Recension: The English Game
Historien om hur fotbollen uppfanns och korsade klasserna.
Det här handlar om gentlemannaklubben Old Etonians - gamla aristokratiska elever från Eton College - som kämpar om att vinna FA-cupen en tid amatörbestämmelserna gällde och ingen fotbollsspelare fick vara betald.
Arbetarklubben Darwen FC är dess motsats. Bryter reglerna (under bordet) med att värva två spelare från Skottland för att nå den åtråvärda FA Cup-bucklan.
Vi har alltså två världar mot varandra - de rika mot det fattiga.
Här är det symboliserat genom Old Etonians Arthur Kinnaird (Edvard Holcroft)- upphovsmannen av klubben - och skotten Fergus Suter (Kevin Guthrie) - den engelska fotbollens första proffs - i ett uppklätt kostymdrama likt Downton Abbey och Gosford Park (inte konstigt då skaparen Julian Fellowes är densamma...).
Och det tar inte långt tid innan de möts. Det byggs upp direkt för matchen mellan Old Etonians och Darwen 1879 års FA Cup.
Fergus Suter och hans skotske kamrat hinner knappt lämna tåget förrän det är dags att spela. Snabbt möte med resten av truppen och vi är klara för match. Vi får alltså inte någon som helst uppbyggnad om hur de kvalificerat sig dit eller något ordentligt personligt porträtt av huvudrollsinnehavarna innan matchen är igång.
Och redan fem minuter in besannas mina fördomar om serien:
I den aristokratiska familjen Kinnaird sitter sonen med sin fru och samtalar med sin lord till far om sport sonens fru läser av en viss sepsis i lordens syn på fotboll och frågar:
- Men, är du emot fotboll?
- Nej,nej... Jag tycker det är ett hälsosamt sätt för små pojkar att träna sig i form.
Sonen, som nu väntar barn med sin fru, är Arthur Kinnaird - flerfaldig FA-cup vinnare - men har självklart inte fått något erkännande från sin far för det.
Schablonerna haglar.
Här finns de självgoda aristokraterna med deras mer insiktsfulla fruar. Arbetarna som är arga och tungbördade med armarna i kors och den självklare auktoritäre fadern som ni redan träffat.
Allt är väldigt förutsägbart och mallat. Ingenting sticker ut från normen och det hela känns nästan som ett beställningsjobb från engelska fotbollsförbundet. Det blir väldigt stereotypt.
Mina funderingar under avsnittets gång är en lång undran om de vill fokusera på fotbollen eller på personporträtten.
Efter ett tag kommer det fram att det nog är kostymerna och miljön runtomkring de vill lyfta. Det är också den största behållningen (spelarkläderna etsar sig fast i mitt huvud) då det båda första sakerna känns rätt platta efter första avsnittet.
Men det kanske är meningen att story ska byggas upp med en A4-mall? Att vi ska ha en grundplåt i tanken. En förklaringsmodell som vi sen successivt kan dra ner i dokumentförstöraren då vi (förhoppningsvis) får lite mer nerv och liv serien.
Utan att avslöja någon handling så finns många frågor och moment som man kan bygga vidare på - både när det gäller fotbollen och porträtten - som gör att man ändå är nyfiken på nästa episod. För det finns några korn man inte får skrivet på näsan utan som man också (om man inte är bevandrad i fotbollens historia) behöver kolla upp.
Serien finns på Netflix
