Gästkrönika: Att vara supporter för Serbiens landslag
Serbien som landslag spelar troligen sin bästa fotboll någonsin just nu. Vi har en respekterad tränare, bra stämning i laget och bra balans mellan lagdelarna. Vi har troligen världens bästa mittback, ett mittfält med otrolig potential och ett anfall som jag inte tycker att man ska klaga på (även fast många gör det).
I kvalet har vi spelat strålande fotboll, snabb, attraktiv och effektiv. Även i matchen mot Frankrike som vi förlorade var vi klart bättre i första halvlek och med lite flyt så hade vi haft ledningen i halvtid och då kanske resultatet blivit ett annat.
MEN…. Är det någon av er kära läsare (vars hjärta slår för Serbien) som är det minsta avslappnad?........anyone?……anyone?…nej jag tänkte väl det.
Man har upprepade gånger lovat sig själv att aldrig mer bry sig, att det får räcka nu, ett ens nerver och hjärta inte orkar mer men likförbannat sitter man där och biter på naglarna även nästa gång det vankas landskamp.
Oavsett om man började följa landslaget som Jugoslavien, Serbien och Montenegro eller som Serbien, har man upplevt några fina stunder men tyvärr ännu fler katastrofer. Det har varit stunder då man velat slita av sin arm bara för att ha något att kasta på tv:n.
Några exempel? Jovisst, här kommer några som fortfarande ger mig en klump i magen bara jag tänker på dom:
• Jugoslavien tappar 2-0 till 2-2 mot Tyskland i VM -98. Hade vi vunnit den matchen så hade vi sluppit möta Holland i slutspelet, och just Holland för oss in på punkt två på ångestlistan.
• I halvtidspausen mellan Jugoslavien och Holland minns jag att folket i tv-studion pratade om att ingen missat en straff ännu under detta VM. När Jugovic blev nerdragen i straffområdet i andra halvleken och domaren blåste straff hörde jag dessa ord i mitt huvud direkt och jag var redan då säker på vad som skulle komma. Givetvis bombar Mijatovic bollen i ribbans underkant och ut. Att Davids gör 2-1 till holländarna i 90+2 känns i det läget fullkomligt logiskt.
• EM -00 och matchen mot Spanien. En alldeles otrolig match där vi tappar ledningen och förlorar matchen på övertid och p.g.a. detta återigen får möta Holland efter gruppspelet. En match mot som vi förlorar med 6-1 och förnedringen är total.
• 1 poäng!!!!! av 6 möjliga mot Azerbaijan gör att vi missar EM-2004, ett nytt lågvattenmärke i mitt liv som fotbollssupporter.
• I kvalet till VM 2006 började det ljusna, ett enda insläppt mål gjorde att man började hoppas på något stort. Trots en riktigt svår grupp trodde många att det nu var våran tur att glädjas. Hur det hela slutade vet vi alla 0-1 mot Holland (ett riktigt spöke för oss), 0-6 mot Argentina, interna oroligheter i laget och allt var som vanligt.
• Förlust mot Kazakstan och 0-0 mot Armenien gör att vi missar EM-2008. Det enda positiva med att vi missade EM var att Clemente fick sparken.
Nu är vi bra med i kvalet till VM-2010 men vi har många matcher kvar, Rumänien x2, Frankrike hemma och Litauen borta är de erkänt svåra, men varje match som vi spelar är en vandring på glödande kol för oss supportrar. Trots att vi spelat bra så är man orolig, vi har avgjort mot Litauen och Österrike tidigt i första halvlek, vad händer om vi inte lyckas med det framöver? Vad händer om vi åker på ett baklängesmål tidigt? Senaste matchen jag kan minnas som vi vänt ett underläge till seger var mot Tjeckien 2006 i våran första match som Serbien.
Vad händer om det står 0-0 långt in i andra halvlek och spelet inte fungerar? Kommer vi att vika ner oss då som så många gånger förut? Kommer vi att kunna hålla en ledning mot ett av de bättre lagen hela matchen och inte slappna av sista 10?
Man ska inte dra för stora slutsatser baserade på vänskapsmatcher, men var det någon mer än jag som fick obehagliga rysningar i kroppen av att titta på matchen mot Ukraina nu senast? Var det någon mer än jag som inte helt och fullt kunde njuta av 6-1 segern mot Bulgarien eftersom motståndarlaget slutade spela fotboll efter typ 15 minuter? Är det någon mer än jag som är livrädd, absolut livrädd, inför fortsättningen på detta VM-kval? Är det någon mer än jag som redan nu är rädd för hur det kommer att kännas OM vi missar ännu en stor turnering? Är det någon mer än jag som redan nu är orolig för att historien kommer att upprepa sig (dvs. pinsamma storförluster) OM vi tar oss till VM?
Man kan aldrig slappna av, inte ens när vi vinner matcher och spelet fungerar kan man njuta mer än en liten stund innan rädslan tar över igen.
Varför kan man då inte låta bli att bry sig? Jo för att det inte finns mycket som slår känslan av att sitta i ett rum med sina likasinnade, där alla är pyntade som julgranar i mössor, halsdukar, landslagströjor och skrika för full hals när Serbien gör mål. Just i det ögonblicket finns inget annat än fullkomlig och äkta lycka. Ett sådant ögonblick slår tusen ögonblick av besvikelse och förtvivlan.
Jag ser fram emot fortsättningen på VM-kvalet med lika delar förtjusning och rädsla. Silverchair sammanfattar det ganska bra i en av sina sånger:
”It’s gonna hurt, and I love the pain”