Dundee United - Rangers 0-3 - Så här tog Rangers titeln
Rangers har bärgat sin 52:a titel, och betonar därmed sin status som världens mest nationellt meriterade klubblag. Så här gick det till.
När vi på annandag jul förlorade Old Firm-derbyt låg vi hela sju poäng efter Celtic. Vi hade åkt ut i första omgången av Champions League-kvalet mot ett blåbärsgäng från Litauen vars bästa spelare någonsin alla spelade i skotska ligan (!) och som tidningarna levererade krigsrubriker om att man mer eller mindre skulle bli tvingade att sälja halva laget. Ur det mörkret har Rangers jobbat sig upp, för att ett halvår senare sluta på ligans första plats med fyra poängs marginal och med en ny pokal att pryda hyllan. Lagets moral och glöd visar på att det trots allt var ett rättvist slut på ligan.
Samtidigt ska man ha klart för sig att Rangers inte gjorde en bra säsong. Det är inte därför vi vunnit. Vi har vunnit för att vi kämpat oss till titeln under en säsong där den som slarvat bort minst poäng vinner. Jag menar att vi tog ligan på egna meriter - men den som hävdar att vi vann för att Celtic klantade sig mer har en stark poäng. Man ska också ha klart för sig att under 2000-talets gång har luckan mellan Old Firm och resten av ligan vidgats och resten av ligan har tätnat. Det är ingen större skillnad och det kommer ta ett tag innan man kan dra några slutsatser, men skillnaden finns där. Ligaledningen och fotbollsförbundet har under de senaste säsongerna utmärkt sig för en rad konstiga och inkonsekventa beslut, pajkastningen i pressen har ökat och domarproblemen börjar bli mer och mer tydliga. Därav den ökade diskussionen om huruvida det inte är dags för Rangers och Celtic att söka sig till större horisonter.
Det psykologiska spelet innan matchen var i år ovanligt avslagen. Det verkar som om de inblandade bara ville få saken ur världen. Rangers ville fira. Celtic må ha varit beredda att ge det hela en chans inför den sista omgången, men kanske var man uppgivna.
Det enda egentliga försöket till psykologisk krigföring innan matchen kom nämligen från Celtics Samaras, som hävdade att vad som än hände så skulle Celtic vara de som förtjänade titeln. Celtic-redaktionen här på SvenskaFans kommenterade saken så här:
"Celtic hade åtta poängs ledning i början av januari, och har tack vare extremt ojämnt spel tappat tio poäng på Rangers på bara några månader! Är Celtic värdiga vinnare i år?"
(Jag vill överhuvudtaget ge en eloge och ett tack till de från Celtic-red och forum som kommit med gratulationer.)
Rangers manager Walter Smith svarade lugnt att "Vi har avgörandet i vår egen hand, och en spelares åsikter är bara hans åsikter." Psykningen kanske tonades ner en smula men kan ha tagit skruv, i en helt annan riktning än den Samaras tänkt sig. Vi vet inte om det hade med saken och göra, men Rangers gick ut och gjorde en bättre match än man gjort på länge. Man gick ut och körde över Dundee United fullständigt - ett lag man inte slagit på bortaplan på flera år.
Varför tror jag att Samaras utspel hade något alls att göra med saken? Jo, nio och tre kvarts minuter in i BBCs spelarintervjuer vid prisceremonin blev en intervju avbruten av Nacho Novo som dök upp vid mikrofonen och travesterade en Celtic-ramsa med orden: "Ha ha - Samaras, say Ha ha Samaras!" - som för att påpeka att greken kanske kommit med årets mest felträffade försök till omvänd psykologi i fotbollsvärlden. Jag har också noterat att Samaras fått en del kängor från Celtic-håll just för att ha triggat Rangers-spelarna.
Hursomhelst blev den sista sträckan mot titeln ganska behaglig. Man ska ha klart för sig att för att vara ett skotskt lag utanför Glasgow är Dundee bra, och svårslagna. Ingen åker till deras hemmaplan och förväntar sig en enkel seger. Under matchen visade man också glimtar av denna kvalité - även om man överlag var något svagare än vanligt. Tack vare att Rangers kändes vassare än vanligt innebar det att Rangers egentligen hade kontroll över matchen från första spark till sista.
