Premiär för CL under 2010-talet i BG!
Belgrad en varm höstnatt, det är CL som ska spelas i staden och Humska befinner sig i extas. Vad mer begära en kväll som denna?
20:45 skulle matchen mellan Partizan och Arsenal sparkas igång. 23.000 hade hittat till Stadion Partizana denna kväll för att stödja de svart-vita mot ett av Englands och Europas bästa lag just nu – Arsenal.
Innan CL drog igång intervjuades Arséne Wenger av en sporttidning, för denna sporttidning ombads han berätta om CL-gruppen Arsenal hade hamnat i. Fransosen pratade om Shakhtar som ett svårspelat lag och Braga som ambitiösa outsiders. Vad han inte gjorde dock var misstaget att inte nämna Partizan. Enligt journalisten själv ansåg Wenger inte att Partizan skulle utgöra något hot alls och att de skulle sluta sist i gruppen. Efter kvällens match hoppas jag och tror att han har en annan åsikt om laget som ligger mig närmast hjärtat. Arséne, du borde skämmas.
Matchen drog igång och läktarsångerna lät över hela Belgrad. Partizan tryckte på och pressade för fullt de första 15 minuterna. Boya, Tomic och Ilic hade alla tre väldigt goda chanser att trycka in lagets första mål i mästarnas liga, men icke!
Istället gör Arshavin mål på Arsenals första chans, efter att ha blivit framspelad av den unge och formidable Jack Wilshere. 0-1 kom som en chock för mig i soffan, jag hängde liksom inte riktigt med. Vad hände? Partizan spelade jättebra och nu det här? Det verkade som att min oro och chocken jag fick, även drabbade spelarna på plan. Spelarnas agerade speglade min situation för tillfället. I was starstruck.
Olympique Club de Arsenal fortsatte att pressa och kunde ha gjort både 1 och 2 respektive 3-0. Vad var det som hände? Självförtroendet som var i spelarna de första 15 minuterna var som bortblåst. Det var inte Partizan som var på planen, det var ett gubblag från division 5 i serbiska regionsligan. I 38’ kom dock pravdan. Ivan Stevanovic gör ett inlägg som träffar en vinkade Denilson, straff och Cléo med bollen på den vita pricken. 1-1 innan andra halvlek tar slut och Partizan drar till omklädningsrummet med ett litet psykologiskt övertag. Fansen, liksom jag befinner sig i eufori. Livet var bra!
Aleksandar Stanojevic kunde inte annat än att dra lite lätt på läpparna. Om det oavgjorda resultatet skulle stå sig till slutsignalen skulle Partizan tjänat in en enormt viktig poäng. Så blev inte fallet.
Andra halvlek kördes igång. Väldigt mycket hände och väldigt lite till fördel för Partizan. Milan Jovanovic drog på sig en frilägesutvisning i 57’ efter en liten petning på Maroune Chamakh. Som för övrigt kanske skulle kunna fundera på en stuntmankarriär. Finns pengar iden branschen också! Arshavin missade den följande straffen och Sasa Ilic drog på sig ett gult kort i 59’. I 71’ slår den lilla tsaren ett inlägg som inbytte yngligen Stefan Savic nickar i egen ribba, Chamahk som är väldigt rutinerad, utnyttjade självklart läget och dunkade in 1-2. 9 minuter senare slås en hörna som mittbacken Squillaci nickar in till 1-3.
Cléo fick i 84’ en chans att reducera via straff efter att Ivan Stevanovic blivit nerbrottad i straffområdet. Tyvärr utnyttjades inte chansen till fullo och Fabianski kunde lätt rädda den tama straffen. Boya byttes ut till förmån för Ivica Iliev i 86’ och sistnämnde kunde reducerat i 88’, men Fabianski kunde återigen parera. Där tog showen slut. Tack.
Personligen är jag väldigt stolt över laget, vi alla borde vara det. Vi har visat fotbollseuropa att pengar inte är allt i fotbollen *host* Manchester City *host*, utan att hjärta fortfarande spelar en liten roll.
Till slut vill jag notera en sak. Maroune Chamakh är värd ca: 15 miljoner Euro. Hela Partizans trupp är värd runt 32 miljoner. Cesc Fabregas, som förvisso inte spelade idag, är lika mycket värd som HELA Partizans trupp + 23 miljoner till! Otroligt vad ett par fötter kan vara värda.
