Krönika: Att utvecklas utan att förlora kontakten med sina rötter
Slutsignalen har ljudit. Elva PSG-spelare lunkar moloket över konstgräset mot Stade Marcel Picots katakomber. En period av mediokra insatser har slutligen renderat i en förlust, något man borde straffats med långt tidigare. Trots förlusten mot Nancy var insatsen något förbättrad jämfört förra veckans match mot Bordeaux. I den matchen slog PSG alla rekord i tafatthet. All den kreativitet och rörlighet som finns i laget lyste med sin frånvaro samtidigt som kämpainsatsen var under all kritik- vilket kanske var det allra värsta. Men likt förbannat åkte PSG hem med en poäng i bagaget. Men hur kommer det sig då kan man fråga sig? Jo nu är vi ett storlag nu, förstår ni.
Men vad är då den sanna definitionen för ett storlag? Rent krasst är ett stort lag idag ofta synonymt med stor plånbok. Men för mig fungerar det inte så, det är inte riktigt så enkelt. Låt oss ta en titt på Barcelona till att börja med. Spelare som Xavi, Messi, Iniesta, Puyol, Victor Valdes… listan är lång på spelare som känns som typiska Barcaspelare, alla från den egna akademin. Laget spelar på mäktiga Camp Nou som rymmer uppåt 100.000 åskådare och har varit deras hemmaarena sedan 1957. Deras transferpolicy är tydlig, i år har man gjort två storvärvningar i form av Fabregas (ursprungligen Barcelona), Alexis Sanchez och fyllt på resten underifrån. Kollar man på Bayern München eller Manchester United känns samma mönster igen. Många egna produkter eller spelare som köpts unga, en karakteristisk arena och på sin höjd fyra starka värvningar per säsong.
I PSG är uppenbarligen upplägget lite annorlunda. I år har tretton(!) nya spelare köpts in varav en under 24 år. Ytterliggare tre har hämtats från de egna leden; Kebano, Bahebeck och Landre. Den sistnämnde har lånats ut och de två resterande har gjort, i matchtid, ca 5 matcher sammanlagt under en säsong där laget deltar i fyra turneringar.
Under Kombouares halva av säsongen skulle nio spelare spelas in, en svår uppgift för vilken tränare som helst. Men det var det få som tog hänsyn till det när dem klagade på vilken dålig matchcoach han var och hur ojämnt hans lag spelade. Redan då frestade det på truppen att fasa in de nya förmågorna i laget, trots det, vilket många glömmer låg PSG i serieledning när Kombouare fick foten. Länge leve Kombouare, du gjorde ett fantastiskt jobb i PSG!
Antoine Kombouare hade trots allt varit i PSG en säsong tidigare och hade lärt sig hur klubben fungerade. Med en PSG-van tränare och nio nya spelare var det svårt men ingen omöjlighet att få ihop ett fungerande kollektiv. Men när en ny tränare i form av Ancelotti anlände och värvade ytterligare tre spelare kände jag att saker och ting hade gått lite för långt. Visst kanske Ancelotti lyckas foga samman laget till något bra denna säsong, eller kanske inte, men i båda fallen tvingas tidigare startspelare och talanger placeras i frysboxen. Detta kan nuförtiden ske över en dag vilket mycket logiskt leder till en osäkerhet som utbreder sig i truppen, vilket i sin tur både nöter ner moral och spiritualitet men framför allt sätter en enorm press på spelarna att prestera.
För att återanknyta till det s.k. storlagsreceptet, det mönster som Barca, Bayern och United m.fl. följer när dem bygger sina lag: I grund och botten handlar det ju såklart att om att bygga ett så bra lag som möjligt, men även att sätta en lokal prägel och karaktär på laget som utgör klubbens hörnstenar, klubbens själ med andra ord. Sett från det perspektivet sker en illavarslande utveckling i dagens Paris Saint Germain…
Något som kanske inte alla vet är att PSGs ungdomsakademi är rankad topp tio i hela Europa. Paris är beläget i en av världens mest tätbefolkade regioner och PSG är det enda fotbollslaget utan konkurrenter i de två högsta franska divisionerna. Med det i åtanke blir det i det närmaste absurt att hela satsningen är så kortsiktig och bygger helt på dyra spelarköp. Det är snudd på provokativt av Leonardo med diverse Qatarier bakom sig att helt vända ungdomsleden och det lokala inslaget ryggen.
Precis samma princip gäller en eventuell flytt till Stade de France som också blir ett vägval. Parc des Princes är en fantastisk arena, med en mycket unik stämning. Den är även en starkt lysande symbol för PSG och dess passionerade (ibland lite väl passionerade) fans. Ska dem vända både arenan, fansen och ungdomsleden ryggen, vad finns då kvar av Paris Saint Germain?
El-Khelaifi och Leonardo måste börja lyssna på fansen och klubbens hjärta. För när Kombouaure fick sparken i serieledning, när Douchez gick från förstemålvakt till bänknötare innan säsongen ens hann börja, talanger som inte får spela, spelare som helt plötsligt inte har någon framtid i klubben. För varje negativt inslag eller beslut förlorar klubben sin charm, själ och mänskliga framförhållning. Att börja planera rekryteringar är ett måste, det är inte okej att en tidigare startspelare får tillbringa en säsong på bänken för att sedan febrilt bjudas bort till ett skampris.
Lösningen i mina ögon är att satsa ungt, skynda långsamt och värna om klubbens integritet. Bygg ut träningsanläggningar, ungdomsfaciliterer och scoutingnätverk istället för att omsätta spelare som saker. Hitta en kreativ arenalösning och planera rekryteringar ordentligt. Det ger både ekonomiska, anseendemässiga och sociala vinningar. Agera för klubbens bästa. Se bara på Barcelona.