Sedan fick vi också en drömstart. Redan i sjunde minuten slog Davis, en av planens bästa, ett inlägg. Boyd missade (eller släppte) bollen, och Lafferty kunde svepa in bollen med vänsterfoten. Det är en skön revansch för Lafferty, som haft en jobbig vecka. Han har fått stark (och välförtjänt) kritik för att ha filmat fram en utvisning förra matchen och väntar fortfarande på klubbens och kanske ligans bestraffning, och har fått göra en offentlig pudel. Måste vara otroligt skönt för honom att få göra det här målet.
I mitten av halvleken kom Dundee United bitvis in i matchen igen. Inte minst genom att spela ett rutinerat och stabilt försvarsspel som i sin struktur imponerade åtminstone på mig. Och genom att anfallaren Goodwillie visade sig vara en tämligen läskig motståndare. Han kunde lätt ha petat in en kvittering om inte Papac hade gjort en jätteinsats i försvaret.
I 39:e minuten höll samme Papac också på att få stor offensiv betydelse efter att ett inlägg hittat Boyd, som fick på en riktig kanon. Bollen borde gått in, Dundee United-målvakten Zaluska var grundlurad. Men då dök backen Kovacevic upp från ingenstans. Han var visserligen just en av de som jag imponerats av i försvarsspelet under hela halvleken. Men att han får upp foten på det sättet han gör - det är helt otroligt, det måste vara årets rensning på mållinjen.
Precis innan paus så avgöra egentligen matchen. Efter en tung tackling på Edu strax utanför straffområdet försöker Papac överraska genom att klappa till bollen, helt klart för avslut. Bollen tar dock i muren och flyger ut mot Mendes. Mendes smackar till bollen på halvvolley (precis som han gjorde efter en hörna, när han presenterade sig i årets första Old Firm) och bollen satt i hörnet av mål.
Rangers kunde gå till vila med en betryggande 2-0-ledning.
Sex minuter in i andra halvlek punkteras kampen. Vid ett inlägg drar Rangers isär försvaret totalt och bollen hamnar framför fötterna på SPL:s obestridde målkung Kris Boyd bara någon meter framför mål. Boyd missar inte ett sådant läge, och nu fanns det ingen Kovacevic som stod i vägen. 3-0. Matchen, och titeln, tillhörde med detta Rangers.
Uniteds kämparanda var krossad. 3-0 är inget man hämtar upp. Rangers kunde spela avslappnat resten av matchen. Novo och Ferguson fick chansen, och McCulloch sattes in för att stabilisera försvaret ytterligare, men Dundee United gjorde inga allvarliga försök att hämta igen. En eloge dock till att man inte klappade ihop fullständigt. Man tappade bara sugen.
Resten av matchen gick mer eller mindre ut på att man matade chanser åt Nacho Novo - det verkade som man ville att han skulle få göra mål för att kröna denna underbara eftermiddag. Han var nära, men lyckades inte riktigt. Men vem brydde sig egentligen om det?
Nu var det dags att fira. Slutsignalen gick. Kramar och en tårögd McCoist. Och en fin gest gjordes när Weir lät Ferguson hjälpa till att lyfta bucklan. De har delat bindeln den här säsongen. Ordningen är återställd och den blå halvan av Glasgow kan fira att ordningen är återställd. Det var ett otroligt och skönt slut på den nervpåfrestande berg- och dalbana som denna säsong inneburit.
Men jag vill också påpeka att säsongen inte är slut ännu! Nästa lördag är det dags för final i skotska cupen mot Falkirk, och chansen att rädda säsongen än mer genom att ta en dubbel.
52 times and counting!
Dundee United: Zaluska, Kovacevic, Wilkie (54: Kenneth), Dods, Dixon, Caddis, Buaben, Gomis, Conway (64: Swanson), D. Robertson, Goodwillie. Avbytare: Swanson (64: Conway), McGovern, Dillon, Grainger, Kenneth (54: Wilkie), Sandaza (52: D. Robertson), S. Robertson.
Rangers: Alexander, Whittaker, Weir, Bougherra, Papac, Davis, Mendes, Edu Lafferty (82: McCulloch), Boyd (66: Novo), Miller (72: Ferguson). Avbytare: Fleck, McGregor, Ferguson (72: Miller), Novo (66: Boyd), McCulloch (82: Lafferty), Naismith, Wilson.
