Fiorentina - Rangers 2-4
Jag ska börja med att vara brutalt ärlig. Fiorentina förtjänade att gå vidare, från avspark till slut. Man spelade två divisioner över Rangers, eftersom de var bra, och det kan jag inte påstå att Rangers var. Men just nu är det en för skön känsla för att gräva ner sig i det.
Det är med blandade känslor jag skriver denna matchrapport. Jag kanske skulle vänta ungefär en månad och låta känslorna rinna av.
Rangers hade ingen bra kväll, spelmässigt. Man spelade inte bra alls, och under långa perioder rullade Fiorentina ut Rangers. Flera gånger ska man vara glad att det inte helt enkelt tog slut.
Det fanns några perioder när Rangers spelade hyffsat och till och med skapade en chans eller två. Men de perioderna var få med stora avstånd.
Och sedan går Cousin och blir utvisad. Jag struntar i prat om filmning. Det kanske var en rejäl filmning. Men när man är varnad redan lägger man inte panna mot panna på en motståndare, fruktansvärt onödigt, och ärligt talat förtjänade Cousin att skickas ut, oavsett om det var en filmning eller inte.
Sedan var det bara att vänta på avslutningen... som inte kom, vilket var helt otroligt. Jag satt där med en stor klump i magen och visste inte vad jag skulle tro. När som helst skulle de lila slå in sitt välförtjänta seger mål... och plötsligt var det straffar.
Resten är, som man säger, historia. Alexander och Novo är kvällens hjältar i en film som är som verkligheten - en smula orättvis, men ibland står man på rätt sida om fru Fortuna.
Jag måste dock säga att jag förstår Fiorentinas tårar, och önskar dem all lycka i fortsättning. De har en passion och ett spel som förtjänar en plats i Champions League nästa år.
Och till Walter Smith säger jag bara en sak: jag hoppas banne mig att ni rycker upp er till finalen. Men just nu är jag överlycklig över segern.
