Redaktionen på plats: I den gröna dimman
Det är dags för del 2 av artikelserien kallad; "Redaktionen på plats". Läs om redaktionens besök i Montpellier, Stade de la Mosson, stämningen där och skillnaderna mellan Frankrike respektive Sverige.
En timme innan avspark satt jag på läktaren i Stade de la Mosson tillsammans med min klasskompis Richard och väntade. Dels på att matchen skulle börja, dels på att solen skulle gå i moln för bättre vy över planen och dels på att vinden skulle avta för en något behagligare värme. I väntan på allt detta såg vi på medan spelarna som tidigt var ute och värmde upp körde passningsövningar. Det var tydligt att detta handlade om proffs då i princip alla passningar ”satt på läppen” så att säga. Skottövningarna var inte lika imponerande då majoriteten av alla skott både från Montpellier och Arles-Avignon for bredvid alternativt över mål.
Efter en lång väntan var det så äntligen dags för matchstart, kylan var påtaglig för en ung man iklädd blott en matchtröja medan resten av arenan satt och myste i varma jackor men detta var något man fick ta en kväll som denna. Matchen började i rasande tempo och Montpellier hade redan i den första minuten ett fantastiskt mönsteranfall med 1 touchpassningar som tyvärr inte ledde till mer än en missad målchans. Solen hade vid det här laget gått ner och mörka moln samlades istället över arenan. Blotta tanken av ett eventuellt regnväder gjorde nog de flesta i synnerhet undertecknad illa till mods.
Matchen fortsatte i samma snabba tempo och det var helt klart offensiven som prioriterades då båda lag lämnade mycket att önska när det kom till defensiven. Många spelare visade upp ett fint offensivt register men en spelare stack ut över resten av sina kollegor på plan. Hans namn? Younès Belhanda. Den lilla yttern som denna kväll spelade till höger i Girards 4-3-3 formation visade upp en fantastisk löpvilja, snabbhet och framförallt skicklighet när det kom till att utmana sin motståndare. De flesta av Montpelliers mer framgångsrika anfall skedde på högerkanten där Belhanda antingen ryckte förbi försvararna mot hörnflaggan för att sedan slå in bollen i boxen mot Giroud & co eller tog sig in i banan och med hjälp av överstegsfinter och tvåfotsdribblingar kom till skottlägen. Belhanda var kort sagt en mardröm för de flesta av Arles-Avignons defensiva spelare denna kväll. Trots den unge ytterns magnifika prestationer var det inte många ”klara” målchanser som hemmalaget fick utan ofta halvchanser som inte blev mer än just halvchanser. Istället var det jumbon Arles-Avignon som likt Nancy visade upp en fruktansvärd effektivitet vid omställningarna. Innan första halvlek hade domaren nämligen dömt bort åtminstone ett mål som framstod regelrätt samt ignorerat vad som i mina ögon såg ut som en självklar straff.
Någon gång omkring den trettiofemte minuten kom ett par ungdomar (14-17års åldern) in och satte sig precis framför mig och Richard. Detta är givetvis inget märkvärdigt i sig men vad som däremot var märkvärdigt var deras idé att börja röka braj i mitten av den halvtomma öppna läktaren. Mina första tankar tog mig givetvis till Sverige och de konsekvenser som detta skulle få i landet där ingen sticker ut. Jag såg direkt rubrikerna framför mig; ”Knarkchocken på Kopparvallen”. På tv hade program som; ”Är din unge en pundare?” eller dylikt rullat resten av kvällen allt för att skapa bilden av ett land med enorma drogproblem. För mig personligen var detta inget större problem dock då man i detta kalla väder blev lite varmare av röken och tändarna som med jämna mellanrum användes.
Innan halvlekspausen skulle hemmalaget komma att hitta nätmaskorna och detta skedde efter att en magnifik passning från okänd spelare nått Giroud som i steget tagit med sig bollen, tagit sig framför sin försvarare och hur kyligt som helst placerat in bollen i mål. 1-0 och publikens jubel gick inte att ta mista på. Detta mål var viktigt, det var skönt men framförallt oerhört uppskattat för ett lag som fått stryk i två raka matcher. Det var även kul att se Girouds firande då det framstod som att han gör mål hela tiden men det var precis som för oss hemmafans ett oerhört viktigt mål även för Olivier Giroud. Allez! Allez! Montpellier! Ekade runt om på arenan och stämningen var sannerligen på topp.
I den andra halvleken skulle det ske ännu mer märkvärdiga beslut av en för dagen värdelös domare. Montpellier skulle få en utvisning, Arles-Avignon skulle missa minst ett friläge, få minst ett regelrätt mål bortdömt och matchen skulle komma till att sluta med en 3-1 seger till Les Pailladins. Mer om detta i min kommande matchrapport…
Jag och Richard lämnade arenan efter 90 minuter + tilläggstid. Omringade av den kalla kvällsvinden begav vi oss tillsammans med en våg av fotbollsfans mot spårvagnen för att snabbast möjligt hitta hem. Hem till värme, hem till sängen och hem till John Blund.
