Nej, inte än. Men jag tror mycket på mig själv och jag tror jag kan ta mig väldigt långt.
Det har passerat tre år sedan 24-åringen senast representerade det svenska landslaget. Under det senaste landslagsuppehållet var det många som trodde att Quaison skulle få chansen att visa upp sig, men när truppen presenterades saknades hans namn.
– Jag var faktiskt förvånad att jag inte var med senast. Personligen tyckte jag att jag var i jättebra form, och även om jag inte gjorde mål spelade jag bra. Jag tycker att presterar man i Bundesliga bör det vara självklart.
Har du haft någon kontakt med landslaget?
– Jag tror att det var när Janne Andersson skulle ta ut sin första trupp som jag blev uttagen, men tyvärr blev jag skadad och var tvungen att lämna återbud. Han har skickat sms någon gång den här säsongen och frågat hur jag har det, men annars inte.
Tror du det finns någon möjlighet att du får följa med till VM?
– Om jag har presterat på en hög nivå i en väldigt bra liga och ändå inte blir uttagen till träningsmatcher, vad ska jag då göra? Jag har inga förväntningar att bli uttagen och tror inte jag kommer bli det heller. Jag kan bara göra mitt bästa på planen och hoppas på det bästa, men vem vill inte spela VM?
– Jag hoppades väldigt mycket att jag skulle få vara med senast och bevisa mig. Men det var samma sak en gång i Italien när jag varit bra men inte fick något samtal. Sverige ska spela ett VM, det ska mycket till för att en spelare som inte varit med på tre år ska vara med då.
Vad har du att säga om Janne Andersson som förbundskapten?
– Jag känner honom inte, men han har gjort det bra. Han har tagit dem till VM efter att ha slagit ut Italien och det är riktigt bra jobbat. Det är ren fakta och inget man kan blunda för.
Tror du att din tid i landslaget kommer?
– Hoppas verkligen det. Men jag tänker inte på det längre, det är inget jag kan styra över. Jag ska bara fortsätta prestera i mitt klubblag. Hör landslaget av sig är det bara ett stort plus.
