Zlatankrönikan del 1: Medias roll och ansvar
Istället för att skriva ett spelarporträtt om en nationalhjälte som vi känner så väl är tanken att jag ska försöka skriva en krönikeserie i två eller tre delar. Inte främst om Zlatan direkt utan mer vad som händer kring honom. I hans närmaste närhet och i periferin, vad folk tycker och hur han påverkar oss, främst här i Sverige. För är det något han gör är det att beröra. Här är första delen som behandlar den publicitet och uppmärksamhet Zlatan dragit till sig i och hur vi ska vårda den, mycket nöje.
Förra säsongen förändrades det europeiska fotbollslandskapet drastiskt. Då stod det nämligen klart att världens rikaste klubb numera heter Paris Saint-Germain och spelar i Ligue 1. Satsningen blev enorm och klubben värvade hela tretton spelare för hissnande 106 miljoner euro, något som det så smått började rapporteras om i svenska medier. ”Ja det är ju kul att dem satsar”, ”bra för ligan” började det mumlas. Egentligen sas det inte mycket mer än så, även om rapporteringen gradvis började öka.
Men i år när vår nationalklenod Zlatan Ibrahimovic anlänt med, Thiago Silva- världens bästa försvarare, hypergiftige Ezequiel Lavezzi och den nye Pirlo- Marco Verratti, vid sin sida blev hypen plötsligt total. Medierna följde minutiöst varenda sväng i Ibra/Silva affären och tidningarna kryllade helt plötsligt av experter på fransk fotboll som tyckte och analyserade. ”PSG menar allvar” lät tongångarna och TV4 köpte rättigheterna till Ligue 1. Intresset exploderade, och snabbt gick det.
En fråga jag ofta får, många gånger lite försynt ställd, är vad jag tycker om hela den här Zlatan-övergången. Jag är kluven med både farhågor och förhoppningar, utan ett givet svar.
Att Zlatan är en toppspelare och en sportslig förstärkning låter jag stå oomtvistat, det råder ingen tvekan om det i mina ögon. Förhoppningar finns att publiciteten och uppmärksamheten han drar med sig ska ge PSG och den franska ligan chansen att slå rot i Sverige. Mina farhågor cirkulerar kring hur detta kommer att se ut och vad det kommer att rendera i.
Så här långt har medierapporteringen varit extremt Zlatan-centrerad. Därmed har klubben med sin kultur och tradition på och utanför planen förpassats till bakgrunden, för att inte tala om den övriga spelartruppen. Trots att det på andra fronter än värvningar hänt mycket på det dryga år som Qatarierna haft klubben i sina händer. Oavsett den ytterst sporadiska informationen om klubben och allt omkring den, kommer folk att börja följa PSG. Några få på grund av ett nyväckt intresse för den franska ligan, men åtskilligt fler på grund av Zlatan eller andra stjärnspelares ankomst.
Medgångssupportrar, plastfans. Nidnamnen är många på den supporterskara som följer lag med resurser och framgång. Framgångssupportrar kanske är en snällare term? Oavsett vad man väljer att kalla dem kommer en drös av dessa dras till det nya PSG, på gott och ont. Som supporter till bl.a. ÖSK och West Ham utöver PSG kan jag på ett sätt förstå dem, så mycket indignation dessa lag har åsamkat mig- men ur en passionerad supportersynvinkel inte. Egentligen är det enda rättvisa och sunda att avsluta resonemanget där, här liksom på forumet. Respektera deras supporterskap och låt dem underhållas av fotbollen och bidra till debatten runt laget även om det enligt många har sina avigsidor.
En annan supporterskara som dykt upp i och med Zlatans ankomst är dessa otaliga ”Zlatanistas”. De flesta har tydligt deklarerat att Zlatan är den enda anledningen till att de nu kommer att följa PSG. Jag respekterar även deras supporterskap, även om jag själv aldrig skulle kunna följa endast en spelare. Resten av sporten fotboll finner jag för intressent att gå miste om.
Den hittills grundläggande frågeställningen i denna krönika har kretsat kring hur uppmärksamheten kring Zlatan och den stora satsningen kommer att forma ett supporterskap, och hur utbrett det kommer att bli. Den kvarstående frågan blir: Vad man vill att det ska leda till?
Frågan tidningarna och övriga media (oss inräknat) bör ställa sig är om dem vill bidra till att skapa ett ytligt medgångssupporterskap och individfixering, eller om man faktiskt vill bilda sina läsare och skapa en sund, kunnig supporterkultur? Alternativet måste i alla fall finnas.
Ett ljus i mörkret var en längre artikel, av den i text alltid så förträfflige men i tal något påfrestande Erik Niva, skrev i Aftonbladet någon gång i juni. Artikeln handlade om fransk fotboll och Paris Saint-Germain. I den beskrev han hur den stora satsningen som sker påverkat klubben och människorna omkring den. Bland annat hur passionerade fans portats till förmån för ”fint folk”, en borttynande supporterförankring som klubben tidigare varit så känd för. Niva fortsatte inspirerat att behandla tyngre frågor med fotbollsanknytning som hur invandrare i nergångna städer och segregerade områden inte kunde identifiera sig med det franska landslaget- offer för Sarkozys skrämselpolitik och röstfiskande i nationalismens brungrumliga vatten. Erik Nivas artikel var ett nästan extremt exempel, men ett välkommet inslag inom sportjournalistiken.
Slutligen. Det måste gå att bredda sitt kunnande och vidga sina vyer även i sportbilagan. Svensk sportjournalistik får inte stirra sig blind på en enskild individ i ett större sammanhang. Givetvis skall Zlatan bevakas noggrant, han är en stor spelare och en intressant människa, men i grund och botten är det trots allt samme Zlatan i en ny omgivning- och inte tvärt om.
