VM-historia del 4: 1966-1974
Vi speglar förfarandet i tre nya VM-turneringar och dess uppladdningar. Ibland är Schweiz med och ibland inte.
Efter att ha förkovrat oss i vad en "Schweizer Riegel" var, ätit lite ostfondue, skjutit armborst och förstått att besöket i Chile 1962 inte var en speciellt rolig upplevelse för det ädla schweiziska landslaget, så kastar vi oss likt en svältfödd buffel på en värphöna på nästa begivenhet; VM 1966 i England.
VM 1966 i England
Om man av en händelse skulle träffa på en onykter engelsman någonstans; i fjällen, i gruvan eller i ett skidspår, så kan man vara säker på att- om han inte kan någonting annat- så kan han två årtal. 1066 och 1966. Det ena är Slaget vid Hastings och det andra är VM i fotboll 1966. Ett stort evenemang, ett förbrödrande evenemang. Det var då fotbollen kom hem och Bobby Moore fick lyfta Jules Rimet trofé och visa upp den för hela världen. Schweiz deltog i detta VM och vi skall naturligtvis gräva ned oss i lite detaljer, smaskiga mål och så varför inte lite naket? Det brukar locka både läsare och lyssnare.
Men vi backar bandet till kvalifikationen till detta VM.
VM kvalifikation
Die Nationalelf aus der Schweiz kom inte från VM 1962 med hedern i behåll. Väl hemma i joddel-landet, så var kritikerna ganska hårda och förbundet krävde nytänkande. 1963 klev Karl Rappan av och tog med sig sin "Schweizer Riegel" ut ur historien. Den finns nu i ett av bankvalven i Zürich. Utan Rappans taktik var dock laget sårbart. Man förlorade i princip alla landskamper och lagom till VM-kvalet hade man anställt en italienare-Alfredo Foni- som skulle ta laget tillbaka till "Schweizer Riegel". Det blev en italiensk variant- likt dagens Catenaccio.
I kvalspelet till 1966 ställdes Schweiz mot Nordirland, Albanien och Holland. med dagens sätt att se på fotboll, så kändes Holland som en övermäktig motståndare, men 60-talets Holland var före Ajax/Feyenooord och laget att slå var Nordirland med George Best.
Det skulle bli ett spännande kvalspel, där det gick "down to the wire".
Man inledde med förlust mot NordIrland efter att Best varit instrumental. Men slog sedan tillbaka samma lag med 2-1, efter att dagens förbundskapten Köbi Kuhn avgjort med en nick. En bra start således.
Albanien stod som nästa motståndare. Ett okänt lag och det var fullständigt omöjligt att åka dit också, så matchen spelades i Italien. Köbi Kuhn gjorde återigen ett mål i 2-0 segern och sedan också ett straffmål i 1-0 segern i nästa match. Så efter 4 matcher hade man goda 6 pinnar.
Det skulle bli ett avgörande mot Holland således. Holland hade fortfarande chansen att gå vidare, men den var liten och efter 0-0 i Amsterdam, så gick man nu mot ett avgörande. Vinst för Schweiz och man var klara för VM om inte Nordirland slog Albanien. Då blev det omspel. Hosp gjorde 1-0 i första halvlek, men holländarna kvitterade genom Kruiver. Sedan stod matchen och vägde innan Werner Leimgruber i 88.e minuten inför 57 000 i Lausanne dunkade in 2-1 efter ett solo i straffområdet.
Samtidigt spelade Nordirland och Albanien 1-1 och Schweiz var i VM.
VM
VM i England gick i Juli 1966. 16 lag hade som vanligt kvalificerat sig. Nordkorea gjorde sin första och hittills enda entré på fotbollsplanen. Med maskotten Willie fick VM sin första officiella maskott och Jules Rimet Trofé, som stals tre månader tidigare, hittades i en sopsäck av hunden Pickles. Pickles lär ha fått ett stort ben och en klapp på nosen.
Schweiz hade återigen dragit en kraftig nitlott i lottningen. För motståndet stod det brutalt spelande Argentina, Spanien, som vunnit EM två år tidigare och så de alltid så moraliskt starka Västtyskarna. Schweiz samlades i Sheffield, där man spelade alla tre matcherna.
