Mitt starkaste mästerskapsminne
Sommaren för tolv år sedan med Europamästerskapet i Portugal är fortfarande ett av mina starkaste barndomsminnen. Ett minne som jag alltid kommer att bära med mig här i livet.
Solen strålade när bussen rullade in på den asfalterade parkeringen intill Löderup skola i sydöstra Skåne. Tillsammans med parallellklassen hade vi varit på lägerskola under de avslutande dagarna innan det efterlängtade sommarlovet skulle ta vid. Jag var elva år gammal och gick i sjätte klass. Till hösten skulle jag börja på högstadiet i Ystad och hade bara några fåtal dagar kvar med mina klasskompisar som jag dagligen träffats och umgåtts med, en del ända sedan dagis. Med det var inte där mitt fokus och mina tankar låg, utan på den annalkande EM-turneringen i Portugal.
När mina föräldrar hämtade upp mig med sin ljusblåa Ford Focus väntade en överraskning på mig i baksätet. Det var ett EM-samlaralbum i mikroformat med ett gäng paket bilder till, som låg förpackade tillsammans med ett tuggummi. Det lilla orangea och rektangulära häftet skulle bli min käraste ägodel den sommaren. Några av mina kompisar hade också införskaffat sig varsitt exemplar och vi tävlade om vem som först lyckades fylla sitt album. Nästintill varje dag sprang vi bort till den lokala lanthandeln för att köpa nya paket. Tuggummit var ingen höjdare och hamnade allt som oftast i soporna, men det var inte det jag var ute efter. Det var samlarbilderna.
Under de avslutande veckorna i skolan hade vi ett projektarbete där vi fick välja fritt vilket tema vi ville skriva om. Naturligtvis valde jag som alltid fotboll och skapade ett eget EM-magasin med allt det, enligt mig, nödvändigaste inför mästerskapet. Jag minns att jag skrev två längre texter om mina favoritspelare Filippo Inzaghi och Rui Costa, som jag lyfte fram som EM:s bästa spelare. Jag satte även samman en lista på hur jag trodde de deltagande länderna skulle placera sig och satte Grekland på sista plats. Riktigt så blev det inte.
EM 2004 var det första mästerskapet jag följde slaviskt. Två år tidigare spelades VM i Japan och Sydkorea, men det var i samma veva som mitt intresse för fotbollen föddes och jag har enbart ett vagt minne från finalen mellan Brasilien och Tyskland. Sedan dess har fotbollen blivit en del av mitt liv och haft ett fast grepp om mig – på både gott och ont.
Dagen innan premiären hade jag och mamma varit i Ystad, och på Team Sportia kunde man köpa t-shirts med de olika ländernas flagga på. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att köpa en sådan och valde länge mellan Holland och Danmark. Till slut blev det den holländska och jag antar det var färgen och spelarnas häftiga efternamn som fick mig att fatta beslutet. Min stora kärlek för Rafael van der Vaart föddes kort därefter och förmodligen spelade tröjan en större roll än vad jag själv i grund och botten är medveten om.
Från det att mästerskapet tog sin början till det att finalen gick av stapeln på pampiga Estádio da Luz i Lissabon satt jag som klistrad framför tv-apparaten. Ibland själv, ibland med familjen och ibland tillsammans med kompisar. Sällskapet spelade egentligen ingen roll. Det var fotbollen som stod i fokus och höll mig trollbunden från eftermiddag till sen kväll.
När det inte var några matcher spelade jag istället själv fotboll nere på idrottsplatsen. Tillsammans med min bästa vän Mathias, som fortfarande står mig väldigt nära, skapade vi våra egna drömelvor som sedan ställdes mot varandra samtidigt som vi kommenterade vad som skedde i matchen med inspiration från de kommentatorer vi hört på tv och radio. Vi båda drömde redan då om att jobba med sportjournalistik istället för att bli fotbollsproffs, som de allra flesta andra i vårt fotbollstokiga umgänge ville bli. Jag brukade göra spelplaner i ritprogrammet på datorn som jag sedan skrev ut och tog med mig. Därefter satte vi oss avskilt från varandra och skrev ner namnen på spelarna som vi sedan presenterade med nationalitet, klubblag och tröjnummer. Pappa blev inte så värst glad över att jämt och ständigt behöva köpa nya färgpatroner till skrivaren och föreslog att vi skulle hoppa över att färglägga papperna, men det var inte samma sak om inte spelplanen var grön. Så jag fortsatte att skriva ut i smyg och spelade ovetande nästa gång jag konfronterades.
