Le derby, bland berg och morötter
Le derby, bland berg och morötter
Det handlar om Olympique Lyonnais och AS Saint-Étienne.
De flesta vet lite om det här, men vi fördjupar oss lite grann.
Vad har det för bakgrund, betydelse, syfte och i övrigt?
Här kommer berättelsen om ”The Derby, Derby du Rhône-Alpes” (”maktkampen bland alperna”).
– Ett av Europas mest ouppmärksammade derbyn och i centrala Frankrike. Som många fortfarande anser vara det största derbyt i Frankrike.
Tjänstemän mot arbetare.
Även om lagen befinner sig 57 km ifrån varandra råder det ingen tvekan om att det finns en stor rivalitet och enligt ”klassamhällens språk” är det de borgerliga i Lyon mot arbetsklassen i Saint Etienne.
Tjänstemän mot arbetare alltså och under 60 - 70-talet hade arbetarklassen i Saint-Étienne anledningen att skryta om stadens fotbollsprestationer när de stötte på några främlingar från Lyon.Deras fotbollslag var i själva verket den dominerande klubben på fotbollskartan i Frankrike, man hade framtill mitten av 70-talet vunnit 9 ligatitlar och hamnat på en finalplats (1976) i Europacupen (numera kallad Champions League) mot Bayern München. Under den tiden i Lyon pratade man inte med någon stöddig ton om Olympique Lyonnais som hade 0 ligatitlar och bara tre cuptitlar. Man fick oftast prata om legendarerna Fleury Di Nallo, Nestor Combin, Serge Chiesa, Bernard Lacombe och Jean Djorkaeff.
Omväxlingen
Efter Saint-Étiennes senaste ligatitel (10:e) startades en viss förändring, ”Les Verts” blev svagare och ”den gröna färgen blev ömtåligare”. Det rörde även Lyon som lite senare hamnade i Ligue 2 och det var tuffa tider tills en härförare, med tokiga mål, dök upp. En bestämd och ”nybakad fransk baguette” tog över presidentjobbet i Lyon (1987). Det var en 38: årig Jean-Michel Aulas och långsamt men säkert såg han till att föreningen upphörde att sova i Ligue 2. Med årens utveckling blev Lyon mer organiserat och till slut kom de tillbaka i Ligue 1 (1989/1990). Man tog för sig och förvandlades till en av de främsta klubblagen i Frankrike. Lyon, som fotbollsvärlden lärt känna, föddes ligasäsongen 2001/2002. ”Les Gones” vann ligan för första gången och det pågick i sju år. I de tre inledande åren av Lyoneran var ”Les Verts” inte ens med i Ligue 1. Det hade blivit ett ombyte av rang. I Saint-Étiennes återkomst var det definitivt bekräftat att det var en ny bergsbestigare på täppan som gottade sig när de tittade över fotbollens Frankrike.
Känslomässiga övergångar.
Något som även förklarat den stekheta temperaturen genom åren har definitivt varit de känslomässiga spelarövergångarna. Det har inte varit många, men de har varit mycket känslomässiga. Stora spelare har gjort det förbjudna och gått över till rivalen, utan några omvägar. Vi nämner spelare som, Antoine Rodriguez (efter 9 år i Saint Etienne), Aimé Jacquet (efter 13 år i Saint Etienne), André Guy (52 mål på 82 matcher), Grégory Coupet (Stor målvaktstalang), Bafétimbi Gomis (162 matcher och 49 mål), har lämnat det gröna lägret för Lyon. Noterbart har Gomis precis blivit accepterad på Gerland sedan flytten för två år sedan. Åt det andra hållet har Bernard Lacombe (Lyons nuvarande vice president, en av Lyons bästa målskyttar), Romarin Billong (111 matcher för Lyon) och Patrice Carteron (101 matcher för Lyon) gjort den direkta flytten till ”Les Verts”. För Lacombe varade det ett år innan han reste till Bordeaux efter burop och glåpord av de grönklädda fansen.
Starkare rivalitet.
Övergångar av spelare lagen emellan, motgångarna i Saint Etienne och framgångsvågen i Lyon i modern tid höjde givetvis rivaliteten. Medan ett växande Lyon var härskare i fotbollsfrankrike utökades, överraskande nog, antalet supportrar i Saint-Étienne. Trots att det stora antalet av lagets hängivna supportar är födda långt efter forntida framgångar, drömmer man om likartade och nya tider. ”Les Verts” har haft det svårt att acceptera Lyons styre bland alperna och rivaliteten har aldrig varit lika stark som den är nu. På lördag är det nytt derby. Att ”Les Verts” vann det 100:e derbyt i höstas, befinner sig ovanför Lyon i tabellen och att Lyon inte förlorat derbyt på bortaplan sedan 1994 tänder bara till ännu mer.
Klassiskt, som till exempel morötter
I Derbymatcher skapas minnen, klassiker, och outplånliga legendarer som man gärna pratar om. Det kan ju inte beskrivas bättre och en av de mest påminda berättelserna handlar om en orange grönsak.
Moroten.
Året var 1967 den 12 februari.
På lördag är det exakt 44 år sedan.
Franska Cupen spelades i Annecy (136 km nordöst om Lyon), Lyon nollade och slog ut AS Saint-Étienne.
”Les Verts" tränaren Jean Snella uttryckte sig efter matchen och kritik mot Lyons s.k. defensiva fotboll med dessa ord: ”De gjorde mål och därefter dinglade moroten mot oss.”
Lyons fans skeppade orden med sig till Stade Geoffroy-Guichard och ligamötet en månad senare. Lyonsupportrarna svarade vitsigt och kastade in ett stort antal morötter på planen. När en av morötterna träffade Etienneanfallaren Georges Bereta i huvudet, tog han omedelbart upp moroten och åt upp den.
Ett annat omtalat ögonblick var när Lacombe berättade hur han kände när Saint Etienne senast kom upp i Ligue 1.
Han kom med ett roande svar. "Det är bra att ha Les Verts tillbaka den här säsongen. Det betyder garanterat sex poäng och ett fullt hus för oss."
Janot, målvakten i Saint-Étienne, inför förra årets derby på Stade De Gerland: "För min del, Lyon är en vacker maskin som söker sig runt fotbollens högre nivåer och vinner titlar. Men på en känslomässig nivå är de fienden. Den rivaliteten som finns mellan Saint-Étienne och OL är den renaste och den tuffaste. "