Alfredo Foni åkte till VM med en 22 man stark trupp. Karl Elsener var förstaval som målvakt bakom en fyrbackslinje där Young Boys Hansrüdi Führer och Hans Schneiter spelade en stor roll. Målskytten Leimgruber och så Grobety, som var med 1962. Det var en ålderdomlig backlinje. Av 7 backar i truppen var 6 över 29 år. Det fanns rutin men saknades snabbhet. Mittfältet med Bäni, Kühn och Armburster såg starkt ut. Köbi Kuhn, endast 23 år gammal, var Zürich playmaker och på gång ordentligt. Längst fram såg det mest tveksamt ut. Vem skulle göra målen. Fritz Künzli och Karl Odermatt var purunga och Robert Hosp, trots sina 27år fortfarande ganska oskrivet kort.
Laget var oskrivet och det skulle komma mer problem i form av disciplin. Foni och en del av "stjärnorna" i Schweiz drog inte jämnt.
Västtyskland - Schweiz 5-0
Kvällen innan match, så kom Kuhn och Leimgruber för sent tillbaka till hotellet. Det hade promenerats på stadens gator och Foni var vansinnig. Han slet sina återstsående testar och valde att utesluta dem från matchen mot Västtyskland.
Tyskarna hade ett ännu bättre lag än 1962 med den nye mittfältsgiganten Beckenbauer som ledargestalt. Här fanns Höttges, Overath, Sigi Held, Seeler, Schnellinger.
Sigi Held spelade flipper med försvaret och gjorde 1-0 efter en kvart. Haller sprang igenom och gjorde 2-0 efter 20 minuter. Då var matchen över. Sedan fortsatte det att ramla in mål. Beckenbauer gjorde 3-0 och 4-0 på liknande sätt. Mot slutet av matchen spelade helmut Haller in 5-0 på straff. 5-0. En sådan smädelse.
Spanien - Schweiz 2-1
0-5 mot Västtyskland gav till ett urtgrundsvrål i alplandet och Foni var tvungen att göra något. Han såg framför sig en ny upplaga av Wilhelm Tell, med Foni och äpplet. Huva. Schneiter och Grobety var skadade. Kuhn och Leimgruber togs dock till nåder. Mot Spanien fanns bara fyra man kvar från 0-5-matchen. Spanjorerna hade förlorat mot Argentina och nu var goda råd dyra. Spanjorerna med klassiske målvakten Iribar och de stora Francisco Gento och Luis Suarez i laget.
Schweizarna inledde starkast och Kuhn gjorde stor oreda i det spanska försvaret. I den 29.e minuten tog man ledningen genom Quentin och det såg ljust ut. Halvtidsledningen hade mersmak med sig och äntligen kanske det schweiziska VM-laget skulle kunna få en framgång.
Tyvärr öppnade Spanien locket till det schweiziska bankvalvet i andra halvlek och mål av Sanchis och Amancio förseglade Schweiz öde detta VM. Det första målet försigicks av en riktig domartabbe av Tofik Bachramov, som dömde. Om jag inte är helt fel ute, så dömde han också in Hurst mål i VM-finalen. Inför andra målet blåste man av ett mål av Schweiz felaktigt. Det var inte kantonernas kungars dag och vi skickar lite ostlöpe till Bachramov.
Argentina- Schweiz 2-0
Den tredje matchen var betydelselös för Schweiz. Argentina däremot var tvungna att vinna.
Argentina var ett fysiskt lag, där mittfältaren Antonio Rattin kanske är en av VM-historiens mest brutale spelare. Schweiz fick bekänna färg denna dag. Det blev ånyo en förlust. Denna gång med 2-0. Foni lät Leo Eichmann stå imål denna dag. Han höll undan i 50 minuter. Sedan höll han undan i trettio minuter till.
Schweiz sist i gruppen med 1-9 i målskillnad och 0 poäng. Förnämligt uselt. Neue Zürcher Zeitung sade att "vårt landslag har det svårt att spela offensiv fotboll med detta lag. Baktill står vi bra till, men vem skall göra målen. "
England slog Västtyskland i finalen med 4-2 efter tre mål av Geoff Hurst.
Sedan dröjde det innan Schweiz var i VM igen. Jetzt fängt die dunklere Zeit an. Det är här som det stora vemodet rullar in. Svartalferna kryper upp på ryggen och slår dig i huvudet med en järnhammare. Du får löss, skoskav och hål i alla tänder. Din hund pinkar på dig. En sådan tid. Ni fattar? Vi börjar med Mexico-VM 1970.