Sveriges matcher var givetvis någonting utöver det extra att följa. Premiären mot Bulgarien var en enda stor fest, där Henkes vackra språngnick var startskottet på en blågul fest. I den efterföljande matchen mot Italien var Sverige länge illa ute, men Zlatan Ibrahimovic ordnade en poäng med sin ikoniska klackspark som fick en hel nation att vråla i extas. Sedan, naturligtvis, den klassiska matchen mot Danmark som retade gallfeber på italienarna. Inför matchen pratades det mycket om att Sverige och Danmark slutit en pakt om att spela 2-2 så att båda kunde ta sig vidare från gruppspelet och precis så blev det också. Mot slutet stod stod den svenska backlinjen och spelade bollen i sidled mellan varandra utan någon press från danskarna. Ett ögonblick jag sent kommer att glömma.
I kvartsfinalen väntade Holland och det var tufft för mig att välja vem jag skulle hålla på. Trots att jag bar min orangea tröja höll jag innerst inne tummarna för Sverige och det var blandade känslor som strömmade genom kroppen när Olof Mellberg brände den avgörande straffsparken. Sverige hade varit utspelade under ordinarie tid men var närmst ett mål under förlängningen med två ramträffar. Äventyret var nu över och Tommy Söderberg tog farväl av landslaget samtidigt som han lämnade över ansvaret till sin följeslagare Lars Lagerbäck.
När man nu ser tillbaka på det hela var det ett fantastiskt spelarmaterial som Sverige hade då. Henrik Larsson stod på toppen av sin karriär, Fredrik Ljungberg var nyckelspelare i Arsenal och Zlatan Ibrahimovic hade ögonen på sig från hela fotbollsvärlden. På bänken fanns spelare som Marcus Allbäck, Mattias Jonsson och Christian ”Chippen” Wilhelmsson som alla bidrog när de fick hoppa in.
Zinedine Zidane, David Beckham, Luis Figo och de pånyttfödda stjärnorna Wayne Rooney och Cristiano Ronaldo stod alla ofta i centrum. Men det var ingen av dem som var den stora snackisen. Milan Baros var istället spelaren alla pratade om, som tillsammans med Pavel Nedved och Tomás Rosicky sensationellt nog ledde sitt Tjecken hela vägen till semifinal. Anfallaren mäktade med fem mål under turneringen och utsågs därmed till skyttekung.
I semifinalen tog det dock stopp, precis som för Hollands del. Tjeckien ställdes mot ett annat överraskningslag i form av Grekland och var storfavoriter till att ta sig hela vägen till final. Men mittbacken Traianos Dellas var den enda som lyckades hitta nätet och tog därmed istället sitt Grekland till final där man skulle ställas mot värdlandet Portugal – som i sin tur besegrade Holland efter mål av Ronaldo och Maniche.
Stämningen var på topp i Lissabon och den portugisiska befolkningen var orubbligt säkra på sin sak. Portugal skulle bli Europamästare – och det på hemmaplan. Segerfesten var redan inplanerad och det enda som stod i vägen för århundradets party var 90 minuter fotboll.
Portugal var det klart bättre laget och försökte ideligen ta sig förbi det kompakta och disciplinerade grekiska försvaret, som uppträdde spartanskt men kliniskt när de gång på gång slog ifrån sig.
I början av den andra halvleken tilldelades Grekland en hörna som Angelos Basinas slog in från höger. Trots stor bevakning lyckades Angelos Charisteas nå högst och tryckte med huvudet in bollen bakom Ricardo, som missbedömde situationen grovt. Anfallaren sprang ut mot sidlinjen samtidigt som han drog den vitglansiga tröjan över huvudet och visade upp sin t-shirt med en bild föreställandes sin brorson på. Glädjen visste inga gränser hos de grekiska fansen medan det blev knäpptyst bland portugiserna.
Det blev som bekant Grekland som fick lyfta pokalen. Efteråt talades det om att tråkfotbollen segrat och trots att det benämndes som en skräll utan dess like förstod jag inte riktigt storheten i det hela. Grekland var ett av de svagast rankade länderna, men bevisade att man med en solid defensiv och en tro på sig själva kunde göra det omöjliga. Bakom alltihopa stod den tyske förbundskaptenen Otto Rehhagel, som än i dag betraktas som en gud hos det grekiska folket.
I dag är min förståelse desto större och det lär dröja länge innan jag får uppleva något liknande i ett mästerskap.
EM 2004 är ett superstarkt barndomsminne för mig som jag med värme alltid kommer bära med mig här i livet. Faktum är att inget av de efterföljande mästerskapen gjort ett lika starkt intryck på mig och årets upplaga lär inte heller överträffa mitt tolv år gamla minne.
