Marseille är en enda stor familj i sorg
Strax före klockan åtta var olyckan framme. Två unga OM-fans finns inte längre, ledaren för MTP och tre andra ligger svårt skadade. De var mina bröder och systrar och jag ber för dem. Combattre pour l'OM à la vie à la mort!
Jag gick själv genom Marseille och det närmade sig midnatt. Det var fredag kväll och staden var lugn, caféerna var som vanligt fulla med kortspelande gubbar längs avenyerna när man närmade sig stadsdelen Noailles. Jag var på väg mot Rue des trois mages och MTP:s klubblokal, där jag varit några dagar tidigare för att skriva upp mig på listan för resa till bortamatchen mot Auxerre. Bultade flera gånger hårt på den graffitti-prydda järnridån som skyddade högkvarteret för en av Marseilles stora supporterklubbar, i ett av Marseilles mörkaste kvarter. Mitt över gatan höll en egyptisk restaurang öppet eftersom detta var mitt i ramadan. Hela Marseille levde på natten. Väntade, inget svar. Började bli lite ängslig eftersom Djamel, ledaren för MTP, "Depés" efterträdare, inte hade mobilen på. Som tur var hade jag tagit numret till en annan MTP, Thomas, och efter en stund fick jag tag på honom. Han svarade på stark Marseille-brytning att han var på väg. Efter en stund bromsade han in med sin vespa tillsammans med en kille som presenterade sig som Imad. Klockan var snart ett på natten och nu var vi tre som väntade på att någon skulle öppna därinnifrån.
Till slut visade sig Djamel och det blev lite diskussion mellan de två grabbarna och den synbart nyvakne "chefen", som bara sa åt mig att gå upp på loftet som låg ovanför ingången och sova lite. Jag var ganska trött och la mig på en inplastad madrass, försökte sluta ögonen. Jag var i Marseille och skulle på min första bortamatch med MTP.
Ikväll är hela Marseille som en enda stor familj. Jag har Marseille i mitt hjärta och känner mig, trots att jag inte har Marseille i blodet, som en i denna familj. Imorse, ungefär kvart i åtta lördagen den 23 augusti, drabbade olyckan min familj och två av mina bröder finns inte längre, fyra ligger svårt skadade på sjukhus. Av okänd anledning körde bussen som transporterade 47 OM-fans tillhörande MTP in i en betongbarriär 7 mil söder om Paris och katastrofen är ett faktum. Något sånt här har aldrig tidigare skett i OM:s historia, men Marseille (alla från borgmästaren till en 87-årig gammal dam från Vitrolles) står enat i sorgen för sina söner som gav sina liv för Olympique de Marseille.
Jag tror inte att jag sov nånting den där natten och väntade på att klockan skulle bli fyra på morgonen, då bussen skulle lämna Marseille. Gick ner för stegen och fann Djamel och hans förmodade älskarinna vid ett bord inne i lokalen, de höll på att förbereda Djamels middag och jag bad om en kaffe. Den blonda tjejen serverade mig en espresso och Djamel frågade om jag ville ha lite av hans mat. Utsökt ratatouille och arabiskt bröd. Jag satte mig i soffan, det stack i ögonen. Jag trodde inte det var sant. "Haha, vi ska nog göra en liten arab av dig, svensken" skämtade Djamel. Timmarna gick och vid 6-tiden verkade det som alla kommit och efter lite förvirring vem som skulle hämta minibussen körde vi ut i den marseljäsiska natten och samlades vid Gare St.Charles i gryningen. Solen var på väg upp och staden var öde, utsikten var enorm med Notre Dame de la Garde som log mot oss som skulle upp till Bourgogne och heja fram laget från "vår" stad. Jag var inte härifrån, sågs kanske lite som en utomjording, men nu tillhörde jag dem. MTP.
Ord kan inte beskriva det som sker i Marseille ikväll. Jag avslutar det här försöket till krönika för att hedra mina bröder och systrar i Marseille Trop Puissant, som känner mig som "Le Suédois" eller "Rabbi Jakob".
Jag är med er ikväll. Ikväll är jag i Marseille, i hjärta och tanke.
Jag ber för Djamel, ledaren för MTP med ett det stora hjärtat som har Karim Ziani som sin store favorit, där han ligger på intensiven på ett sjukhus i Paris och kämpar för sitt liv. Han som är "Depés" efterträdare och fortsätter det sociala engagemanget kirng OM och betyder så oerhört mycket för så många unga i och kring Marseille. Jag ber för de tre andra MTP-medlemmarna som ligger på andra sjukhus i Paris och också kämpar för sina liv.
Två killar i 20-års åldern finns numera i himlen, där de fortsätter att sjunga och dansa för sitt OM. Och vi kommer alltid att minnas dem, Marseille är ikväll med deras familjer i sorgen:
Lahcene Lazeb
Imad-Eddine Boettgenbach
CETTE VICTOIRE EST POUR VOUS. TOUTE VICTOIRE PORTERA VOTRE SIGNE!
ALLEZ L'OM!
