Rangers - Celtic 0-2
Rangers fick se ett Celtic som spelade bättre i söndags eftermiddag och som inte helt oförtjänt tog hem ligacupen.
Förra året fick Rangers hem två bucklor, ligacupen och cupen. Det, och den oväntade framgången i UEFA-cupen, var kanske det enda som räddade ledningen och laget från än värre kritik än de slutligen fick, sedan man låtit en i Old Form-mått mätt ganska stor ledning i ligan glida dem ur händerna.
I år har situationen egentligen blivit betydligt värre. Efter att man förra året sålt av de två bästa spelarna och istället gjort den kontroversiella värvningen av Kenny Miller, som stundtals överraskat positivt får man erkänna i efterhand, har man ändå stora problem med ekonomin. Detta berodde naturligtvis på den närmast fars-artade åtgången ur Europa-spelet efter förlusten mot Kaunas (vars antagligen bästa spelare på åratal numera nöter bänk i Rangers), och därmed uteblivna inkomster.
Man kan ju diskutera lämpligheten i att från början budgetera med förutsättningen att det ska gå bra i Europa för ett skotskt lag, hur bra det än gick året innan. Men när juluppehållets Silly Season var över, med Celtic framför i tabellen, och hela diskussionen cirkulerat runt vem som skulle försvinna, så visade det sig trots allt att det ekonomiska läget tycktes ha förvärrats.
Nu har man återvunnit ligaledningen, och förlorat den igen genom att få stryk av Inverness (skammen däri!). Så med saknaden efter Europa och de mixade resultaten och andraplatsen i ligan var allt upplagt för en klassiker i ligacupsfinalen - mot Celtic. Det är bara att läsa igenom båda lagens inför-rapporter igen för att inse vad matchen potentiellt betydde.
Nu blev det inte någon klassiker (även om Celtic-redaktionen använder superlativ just nu, men det hade å andra sidan jag också gjort om situationen varit omvänd) spelmässigt sett. Matchen i sig blev ganska segsliten och tråkig. Inte lika tråkig som den förra Old Firm (som var det tristaste mötet mellan lagen på flera evigheter), men tråkig. Old Firms brukar inte vara klacksparkar och bicicletas utan blod, hjärta och hårda dueller. Men dramatiken dök inte upp förrän under förlängningen.
Men sanningen är den att Celtic vann, och man gjorde det för att Rangers återigen hade byggt upp en feg och tam taktik som om man spelade mot Barcelona eller motsvarande, inte mot ett lag som man egentligen är jämnbra med. Man spelade med två forwarder på plan, men med en av dessa på ytterposition, och resultatet var naturligtvis det gamla vanliga 4-5-1. I en match där man var tvungen att gå ut offensivt för att ha en chans, speciellt när man saknade sin bästa back.
Man satte Miller på topp. Han duger inte där mycket mer än Boyd. Miller är bra TILLSAMMANS med andra forwards, framförallt med Boyd. Men inte ensam. McCulloch orsakade som vanligt frisparkar, ibland helt onödigt. Novo var för övertänd för att göra något. Boydy var å andra sidan helt osynlig.
Matchen saknade inte sina kontroverser. Den det antagligen kommer talas mest om är det lilla meningsutbytet mellan Rangers kapten Ferguson och hans "ärkerival" Lennon som numera hänger med Strachan i "the dugout". Rangers låg under, tiden började rinna ifrån. Bollen rullade ut över linjen, och Lennon stod i vägen, vägrade osportsligt nog att flytta på sig, varpå Barry lika osportsligt puttade honom ur vägen - själv tycker jag inte det var så mycket att orda om. Deras brist på kärlek till varandra behöver knappast betvivlas.
Men - när matchen var över och spelarna hade halkat färdigt (alla halkade hela tiden), så hade Celtic vunnit ligacupen, därför att man hade coachats bättre och spelat bättre. Det finns ingen anledning att leta andra förklaringar.
Och till Rangers ledning har jag nu bara en sak att säga: det enda som kan rädda den här säsongen - från att vara en total katastrof till att bli helt okej - är att åtminstone vinna ligan. Cupen borde vara hemma redan. Men en dubbel bör Rangers plocka hem, annars är frågan om ledningen kommer överleva supportrarnas vrede när de kommer att behöva ordna ekonomin inför nästa säsong.
