Jag ser ett gammalt mönster
Världsklass spelmässigt – korpnivå effektivitetsmässigt. Det är som vanligt alltså.
3-1. Torsk alltså. På hemmaplan mot Turkiet. Och i en träningslandskamp sex dagar innan EM. Katastrof, säger de flesta. Jag själv ser ett gammalt mönster.
Med ett kraftigt spelövertag – så väl i målchanser som i bollinnehav – är resultatet missvisande. Eller är det verkligen det? Vi har sett mönstret förr: rulla boll, skapa målchanser men inte sätta dit bolljäveln. Otur? Ingen vettig anfallare sedan Eusebio? Bussparkering av motståndarna? Nä då. Snarare brist på tro. Och då menar jag inte brist på tro på den egna kapaciteten – den finns alltid där. Snarare brist på tro i underläge. Portugal har ingen plan B; vad gör spelarna i underläge? Ingen som egentligen vet. Laget måste (nästan) alltid göra det första målet för att kunna känna trygghet att tro på segern. Lägg därtill en stor press – som den i går på hemmaplan med en smygande måltorka i fokus innan matchen – och nederlaget blir extra påfrestande. Framförallt mentalt. Så har det varit och så är det fortfarande, och Paulo Bento kan inte lastas för det. Det är helt enkelt inte hans fel ”att det sitter i väggarna”.
Det han däremot kan göra är att rätta till de nonchalanta försvarsmisstagen, som faktiskt var horribla. Och där alla tre baklängesmålen tillkom som ett resultat av detta. Det håller inte mot Danmark. Eller mot Holland. Och verkligen inte mot Tyskland vars DNA alltid osar jävlanama.
Förhoppningsvis kan gårdagens spanking bli en värdefull läxa; Paulo Bento kan titta på vad som behöver åtgärdas när allvaret drar igång om fem dagar. Eller så kan han inte det.
Eller så blir det som ett minnesvärt citat ur filmen No Country for Old Men:
– You can’t stop what’s coming.
