Kyssa sitt klubbmärke- ett minne blott?
En vacker och klassisk målgest, en hyllning, en kärleksförklaring till sitt lag. Att kyssa sitt klubbmärke är nästan som ett vackert minne blott och har sett sina absoluta glansdagar gå förbi sedan det lades pipelines som transporterar oljepengar från mellanöstern till europa. Denna uteblivna gest säger mer än tusen ord då det förklarar till stor del vad det är som händer i dagens globala fotboll.
Det är idag vardagsmat att klubbar köps upp av oljechejk efter oljechejk och konsekvens samt slutprodukt av detta blir en spelareflykt från de mindre klubbarna som ofta får se att sina stöttespelare och lagets hjärta lämnar klubben för ett öronbedövande klirr i kassan. Detta bidrar oroväckande till en än högre grad av segregering i de redan ojämna ligorna som dessutom blir profilfattigare när de stora spelarna i de mindre lagen ofta blir en spelare i mängden eller till och med ett halvtaskigt komplement på bänken i de stora klubbarna.
Frågan är vad man suktar efter, vill man se en ryssfemma ala Manchester City, eller är man ute efter ett Atletic Club de Bilbao där tradition och passion är minst lika viktigt som tre poäng. Självklart vill man att sitt lag ska nå stora framgångar både på nationell och internationell nivå men besprutar inte dessa oljepengar hela konceptet med skönhetsfläckar då det är elva legosoldater som vinner åt sitt käraste lag istället för elva stycken hängivna spelare som har den där extra relationen till klubb och suppotrar? Med risk för att generalisera till en väldigt hög grad så är det så det går till på vissa håll. Men är det inte lika ärofyllt att vara trogen en klubb längre? Har hjärta och passion ersatts med enbart pengar? Och har äran att få dra på sig lagtröjan blivit lika obefintlig som att dra på sig vilka arbetskläder som helst på ett vanligt kneg för gemene man?
Om man nu ser till Lille, en klubb som lämnade förra säsongen med stora framgångar i och med vinsten i League 1 och kvitterade i samband med detta ut en ack så värdefull Champions league biljett. Framgång kan då leda till en rekyl och skapa motgång då storlagen sliter åt sig spelarna, ett praktexempel på detta är Gervinho som lämnade för Arsenal. Även Cabaye är värd att notera som lämnade för Newcastle. Varken Arsenal eller Newcastle har vunnit något av värde på evigheter men engelska lag besitter i regel på en större penningkista än LOSC. Därav kan de locka två duktiga spelare från franska ligamästarna, det är så fotbollen ser ut idag, cash is king. För pengarna dem inkasserade har det blivit nyförvärv i stil med Jélen och Joe Cole. Jag är ytterst tveksam att den sistnämnde har något större Lillehjärta, trots att han har nämnts som den mest sydeuropeiska engelsmannen som spelar fotboll.
Men vilka tillhör nu det utdöende släkte som har befogenhet att kyssa sitt ädla klubbmärke? Globalt kan man nämna de givna namnen likt Del Piero, Totti, Zanetti, Terry, Gerrard och Messi. Men i Lille finns det egentligen bara två alternativ då ytterback Debuchy har varit klubben trogen i arton år och får ses som lagets fanbärare. Men även Hazard som spelat i ungdomsakademin likt Debuchy och varit klubben trogen hela livet och blir mannen som förhoppningsvis ska axla manteln och föra seden vidare till hängivna spelare.
Dagens fotboll förändras, kvallitetsmässigt till det bättre. Men glömmer man inte bort på vägen vad det egentligen handlar om så som kontinuitet, passion,genuint engagemang och självklart att vinna, men på vilket sätt gör vissa det nu? Var det bättre förr?
Johan Kroon2011-09-18 13:04:25