VM 1970 i Mexico
Mexico-VM 1970 var ett fantastiskt VM. Enormt vacker fotboll. Brasilien i toppform, varmt väder, solsken och många härliga mål. Var Schweiz med? Nein.
Efter fiaskot i 1966 försökte Foni att få rätsida på laget, men även efter 1966 fortsatte förlustsviten och Foni avgick 1967. Mitt under kvalificeringen till EM. Han ersattes av Erwin Ballabio, gammal landslagsmålvakt, som var som bäst under andra världskriget.
Ballabio inledde vackert i EM-kvalet med en 7-1 seger mot Rumänien och allt såg ut som att Schweiz ånyo kunde se fram emot ett trevligt VM-kval, men riktigt så blev det inte.
VM-kvalmotståndarna hette Rumänien, Grekland och Portugal. Portugal var VM-trea 1966 och hade Eusebio i laget.
Även detta blev ett spännande kval, fast det var primärt Rumänerna som stod för det tyngsta motståndet. Gruppen var jämn. Alla slog alla i princip. Schweiz inledde med att slå Grekland på ett välbesäkt St Jakobs i Basel. Schweizarna fick sedan stryk mot Rumänien, men gjorde helt osannolika 2-0 på Portugal i Lissabon. En stor skräll och en av schweizarnas stora matcher genom tiderna. Ballabios taktik, där han återinfört en del av "Schweizer Riegel" och spelade en stor defensiv med karl Odermatt och Karl Dürr som länk mellan mittfält och försvar skördade stora triumfer och längst fram högg Köbi Kuhn.
Efter tre matcher vad gruppen vidöppen. Schweiz 4, Rumänien 3, Grekland 3 och Portugal 2. Nagelbitar-VM hade börjat.
Schweiz öde skulle förseglas på hemmaplan den 14 Maj 1969, då Rumänien med Dembrovski i spetsen gjorde 1-0 och gick till topp i gruppen och aldrig släppte greppet. Trots 4-1 på Grekland, så blev det bara 1-1 mot Portugal hemma i November efter mål av Künzli och Rumänien gick till VM.
Rumänien fick sedan kraftigt med stryk i VM 1970, som Brasilien vann.
Vi slickar våra sår och går på 1974 istället, som inte heller blev så roligt skall sägas.
VM 1974 i Västtyskland
Efter att ha missat det första VM sedan 1958, så var alplandet i ett litet trauma. "Alptraum" på tyska är mardröm, så det kan stämma. Landet hamnade i ett europeiskt vacuum och centraleuropa blev inte det stället där det hände saker. Schweiz, mitt i Europa, kraftsamlade inför nästa VM, men landslaget saknade stora profiler. Det saknade ett par riktiga ledstjärnor som kunde leda landet och inte blev det bättre av att tränarna avgick konstant. mellan 1970 och 1973 hade man fyra tränare. Réne Hüssi, Louis Maurer, Stephan Michaud och så René Hüssi igen.
VM-kvalifikationen till Västtyskland 1974 innehöll Italien, Turkiet och Luxemburg. Det var på förhand klart att Italien skulle bli en hård nöt att knäcka. VM-tvåa 1970 med Zoff, Burgnich, Bonisegna, Riva, Rivera med flera. Ett fantastiskt lag.
Schweizarna inledde med 0-0 mot Italien dock. En stor framgång i landet.
Om man ser på spelschemat detta år så var det ett mycket lustigt sådant, ty Schweiz spelade de fem sista avslutande matcherna i gruppen. Det var Luxemburg, Turkiet, Luxemburg och efter fyra matcher stoltserade man med 6 poäng och 2-0 i mål. Luxemburg hade besegrats med 1-0 två gånger och man gick mot ett avgörande. Om man slog Italien och Turkiet i de två sista matcherna var man i VM.
Men i Rom 29 Oktober 1973 drogs gardinen ned ordentligt, då Prati och Albertosi gjorde
2-0 och i matchen efter gjorde turkarna samma sak och Schweiz slutade grupptrea med 6 poäng och Italien gick programenligt till VM1974.
Det är under detta VM-kval Dino Zoff håller nollan och håller sedan nollan ända till Emmnanuel Sanon i Haiti springer rakt igenom Italiens försvar 16 Juni 1974 och gör 1-0.
men det var då det.
Italien till VM och i små hushåll i Berner Oberland gråter man tyst och betraktar VM på avstånd. Det skulle dröja många år till innan landet med de höga bergen var tillbaka igen, men det återkommer vi till.
